Bevisar att berlinare blir man

Läser som e-bok Ales Stegers Berlin (på Rámus förlag som givit ut Nobelpristagaren Louise Glück) med en textsättning utan pardon. Inga indragningar utan en obruten, framvällande textmassa, så som det brukar se ut i Thomas Bernhards högintensiva böcker. 

Men det förtar inte läsupplevelsen, jo kanske något. Ställer hursomhelst stegrade krav på koncentration och fokusering. Men mödan värt besväret, jag lovar. En härlig bok!

Att sida upp och sida ned tas till Europas hjärta, den stad jag älskar mest av alla, med det exakta angivandet av och påminnandet om välbekanta gator och platser blir som att hälla salt i öppet sår. Sehnsucht, längtan, flyger in i sinnet. 

Varje morgon slukar jag Berlintidningarna i ett allt svagare hopp om att den staden eländigt ockuperande pandemin, eller kanske snarare restriktionerna den föranleder och legitimerar, snart skall börja retirera och det bli möjligt resa till Berlin igen. Om än inte längre landa på kära, gamla ruffiga Tegel. 

Men icke. Mutti förutspådde häromdagen att det samhälleliga undantagstillståndet - jo, jag kallar det så för vad är det annars detta mardrömsliknande läge - kommer att länge bestå. Den bemaskade staden sluter sig i ängslan, vänder mig ryggen. 

Steger har sitt ursprung i Slovenien, sökte sig mot Berlin och stadens själ utifrån som många andra. Det har sagts för länge sedan att Berlin är exilens och flyktingarnas förlovade stad. Främlingarnas. Man föds inte till berlinare, man blir det. 

Och nog har Steger som Skriftställaren blivit berlinare, han är initierad som få när han med kreativ och öppen blick strövar omkring. Både i stadens västra och östra delar. Inget förefaller undgå honom. 

Jag brukar säga att mellan Berlin i sig och den som med den rätta blicken påkopplad betraktar staden - där finns Berlin. Är ni med? Varken fantasi eller realism, utan något som framkallas i ett det fria skapandets mellanrum. 

En författare som Steger har fattat galoppen liksom Walter Benjamin, Alfred Döblin, Fassbinder och andra föregångare. Wim Wenders icke att förglömma. 

Som en i staden icke född berlinare är man varken turist (en urberlinare kan stöna: vi överlevde fascismen och kommunismen men fanken vet om vi fixar turismen) eller bofast med vaneblick, förhållningssättet är mer vaket och aktivt. 

Varje promenad på nyfikna fötter en upptäckandets exkursion. Vad väntar eller gäckar bakom nästa hörn? Det är oskrivet. 

Hela tiden ett nytt Berlin. Framtidernas stad läste jag hos någon, alltid nya projekt som föds. En smula egendomligt med tanke på historiens närvaro på varenda fläck, staden är ju historiskt kontaminerad.

Steger uppmärksammar mig på att jag missat, nej det har jag inte utan försummat, det märkliga Teufelsberg i Grunewald som uppfördes genom att efter krigsslutet 1945 togs tillvara resterna efter det hiskeligt sönderbombade Berlin, stenar och grus, hur mycket som helst. 

En höjd på över hundra meter, ett konstgjort berg. 

Den egenartade poeten, en av mina stora favoriter, Gottfried Benns bostadsadress sökte jag en gång upp med hjälp av en liten behändig handbok förtecknande adresserna till Benn, Ulrike Meinhof, Grosz och andra av primärt intresse. 

Men graven, där han vilar tillsammans med hustrun Ilse som levde ända in på 90-talet och överlevde maken med trettionio år, påkallar ett besök. På en kyrkogård belägen i Dahlem, den stadsdel där FU håller till och där jag har mitt logi under mina Berlinvistelser.

Med eller utan vaccin, det får bara inte dröja alltför länge innan vi återses, Berlin och jag. Via den nya flygplatsen som efter flera år av högst besynnerlig fördröjning nu äntligen öppnat. Långt ute i öst. Det kommer att kännas annorlunda efter alla år med Tegel.