Jag kan inte minnas att det lästes särskilt mycket i mitt strävsamma föräldrahem. Jag minns att pappa en födelsedag, hur många år han fyllde är helt borta ur minnet, förärades en bok skriven av pseudonymen Maria Lang av min syster.
Anmärkningsvärt eftersom min syster var en läsande människa och borde inte fastnat för den pekoralistiska Lang. Kanske tänkte hon deckare som deckare. Jag har boken någonstans i mina hyllor.
Kanske underskattade hon vår far. Han, liksom vår mor, tvingades avbryta sin skolgång för att förvärvsarbeta och dra in pengar, den förre tidigare än den senare. Kanske fanns ett kvardröjande läsintresse hos båda, intelligenta människor, som gått min syster förbi.
Jag minns när jag fick en dikt publicerad, jag kan ha varit sexton år, i en ungdomstidning. (Kompisar retades med mig för dikten med titeln Lugnet, fann den var jollig.) Min mamma nämnde förtjust Stig Sjödin som hon vuxit upp med på Bruket.
Hur det börjat för honom, han som sedermera blev så utgiven. Kanske kunde sonen bli författare och därigenom skapa sig ett annat liv? Första steget taget.
Jag läste inte särskilt mycket innan jag kom till Upsala. Gav mig under tonårens vilsna sökande på Herman Hesse, fråga mig inte varför, slet med honom. Musiken stod i vägen för böckerna. Tillvaron tonsattes med tre ackord. Det var musiker jag ville bli. Men inte blev.
I Upsala hamnade jag på universitetskurser med barn från akademikerhem och de tycktes mig förskräckligt säkra - och belästa. Avund och mindervärdeskomplex grodde snart i mig. Vad göra? Börja läsa, naturligtvis! Dra mig i lilltån, som Tjalle Tvärvigg säger, vad jag läste.
Dag som natt i min studentkorridor. Struntade i föreläsningarna. För att hinna läsa i kapp, hur jag nu skulle kunna veta när målet var uppnått. Autodidaktikens bokvärld saknar gräns även om den borgerliga bildningen begränsas av en dylik.
I Adobe Digital Editions i min Mac samlas dessa dagar mina nedladdade böcker. Dra mig i lilltån vad jag har laddat ned och läst! Kan det vara pandemin? Eller vilken är drivkraften? Inte som i Upsala den gången: avund och mindervärdeskänslor.
Till råga på allt nästan uteslutande omläsningar. Just nu herr Gustafssons Problemfomuleringsprivilegiet med underrubrik Samhällsfilosofiska studier från 1989, inte läst sedan den kom ut. Mer aktuell nu än då. I ett trångt, repressivt värdegrundsklimat.
Och en regering med klart odemokratiska avsikter - under hänvisning till pandemin. Vem kan vara mot en sådan paternalistisk statsledning? Allt låter sig legitimeras med hjälp av viruset. Bort fri- och rättigheter, virusbekämpning vår prioritet. Achtung!
I Tyskland demonstreras det stort mot dylika försök från Merkel (uppvuxen i DDR) och kompani, den mörka tyska historien minns människorna och de är på sin vakt mot vad som kan hända ännu en gång. Det förslavade blågula folket däremot finner sig - som alltid.
Gustafssons bok är otäckt aktuell. Hans kritik av dem som uppmanar oss att gilla läget (han använder inte just de orden men andemeningen är densamma) eftersom saker och ting enligt dem inte kunde vara annorlunda är filosofiskt underbyggd och förgörande.
För att bara ta ett exempel ur boken. Den var, som man brukar säga, före sin tid. Eller värre, intet nytt under solen.
Statsmakten sträcker ut sina tentakler över det ängsliga folket. Pandemi eller icke.
S grötmyndiga uppläxning av fölket tyder på att partiet befinner sig mentalt på en plats i tiden då färgtv var nytt.
SvaraRaderaFrågan är var folket mentalt befinner sig. Mig förundrar det att S trots allt har så många sympatisörer i opinionsmätningarna. Är a l l a partifunktionärer eller offentliganställda?
SvaraRaderaModellen med bidragsberoendet närmast garanterar nog att S kommer vara ett av de stora partierna hur mycket det än degenererar politiskt.
SvaraRaderaGruppen bidragsberoende är stor, icke minst som en följd av migrationspolitiken. Här har S sina väljare. De traditionella S-väljarna bland LO-facken väljer bort S.
RaderaMaxim Gorkij skriver i en berättelse med titeln ”Läshunger” om sitt första möte med litteraturen. Den fattige grabben hade någon slags tjänst som dräng hos en bättre bemedlad familj.
SvaraRaderaI herrskapets frånvaro började han läsa i en bok och blev så fängslad att han glömde tid och rum. Läste tills han somnade och väcktes först vid familjens återkomst. Det blev ett j-a liv. ”Det var sådana där bokvurmar som rev upp järnvägsskenorna och ville mörda” muttrade herrn i huset.
Jag måste själv ha varit i mellanstadieåldern när jag läste berättelsen första gången. Den fastnade i minnet. Kanske en aning efterhandskonstruktion, men då insåg jag för första gången något av läsningens revolutionära potential. Jag växte upp i Bolagets fastigheter. Lärde mig läsa vid fem. Ivrigt uppmuntrad av min far och min mor som själv aldrig gått en dag i skolan. Dock lästes det och läsningen sågs som viktig. Idag förstår jag mer konkret den politiska dimensionen. Min far och farbror var aktiva i fackföreningen och i AB. Min äldsta farbror – som jag aldrig träffade då han avled före 25- hade valts till ordförande i fackföreningen under depressionsåren. En god gissning är att det handlade om hans läs-och skrivfärdigheter.
Min uppväxtmiljö kanske exemplifierar det som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver om i boken Den skötsamme arbetaren. Rekommenderar den om du inte redan läst. Kanske kan ge perspektiv på det du skriver om här.
Underbar kommentar med självbiografisk färgning, Mats! Jag kunde ha nämnt när jag, hade nog ännu inte nått tonåren, gick hem till min morfar Alfred i pensionärshemmet och bläddrade i Folket i Bild. Stötte på ordet "bordell" i en text av Richard Wright. Kunde inte räkna ut vad det var, så jag kan inte ha varit så gammal, frågade min mor om det, hon tog illa vid sig. PS. Jag har läst Ronny A.
SvaraRadera