Välkommen i klubben, Bruce!

Ingen möjlighet trycka in en cd i min MacBook Air. Ställer till det när jag behöver livas upp av härlig gammal svensk film med Thor Modéen och de andra grabbarna. Ja, damerna icke att förglömma, förstås. Huskorsen de spelar. Med magnifika Julia Caesar i spetsen. 

Måste leta fram en gammal dator som motvilligt, nästan protesterande, tuggar igång. 

Men så råkar jag i mina överfulla hyllor finna en cd-spelare jag glömt att jag hade. Batterier i och den fungerar! In med Bruce Springsteens senaste cd, Letter To You (ett tonsatt brev till publiken inbillar jag mig), som jag förärats av min yngsta dotter. 

Epidemiolog och som jag konsulterar när det gäller aktuella virus och annat.

En grundton på plattan, säger man fortfarande platta?, som slår an hos mig där jag sängliggande sent om aftonen börjar lyssna medan bister novembervind tjuter runt husknutarna. Ett åldrandets, det långt gångna livets stilla och avklarnade vemod förmedlas. 

Inte så mycket skogshuggarbröl som det annars lätt blir när Bruce drar igång. Orgel och saxofon i kompet, självklart. Max Weinbergs auktoritativa trumspel. Clarence Clemons saknas, sedan alltför många år. 

The Boss som Springsteen en gång kallades har sällat sig till oss andra i 70-klubben, född samma år som jag. Skivan spelades in förra året när han fyllde jämnt. Inte känner han sig bekväm med det. Lika lite som vi andra klubbmedlemmar. 

Att åldras inget för mesar, visste Bette Davies.

Bruce är mycket medveten om var han existentiellt befinner sig. Konstnärligt äger han förmågan att bearbeta det. Och som psykoanalytikern Jacques Lacan betonade: vi måste symbolisera och sublimera, jag lägger till leka. 

Hantera våra liv som de skapande varelser vi är, annars riskerar vi sjunka in i obearbetat mörker. Musik och ord befriar. Liksom leken, vi får därför aldrig sluta leka. Vad barnslig du är! som Herbert klagande brukar säga till skrothandlarpappan Albert. Självklart, säger jag!

Last Man Standing heter en av låtarna. I en intervju med Springsteen vittnade han med sorg i stämman om alla musiker han som ung lirat med och som en efter en lämnat detta jordeliv. Bruce är the last man standing.

När jag berättar för min dotter om intervjun ser hon en parallell till mig. Den patientgrupp jag för tjugo år sedan tillhörde, inte många i densamma, var drabbad av en sällsynt tumörtyp benämnd mantelcellslymfom och vi blev försökskaniner vad gäller oprövad behandling. 

Vad mig beträffar på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Min läkare Hans, högt ansedd lymfomspecialist, avslöjade långt senare hur han gått tillväga med vågade behandlingsmetoder. Men vad göra? Hur annars rädda mig? Och det lyckades. 

Han har aldrig tyckt om mina tjatiga frågor om hur många som fortfarande lever av mina medpatienter och hur många som återinsjuknat. Tja, den senare undran besvarar han. Men döden inget favoritämne bland onkologer. Trots att yrket skuggas av liemannen. 

Kanske är jag som Bruce the last man standing.

Åter till cd:n och den starka livskänsla den trots, snarare tack vare det melodiösa vemodet frambringar hos mig. Bruce kan, han. Välkommen i klubben, Bruce! Keep on rockin´!