fredag 30 juni 2017

Skriftställaren är avis på Tomas Ledin!



Skriftställarens böcker har aldrig varit några kioskvältare som troget och tjänstvilligt fyllt på hans plånbok. I och för sig har Beuysboken ur hans hand kommit ut i tre upplagor. Boken om Krøyer är förvisso slutsåld (ingen stor upplaga, snål förläggare), liksom Den befriade tiden, Skriftställarens första medborgarlönsbok. Men den arme Skriftställaren har sannerligen inte blivit fet på sitt idoga skrivande. 

Han har, djupt bedrövad och drabbad av svartsinne, frågat sig om det beror på att han är från Sandviken, som bekant Staden utan nåd. Men Evander, som också kommer därifrån, har ju haft många läsare (köpare). Och Skriftställaren går inte med på att han skriver sämre än Evander. För övrigt har Per Gunnar i ett älskvärt brev till Skriftställaren positivt kommenterat dennes författarskap, i synnerhet den självbiografiska Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

Kvalitet handlar det således inte om, det har Skriftställaren långsamt (minns att han är från Sandviken där skorstensröken från Verket inte är bra för den intellektuella speeden) insett. Ta bara en annan sandvikare, Tomas Ledin. Sommaren är Kurt, heter visst den värsta landsplågan. Besynnerlig titel, förresten, nästan lite dada. Ledin, producent av nödrim och usla texter bortom det anständigas gräns. Plattityder i täta skurar. Framylade med en José Feliciano-härmande, illalåtande stämma som får mjölken att surna och katta att springa och gömma sig under soffan. 

Häromdagen kunde Skriftställaren inte undgå att i blaskan, svart på vitt, konstatera hur mycket eget kapital Ledin har i det egna bolaget. Åtskilliga miljoner. Jodå, Skriftställaren blev både förgrymmad och avundsjuk, finare än så är han inte. Där sitter Ledin och fiser i sin stora våning på Östermalm eller på sommarstället i Stockholms skärgård, studerar förnöjt det växande bankkontot, gödslat av texter som det inte borde vara STIM-, utan skottpengar på. Och den barska kritiken mot hans förskräckliga alster? Tja, han kan gråta hela vägen till banken. 

Medan Skriftställaren endast kan gråta över den låga pension som tjocksmocken Persson och kompani beviljat honom. Efter ett långt yrkesliv, där han skött sig, till och med fått guldklocka för nit och redlighet. Man kunde gråta för mindre. Samtidigt som han knåpar vidare på sina okommersiella texter. 


Kanske borde han börja skriva deckare? Kan en sådan illaskrivande figur som Läckberg - man klarar några rader, sedan är det nog - borde Skriftställaren också kunna. Men, som redan sagt, det handlar ju inte om kvalitet. Så glöm alla griller om deckarskrivande. Skriftställaren fixar det inte, lågt kan inte ens han sjunka. Även om han behöver stålarna.

Den eventuellt hugade får gärna tröstande översköjla Skriftställaren med smicker, bred på bara. Den arme mannen behöver det. Jag lovar. 

Måste vi avskaffa demokratin?














Statsvetaren Jason Brennans uppfattning i den mycket omtalade boken Efter demokratin (2016) är att den allmänna rösträtten inte bör försvaras som något mål i sig, den besitter inget absolut egenvärde som är heligt och icke må ifrågasättas. Inställningen till demokratin bör enligt samme Brennan vara instrumentell och ur den genereras i så fall den avgörande frågan: vad blir bättre i och med den allmänna rösträtten?

Handen på hjärtat! Minskar fattigdomen? Orättvisorna? Klyftorna? Styr de som förtjänar att styra? Fattas de klokaste besluten? 
















”Bara” för att folk får gå och rösta vart fjärde år, om vi talar om Sverige. Mellan valen förväntas vi sitta stilla och snällt i båten, lydigt följa de beslut som fattas långt borta i de politiska församlingarna, vi förväntas inte lägga oss i. Indirekt uppmanas vi till undersåteri - i ett förment demokratiskt samhälle. Det kunde tyckas paradoxalt.

Klart förstås att vi kan vara oense om vad bör läggas in i begreppet bättre. Men om man som Skriftställaren är motståndare till fattigdom och stora sociala klyftor i klassamhällets hägn, lägg till fattigpensionärer och medborgare illa behandlade av försäkringskassa och arbetsförmedling, är svaret givet.

Själv svarar jag således bestämt nej på frågorna ovan. Sedan kan man förstås inflika, att det politiska systemets handlingsutrymme vad gäller framförallt ekonomiska angelägenheter och privat ägande är institutionellt begränsat, demokratin gör halt vid fabriksgrindarna brukar man säga. Men det talar ju inte för systemet, snarare mot


















Byråkratimonstret EU, ytterst kostsamt och skriande illa fungerande, har inte gjort saken bättre, tvärtom. Handlingsutrymmet för de nationella politikerna har krympt betänkligt. (Något de förvisso kan utnyttja för att två sina händer, avhända sig politiskt ansvar.) Liksom inflytandet från oss i valmanskåren. Det är långt till Bryssel och de välbevakade sammanträdesrummen.

Är det bra, fortfarande betraktat i ett instrumentellt perspektiv, att människor som inte är ett dugg insatta i politiska frågor ändå får rösta - bete sig som om de visste vad de röstar på? Som om de vore pålästa och kunniga, ansvarstagande medborgare - inte blott oinsatt agerande valboskap. För så är fallet, kunskapen om politiska frågor är generellt sett påfallande låg, det går att empiriskt bevisa med hjälp av de väljarundersökningar som återkommande genomförs. 

Om det inte är bra, talar också det mot det nuvarande politiska systemet, dess utformning, i väst. Om vi inte vill försvara en de okunnigas och icke insattas demokrati. Tilläggas kan att valdeltagandet i USA och flera andra demokratiska länder är påfallande lågt. Senast i Frankrike. Okunnighet blandas med likgiltighet och en bristande tilltro till systemet. (Samtidigt som jag skriver detta visar aktuella opinionsmätningar att SD nu har 20 procent och är landets näst största parti, samt är större än S i LO-kollektivet.) Det öppnar för en sådan som Trump.

Politiska filosofer, bland dem John Stuart Mill, har optimistiskt hävdat att vi blir bättre människor om vi engagerar oss politiskt. Man skulle mycket väl kunna hävda raka motsatsen: sidor hos oss lockas fram som annars skulle ligga i träda och nog borde stanna där. Särskilt hos dem som hamnar i politiska församlingar. Strävan efter att maximera egenintresset, krass egoism, sko sig med hjälp av allmänna medel. Konkurrera med andra, även med de fulaste medel. Slå sig fram. Använda armbågar och illasinnat prat bakom ryggen på rivaler eller partikamrater.

I Sverige kan du bli riksdagsman och sedan tryggt och lugnt bara sitta av mandatperiod efter mandatperiod, utkvitterades en ersättning högre än vad många svenska universitetsprofessorer har i lön. Efter några år väntar en pension vi vanliga medborgare bara kan drömma om. Det enda som krävs är att du visar lojalitet och dansar efter partipiskan. Några krav på excellens eller hög kompetens ställs inte. Medelmåttighet och klent förstånd snarare en fördel. 

Riksdagsledamöter som inte kan författa en sentens på klanderfri svenska (och det har inte att göra med att de är invandrare, nota bene), jag kunde lämna exempel på V-politiker men låter hänsynsfullt bli, kan leva det goda livet på skattebetalarnas bekostnad. Tillräcklig språkhantering eller intellektualitet krävs icke av en svensk riksdagsman. Motargumentet kan förstås vara att varför behöver man kunna skriva svenska eller tänka bättre än andra för att vara heltidspolitiker? Men det är inget särskilt starkt argument.

Heltidspolitikerna har systemet att tacka för allt. Utan systemet vore de inget. Jo, underbetalda i offentlig sektor, i vissa fall. Klart de föredrar det bekväma riksdagshuset och köttgrytorna, första klass-biljetten på tåget, övernattningslägenheten i huvudstaden och den skyhöga uppdragsersättningen. Annat vore ju bara korkat. 

Att det offentliga samtalet, om vi räknar de så kallade sociala medierna dit, skulle bli bättre i och med populasens mer aktiva deltagande - ytterst tveksamt. Associationen går till vännen och publicisten Lilian Sjölund, det hat hon utsätts för på nätet, uttalat med en skrattretande eländig verbal förmåga. Nedsmutsning. Människor som inte borde tala och skriva offentligt - utan tiga och förkovra sig intellektuellt. Missbrukare av den yttrandefrihet vi håller högt. 

Allvarliga samhällsproblem - kriminalitet, gängbråk, dödsskjutningar, värderingskonflikter, no go - områden - präglar samtiden. Men det politiska systemet förmår, det blir allt tydligare för var dag som går om man inte föredrar att blunda, inte lösa dem, det hänvisas till rättsstaten och till lagar, utlovas fler poliser och hårdare tag, alltmedan läget bara förvärras och blir allt allvarligare. Beslutsam retorik, som det kan förefalla, från beslutsfattarna - i praktiken maktlöshet och oförmåga. 

Slutsatsen lutar mot att det nuvarande politiska systemet i Sverige och i väst är vid vägs ände, parlamentarismen i dess nuvarande tappning förlamad och döende. Brennan förespråkar för sin del en epistokrati, de upplystas demokrati, med begränsad allmän rösträtt. (En central och nödvändig premiss för hans resonemang är att de upplysta agerar förnuftigt och för det allmännas bästa, inte i snävt egenintresse.) 

Carl Schmitt, som beskyllts av dem som inte läst honom ordentligt och intellektuellt anständigt för att vara nazist, argumenterade för att Suveränen och blott Suveränen kan införa det undantagstillstånd som krävs i det akuta läge när samhället är på väg att brista. Jag anser att vi befinner oss i det läget  i Sverige och har gjort det länge. Men Löfven och kompani varken vill eller kan besluta om det nödvändiga undantagstillståndet, de förefaller bakbundna och vilsna. 

Jag har inte röstat på många år, skulle inte drömma om att masa mig i väg till valurnorna och förnedra mig, bidra till att legitimera ett haltande eller snarare icke fungerande system, lämna fritt fram för politiker av den kaliber vi i dag upplever. 





















Det finns mycket som talar för Brennans uppmaning: Bort med den allmänna rösträtten! Avskaffa demokratin i dess nuvarande, förfallna form! Låt de upplysta, de pålästa och intellektuellt välutrustade, fatta de viktiga besluten! Filosofikungarna talade Platon om.

Vad säger att det skulle bli sämre i och med det? Minns vad jag sa i inledningen, jag är inte för ett samhälle präglat av stora klasskillnader. Men börjar känna mig alltmer uppgiven. Och den borne anarkisten i mig, det subversiva tänkande han länge representerade, hotas av stundens allvar. Inte revolution - lag och ordning!

Jason Brennan, Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, Timbro 2017
Carl Schmitt, Det politiska som begrepp, Daidalos 2010
Lasse Ekstrand, En titt in i Carl Schmitts komplexa tankevärld, Gefle Dagblad 30 maj 2013
Lasse Ekstrand, Blir samhället möjligt eller väntar polarnatten? Samtida reflektioner, Tidskrift för kriminalvård nr 2 2016
Lasse Ekstrand: Efter Gottsunda - polarnatten, lekstrand.blogspot.com/2017/03/efter-gottsunda-polarnatten.html



torsdag 29 juni 2017

När döda andas nära











Böcklin, De dödas ö




Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. En tolkning skulle kunna vara: låt dem vila i frid. Det som är, är nu. Ägna dig åt de levande.

Jag vet inte vad som framkallar den påtagliga känslan. Men vissa dagar känns bortgångna mer närvarande än annars. Det känns som om de är mycket nära mig, som om jag kunde höra dem andas. De säger inget, kanske betraktas jag av blickar jag inte kan möta, det är ingen obehaglig känsla, den gör mig inte rädd. Men jag påverkas, sinnets lugn går förlorat.

Joakim som plötsligt rycktes bort hösten 2009, jag minns det som i går när Dan-Axel på Folkteatern ringde mig på mobilen, vi hade rastat utanför Gränna och regnet vräkte ned, var på väg till Simrishamn för att övernatta på Hotell Svea där Piraten brukade häcka, slutmål det älskade Greifswald på andra sidan vattnet. Joakim var dramaturg och teaterkonstnär, han och jag samarbetade under ett par år på 90-talet omkring ett projekt vi kallade Förrådet. Vi höll till i källaren under Folkteatern i Gävle med ett medvetet blandat program. Inspiration hämtad från Kulturbrauerei i Berlin. Underhållning och debatt, recitation och skådespeleri. Ett brokigt koncept som kanske inte riktigt passade Gävle, passade bättre i Berlin, vad vet jag. Joakim är en av dem som plötsligt, som i denna stund, kan kännas mycket närvarande, jag hör honom nästan andas, men hör inte hans karakteristiska ohämmade skratt.

Min syster gick i december 2014 efter en mycket svår sjukdomstid, bröts ner bit för bit av den skoningslösa kräftan. Min storasyster, om jag bortser från en halvsyster. Fjorton år äldre än jag, sladdbarnet Lasse. Under alla år hade vi inte den kontakt jag önskar vi haft, postumt kan jag längta efter den. Samtalet mellan oss flöt inte bara på, det var som om det fanns en underliggande spänning som smög sig in och störde. Något vi aldrig kunde lyfta upp och prata om. Men jag kan känna stor sorg över att vi inte fick till det, innan det blev för sent. Sorgen slår sina klor i mig när jag står i minneslunden där min syster ligger. 

Jag saknar henne, tänker på henne nästan varje dag. Hon kan också som Joakim kännas närvarande, som stod hon alldeles intill mig.

Någon analytiskt lagd kanske skulle säga att jag plågas av skuld eller dåligt samvete gentemot dessa döda, därför dyker de upp, annars förträngda och tillbakahållna. Eller att jag har något ouppklarat med dem.



Jag minns när min mor gick bort, jag sov i mitt gamla pojkrum i lägenheten en natt när hon alldeles nyligen var bortgången, inga problem. Men nästa natt var det som om en osynlig rörde sig i mitt barndomshem, stötte emot möbler, ryckte i balkongdörrens handtag, jag förmådde inte stanna kvar, sökte natthärbärge någon annanstans.

onsdag 28 juni 2017

Stilla dagar i Tversted




















Nej, jag tänker inte hemfalla till att tillgjort, jolligt sa vi i Sandviken, tala om platsens själ eller platsens metafysik. Det finns gränser, även för Skriftställaren. 

Jag nöjer mig med att säga, och det är ta mig tusan inte så litet det som han sa som blev far till trillingar, att detta är en av de platser på jorden där jag trivs som allra bäst. Och där jag skriver som allra bäst, tycker jag åtminstone själv.

Tversted tre och en halv mil nordväst om Frederikshavn, till färjeläget anländer man med Stena Line. Acceptabel överfart, inte mer. Dyrt, inga bordets läckerheter, kaffe i pappersmuggar. Nicke Nyfiken för barnen, föga originellt. 

Om sommartid skrikande och stojande små monster. Stena Olssons kompani, som Nationalteatern sjöng om. Ingen dålig industri. Man härmade grundarens karakteristiska läspande i sången, tror Dageby sjöng. 

Många år efteråt svalde den röda gruppen stoltheten och tog emot ett bidrag från Stena, om jag inte missminner mig. Nationalteatern och redarkapitalet i samma båt. 

Huset i Tversted, på heden en bit bort från byns centrum, är omgärdat av nyponbuskar och mjukt vajande gräs, alla ljud dämpas. Om natten sover hjortar i gräset, lämnar avtryck. Småfåglarna håller sig avvaktande första dygnet, sedan landar de för mat. 

De blir alltmer oblyga under de fyra, ibland fem veckor, vi tillbringar här. Sädesärlorna har jag döpt till Familjen Ärlandson. De vågar till och med lämna ungarna ute på altanen. 












