Hjärtat bakom andan

Jag erkänner. Utan förbehåll. Jag är gammalmodig. Jag är en romantiker. Jag är en nostalgiker. Jag tycker att det var bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den, jag är en främling. 

Det känns som att befinna sig på en främmande planet, eller hur nu norrbaggen Obstfelder skrev. 

Jag är gammal nog att ha sett Gävles stolthet flyga fram utomhus på legendariska Isstadion. Inte frös man! Hur skulle man ha kunnat göra det? Det oförvägna liret värmde. Brynäs sopade isen med motståndarna så det stod härliga till. 

Häromdagen publicerade på Facebook förre GD-journalisten Ulf Kriström, som skrivit flera utmärkta böcker om det segerrika laget och dess spelare, en bild tagen uppe på den forna arbetarstadsdelen, var annars, föreställande Håkan Wickberg, Tigern Johansson, Lill-Strimma Svedberg och Hasse Dahllöf. 

Sorgligt nog blott den sistnämnde, Länsman kallad, fortfarande i livet. Satt bakom ratten på bussen till Grisslehamn och båten till Eckerö en tidig morgon när vi klev på. En mycket bra start på en dagskryssning. 

De fyra på Kriströms bild, från 60-talet inbillar jag mig, hade civila yrken i botten, var inte högavlönade proffs på heltid som nu. Det var inte  pengarna som fick dem att dra på sig den vackra Brynäströjan. 

De brann för klubben, under tröjan klappade ett Brynäshjärta. Nyckeln till lagets segersvit. 

Men idag? När kosingen skjuter stolta ideal i sank. Det värvas in spelare utifrån för obegripligt stora pengar. Och tränarna? Jag minns när jag under en paneldebatt överraskade Leif Boork som då var tränare: - "Älskar du Brynäs?" 

Jag tog honom på sängen i ett obevakat ögonblick. Inte avgav han någon kärleksförklaring till Brynäs. Tror han på fjollträskdialekt hummade något obegripligt om Hammarby. Och en sådan engagerade man som tränare! 

Det förekommer en anekdot om att Håkan Wickberg fnös "jävla invandrare" om Tord Lundström. Han var ju från Kiruna...

I dagens lag hör jag Brynäshjärtat klappa främst hos två spelare: Kungen, det vill säga Anton Rödin. En ledargestalt. Jag skulle inte byta honom mot någon annan i SHL. 

Och så Niclas Andersén. Den senare en hårding på sin backplats, ofta farligt nära botbänken. Alltid på post för sitt lag - för Brynäs.

Kan man inte klona dem? Nej, hjärtat skall nog sökas hos de juniorer som gläntar på dörren till A-laget. Glöm importerna, ge unggloparna chansen. Minns Silfverberg, Järnkrok och de andra när de trädde fram. Orädda och framfusiga på isen. 

Det blev guld, förstås. I sann Brynäsanda.