Vad barnslig du är!

Jag minns när jag under första halvan av 1980-talet läste engelsmannen Donald Winnicott´s Lek och verklighet medan jag skrev boken Själens revolt som utgjorde ett försök att förena organisationsteori med psykoterapi och psykoanalys. En ohelig allians? Nja. 

Min bestämda uppfattning efter många års professionellt sysslande med ledarskap och organisation, och som fick mig att skriva boken, var att människosynen i lärobokens konventionella organisationsteori behövde fördjupas. 

Teoretisk draghjälp hämtades från bland andra Rollo May (hans ångestbegrepp med grundstenen att man kan tala om en normal ångest)) och Christopher Lasch (om den narcissistiska personligheten, mycket användbart när vi analyserar ledarskap) - samt just Winnicott. 

Jag blev alldeles betagen och förtjust, är så fortfarande, av barnläkaren och psykoanalytikern Winnicott, lät hans ljusa resonemang inspirera ett helt kapitel i Själens revolt.

Per, kanske min mest begåvade student den gången, tyvärr frånryckt oss i alldeles för unga år, delade min förtjusning. Just det kapitlet kunde han referera till under vår korrespondens genom åren. Han citerade utantill rader ur en dikt jag skrev och som ingår i boken. 

- "Vad barnslig du är!" klagar Herbert ofta på pappa Albert, skrothandlaren och levnadskonstnären på Skolgatan i Haga i Göteborg, ett par som förevigats genom tv-inspelningar. Skäller på honom. 

Men kan det finnas något viktigare än att behålla barnsligheten, leklusten, långt upp i livet? 

Poängen i Winnicott´s teori, stödd av hans forskning på barn, är att vi genom leken kan distansera oss - ett ideal i dessa tider som bekant - från den (i barnets fall föräldern) som äger ett övertag gentemot oss och därmed frigöra oss. 

Leken mäter ut ett handlingsutrymme, en frizon. Jag leker fram mitt jag. I leken framträder jag som ett subjekt. 

En annan terapeut, fransmannen Jacques Lacan, har jag förstått eller tolkat som att han betonade att utan att leka, symbolisera och sublimera, dör vi psykiskt. 

Det är kanske det som förklarar mumierna, alla levande döda vuxna man träffar på. Kallpratande om alls och ingenting med slocknad, i bästa fall trött blick. De har slutat att leka. 

Jag skrev häromdagen om älskade farbror Sixten i Sandviken som behöll sitt leksinne långt upp i vuxenålder. Han kunde helt enkelt inte låta bli att leka. Jag är likadan, urbarnslig i vissa situationer, skrattar till råga på allt åt mig själv. 

Skäms, Lars, skulle min mor ha sagt. (Hon sa alltid Lars när det tycktes henne jag behövde en ordentlig skrapa.) Eller skrattat med. Hon hade glimten i ögat. 

Äh, barnslig och barnslig. Jag lever. Och som Friedrich Schiller skrev: "Människan leker bara när hon i ordets fullaste bemärkelse är människa." Tysken visste, han. 

Samtidigt som jag skriver detta läser jag för andra eller tredje gången Lars Gustafssons Konsten att segla med drakar och andra scener ur privatlivet. Njuter av Gustafssons lekfulla stil. Mycket konstfärdig, tro inget annat.

Liksom farbror Sixten kan han inte låta bli att leka. I Gustafssons fall med ordvändningar och formuleringar som tar läsaren med på härliga textutflykter. Hans stil är lekfull.

Åh, vad det är förnöjsamt!