Min mor trivdes som allra bäst när hon fick hållas i hemmets lugna vrå, vara ifred och nynnande, som hon hade för vana, pyssla med sitt, pannan med kokkaffe (Cirkelkaffe från Konsum i plåtburk med plastlock efter öppnandet) på spisen.
Nå, den idylliska bilden, som hämtad från vårt husorgan Hemmets Veckotidning, inte helt med sanningen överensstämmande.
Hon var nämligen ordförande i Husmodersföreningen, tillika ledamot i barnavårdsnämnden och andra samhällsviktiga organ. Föreningsmänniska, inte "bara" mamma och hemmafru.
Min far var en utpräglad friluftsmänniska som älskade att röra sig i skog och natur när han inte var instämplad och inlåst nere i Verket. Aktiv i Skid- och friluftsfrämjandet, det heter inte så längre tror jag, i Sandviken.
Engagerad i skidanläggningen Kungsberget, drygt 2,5 mil nordväst om Sandviken, som numera inte alls ser ut som på hans tid. Han skulle bekymrat skaka på huvudet är jag tämligen säker på.
"Alpint" och fint skall det vara. "Andelslägenheter" för medelklass med jobbskatteavdrag och flotta märkesskidkläder. Fjollträskanpassat och dyrt. Afterski med rysliga coverband samt annat joll icke att förglömma som aldrig fanns på farsans tid. Förstås.
Jag minns en rejält inrökt, sotig öppen spis som man stelfrusen grillade korv trädd på egenhändigt tillskuren pinne i. Små röda russinpaket och Sunkist i brandgula tetra pak med sugrör inhandlades av fru Norén som med den äran skötte hanteringen i raststugan Björkvallen.
Anspråkslöst och mycket trevligt, gammaldags svenskt.
Mark behövde införskaffas av bönderna runt omkring, anläggningen alltmer utrymmeskrävande. En delegation skickades från Sandviken för detta ändamål.
I denna ingick farbror Sixten som jag förevigat i boken Social konst: När fabrikerna tystnar. En rolig farbror full av hyss och upptåg. Med barndomens leksinne intakt långt upp i vuxenåldern.Jag älskade upptågsmakaren. Ständigt nya uppslag. Vad fick han allt ifrån?
På väg i bilen mot bonden som skulle uppvaktas en sträng uppmaning från farbror Sixten i baksätet: - Ni måste komma ihåg att Johansson är så gott som döv. Så tala så högt och tydligt som ni någonsin kan.
Delegationen knackade på, klev in i samlad tropp, anförd av min far. Anföraren med kraftfull stämma av stål: - GOD DAG, HERR JOHANSSON! VI ÄR INTRESSERADE AV ATT HANDLA MARK AV ER.
Det dånade i huset, rutorna skallrade, katten rusade in under köksbordet. Bonden, utrustad med utmärkt hörsel, backade förskräckt tillbaka, undrade vad det var för tokstollar som kommit på besök.
Jag minns att pappa efteråt var riktigt vred på farbror Sixten som i vanlig ordning småskrattade generat.
Men det var inte om honom det skulle handla. Så gott som varje helg begav sig pappa, betitlad stugfogde, upp till Kungsberget. Han visste på förhand vad han skulle få för svar men frågade ändå varje gång med ytterkläderna på hustrun om hon inte ville följa med.
Alltid samma besked:
- Jag lugnar mig lite.
Ofta har jag citerat det. En avslappnad hållning till tillvaron. Cool som ungdomarna säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar