Jag fortsätter att nedladdade från biblioteket läsa Georg Kleins essäsamlingar. Jag kan inte sluta läsa honom. Det ligger nu några stycken på parad i något som heter Adobe Digital Editions. En efter en kommer att "försvinna" när lånetiden gått ut.
Jag behöver inte tänka på att passa återlämningsdag, det sker automatiskt. Mycket behändigt.
I den senaste nedladdningen, ...istället för hemland, skildrar Klein konkret och detaljnära hur han i Budapest lyckas klara sig från att tillfångatas av inhemska pilkorsare eller tyska ockupanter i november och december 1944.
Med hjälp av falska identitetspapper, skarpögd observans och stort mod.
Det kunde ha slutat mycket illa. Ateisten Klein skulle naturligtvis inte ha gått med på att Gud höll sin hand över honom. Eller sänt skyddsänglar att följa honom.
Judar skickas i allt snabbare takt iväg för att dödas i nazisternas läger. Pojkar tvingas av pilkorsare in i portar. Byxor ned. Om de är omskurna skjuts de på fläcken. Judar binds ihop två och två på Donaus kaj. Skjuts och faller ned i floden.
En av Kleins skolkamrater klarar mot alla odds livhanken efter att skotten avlossats (men inte den han bundits ihop med). Kroniska fysiska och psykiska skador efter det iskalla vattnet och den traumatiska mardrömsupplevelsen.
I fickorna, det är hans flyktkost, förvarar Klein en diktsamling med Rainer Maria Rilke, också en av mina favoriter, liksom en bok med teckningar av George Grosz, tillika en av mina favoriter.
Det egendomliga är att Klein lyckas förmedla, kanske därför jag inte kan sluta läsa honom, en känsla av att han under och trots tysk ockupation och omgiven av pilkorsare som närsomhelst kan avslöja honom, antingen döda honom på fläcken eller skicka iväg honom till säker död, inte bara överlever.
Han lever. Den livets känsla min senaste bok söker ge uttryck för personifierar Klein under flykt från mördarna sent om hösten 1944. Liv till varje pris som Stefan Jarls film om filmkonstnären Bo Widerberg hette. I varje skälvande ögonblick tänka liv.
Det ömtåliga livet, ömtåligt som allas våra liv och en sak vi har gemensamt, är allvarligt hotat. Men Klein besitter en inre styrka, en resning, han bejakar livet i mördandets skugga. Han är existentiellt stark.
Något jag i min dagliga morgonbön ber om, sådan styrka. Att förmå bejaka livet i den stund som är. Inte i sinne, känsla och tanke röra mig framåt mot oro och ängslan. Inte bakåt mot vemod. Inte tänka att snart är allt över, mitt ljus skall blåsas ut. Vara just existentiellt stark.
Min livssituation är ljusår från den Klein befann sig i 1944 i den vackra stad som har kallats "Donaus drottning". Men existentiellt är han en förebild. Centraleuropéen. Med centraleuropéns obändighet.
Bilden. Gyula Pauers och Can Togays smärtsamma minnesmärke över pilkorsarnas offer på en kaj invid Donau. Invigt 2005. Nästan omöjligt föreställa sig det sadistiska avrättandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar