Det är egendomligt, skulle Lars Gustafsson säga. När jag var inlagd på Akademiska sjukhuset för att genomgå en stamcellstransplantation, i syfte att rädda mitt liv, kom jag i samspråk med en mycket ung, tuggummituggande överläkare med en iPad i näven och som ledde det hela.
Vi samtalade, fråga mig inte hur vi hamnade där mitt under pågående behandling i det kylslagna sterila rummet, om moderna amerikanska poeter. Ginsburg, Ferlinghetti, Ashbery och andra.
Verserade ord växlades som vore det ett litteraturseminarium på universitetet medan behandlingsrummet starkt luktade blod från påsarna han haft med sig på budcykel.
Han lånade ut en tjock samling dikter med amerikansk poesi till mig, ombesörjdes av en sjuksköterska för jag träffade honom aldrig mer. Jag läste dikterna, förtrogen med alla poeterna, medan jag låg strängt isolerad, på grund av infektionsrisken, på Hematologen.
Från fönstret anades mellan träden Studenternas klassiska arena. Ljuden från isen inbillade jag mig att jag hörde. Skrev några rader om detta som UNT publicerade.
En av poeterna var jag inte särdeles förtrogen med: Louise Glück. Årets Nobelpristagare i litteratur. Det lilla förlaget Rámus i Malmö, de små kvalitetsförlagen är omistliga i Sverige, ger ut henne.
Jag börjar under grå novemberskyar läsa samlingen Ararat (originalutgåva 1990, i utmärkt översättning av Stewe Claeson 2020) medan jag som vanligt lyssnar på barockmusik och blir snart till mig av förtjusning.
Jag har alltid älskat poeter som förmår åstadkomma det allra svåraste: skriva enkelt utan att det är det. Ni förstår säkert vad jag menar. I det enkla, bara där, bor det djupa, det vardagslivet fördjupande.
Hänvisningarna till filosofer och andra tänkare känns helt självklara. Poeten har bruk för och använder dem. Utan att pråla med beläsenhet och försöka plocka poäng hos en bildad läsare.
Inte som hos Katarina Frostensson, aktuell med försvarsskrifter för maken, kryptiskt och svårtillgängligt. Riktat till en mycket smal liten krets. Med påhängda referenser, som en kritiker skrev häromdagen. Hon pyntar texten.
Pentti Saarikoski, med sin enkla fast den sålunda egentligen inte är det, stil har alltid varit min stora favorit. Nu ställer sig Glück jämte honom. Tilltalar mig avskalat, utan ett uns av påstridighet, jag tycker mig höra en röst som bara är hennes.
Det stilla vemodet, den mjuka eftertänksamheten, de försiktiga okomplicerade reflektionerna om döden mitt i livet, kanske en följeslagare redan från början.
Om man förmår skriva om döden som Glück, blir den möjlig att förhålla sig till. Blott genom poesi. Mörkret och förtvivlan avväpnas.
Till A, som tragiskt och på det grymmaste sätt förlorade sin son för ett par år sedan, och som så gott som varje dag lider och sörjer skickade jag ur Ararat:
"Själen är som all materia; / varför skulle den förbli intakt / troget behålla sin form / när den skulle kunna vara fri?"
Vi spred min svärfars aska i Indalsälven utanför Sundsvall, en klar och underbart vacker höstdag. Jag skickade med honom när askan flöt ut över det stilla vattnet: - Nu är du fri, äntligen fri.
Glücks smått vemodiga poesi, med den ofrånkomliga döden närvarande nästan på varje rad, är frihetsskapande. Jag finner inget bättre ord för den. Hon skriver inte i motstånd mot döden, hon skriver med den. Om man nu kan säga så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar