Inte är det som på tant Vegas tid!

Efter att det i grannskapet öppnats en Coop-butik (bilden) med generösa öppet-tider lufsar jag gärna dit och handlar. Blott några stenkast bort. Därigenom slipper jag lämna holmen där jag bor och som jag ogärna överger. (Besjungit samma holme tidigare: https://www.bokus.com/bok/9789197903554/mina-delade-stader/)

Det tar mig emot att bege mig in till centrum och konfronteras med en på alltför kort tid radikalt förändrad stadsbild. 

Sysslolösa män, unga såväl som gamla, hänger i klasar i city. Alla tider på dagen.

Uppvuxen är jag i ett socialdemokratiskt hem, fostrad till att man ska göra rätt för sig och inte ligga samhället till last som det hette. Bonaden på väggen visste: Flinkt arbete leder snarast till vilan. 

Kan inte låta bi att skänka en tanke till alla som sliter och släpar till låg lön, undersköterskor och andra, och som försörjer dessa fullt arbetsföra vuxna män som bara slår dank. Att de inte skäms, skulle min salig mor med avbruten skolgång för att tjäna pengar ha utbrustit. 

Kanske borde indignationen riktas mot dem som tillåter denna iögonfallande, betalda sysslolöshet på skattebetalarnas bekostnad. Men det är att bortse från eget ansvar och moral. Att omyndigförklara vuxna människor. 

Det är förhållandevis dyrt i den nya, fräscha Coop:en och avsaknaden av sockerfria alternativ är påtaglig. Men den ungdomliga personalen är trevlig och förekommande. Hjälper mer än gärna till.

Butiken bygger på självbetjäning med utcheckning. Inga kassor. Svårt att snatta för den som får för sig det och ta sig ut genom spärren. (Snart kommer för övrigt obemannade butiker i Gefle, öppna dygnet runt.)

Inte som förr! När man handlade över disk med personlig betjäning. Aldrig glömmer jag tant Vega, rund och go på ett trygghetsskapande sätt, i min barndoms Konsumbutik. Det var självklart att vi gick till Konsum. Fattas bara!

Mammas mormor Katarina var med och drog igång Ceres, som det hette, på Bruket. 

Mamma arbetade i Konsum innan hon blev hemma-arbetande och föreningsmänniska, lägg till diverse samhällsuppdrag inklusive kyrkvärdskapet, på heltid. 

När ICA öppnade en affär i Sandviken, nära mammas bostad, vägrade hon i det längsta att traska dit. Tills allt sämre hälsa, benen inte lika starka som förr, gjorde att hon på grund av avståndet tvingades rata det Konsum där hon förstås var medlem med återbäring och allt. 

Tarvade att kvittona sparades och summerades. Åtminstone minns jag det så: mamma vid köksbordet, noggrant summerande alla inköp. 

Inte var det lätt för henne att bli en svikare. 

Tant Vega svor så det slog upp lågor runt orden men det klappade ett stort hjärta under den vita rocken. Jag älskade att skickas att handla hos henne. Alltid stoppade hon ned en rejäl chokladkaka, en påse jungfrubröst eller något annat gott utöver det som stod på inköpslistan. 

Inte vet jag om det var hennes generositet som ledde till att butiken avvecklades. 

Numera går jag faktiskt helst till ICA:s butiker. De är trivsammare än kooperationens, om jag må säga så. Man lägger manken till. Och sockerfria varor finnes. Kakor och choklad. 

Jag minns när min gamla kollega och kompis Göran Ahrne jämförde olika butikskulturer i Upsala i sociologiboken Vardagsverklighet och struktur. (Bokförlaget Korpen) Det var det bästa för att inte säga enda roliga att läsa i den annars akademiskt tillkrånglade texten. 

ICA:s kultur vann på jämförelsen.

Men jag tackar ändå min lyckliga stjärna för Coop-butiken som jag når på ett par minuter.