 

Det blåmålade huset är spartanskt inrett, jag trivs med det. Inga prylar som kräver att man ägnar sig åt eller pysslar med dem, man behöver heller inte vara rädd dra ned eller förstöra, tassa försiktigt omkring. Tingen klibbar inte, för att motsäga Sartre. 

I det spartanska kan energin läggas på det väsentliga, det icke-materiella. Så där som man förr pratade om förtjänsten med DDR, kanske för att skyla över bristen på allting.

Från huset skådar vi Vesterhavet i fjärran. När vi kom hit för allra första gången, inte ens tio år sedan, såg vi inte havet. Sanden retirerar mer och mer för varje år, det skrämmer en smula. Men jag tilltalas av att stå vid fönstret och betrakta de rullande vågorna. 

Kan stå så länge. Evighetskänsla smyger sig på, min stund på jorden alldeles för kort men där vid fönstret ängslas jag icke över detta.

I annexet som hör till huset sitter jag och skriver, det blir som att gå till jobbet, men märk väl ett lustfyllt sådant. Varje förmiddag, installerar mig tidigt. Redan från första stund kände jag att jag funnit min skrivplats. Sjunker ned med datorn i knäet, så där som jag alltid sitter. 


















Aldrig tyckt om skrivbord. Svårt för inramning och struktur som skapar förväntningar. Jag måste kunna slappna av. Under Upsalatiden tackade jag nej till ett eget forskarbord på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Aldrig i livet! 

Sitta där och känna det som att väggarna har ögon. Flera hundra års traditioner. Jag lamslogs, satte mig i källaren, underjordsforskning om man ville vara lustig - kanske rentav undergrävande sådan, för jag höll på med en kritisk avhandling om LO, lyckligt ovetande om vilken storm den skulle framkalla när den väl förelåg. 

Skall sådant kallas forskning?! röt dåvarande LO-ordföranden Gunnar Nilsson, mannen med de buskiga ögonbrynen. Jag filade på där i källaren under biblioteket, men blotta närvaron av en akademisk diskurs repade min stil.















Stilla dagar i Clichy, skrev Henry Miller om. En underbar bok, stimulerar livskänslan. Stilla dagar i Tversted, travesterar jag.

Och så läser jag Jason Brennans Efter demokratin, den viktigaste bok jag läst på mycket länge. Den förbaskat begåvade unge kulturredaktören Erik Jersenius i Vestmanlands Läns Tidning skrev så bra om den, att jag är tveksam om jag efter läsning har något att tillägga. Men om fredag kommer hursomhaver en blogg framkallad av den.



torsdag 22 juni 2017

Skriva strängt




















Planeringen är klar. Snart är jag återigen på plats fyra veckor i mitt älskade Tversted i Nordjylland, den dejliga lilla byn invid Vesterhavet. Åter till det blå huset med vidhängande annex. Kommer sedan varje dag att förflytta mig till det senare, datorn i knäet, en skrivplats sedan många somrar. Morgonkaffe på farstubron, sedan stämpla in. Minns att jag härstammar från metallarbetare, det förklarar metaforiken. Skriva till lunch. Jag skriver alltid på förmiddagarna.

Ämne: döden. Den icke-förhandlingsbara. På ett absolut, det vissa kallat absurt, sätt villkoret för livet. Inget liv utan död. Vi kommer från ett intet, är på väg till ett intet, uttryckte någon det. Från mörker färdas vi en flämtande kort livsstund mot mörker. Livet blott ett mellanläge. 

Arbetsnamn: Döden - 31 sortier.

Tanken är att texten skall utgöra tredje delen i en trilogi i samarbete med konstnären Erling Öhrnell. De första delarna heter Tio Guds bud reinvented (2012, https://www.adlibris.com/se/bok/10-guds-bud-reinvented-9789197903530) och Jesu ansikte. En bön om att se. (2017, https://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578). 

När texten väl föreligger, skickas den till Erling för att han ska lyssna till och med sina bilder ta hand om den på det sätt som bara han förmår. 

Så har samarbetet alltid iscensatts mellan oss. Även när vi gjorde Gravspegel (2007, https://www.adlibris.com/se/bok/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap-9789171111395) om Ulrike Meinhof och Måste bara kyssa himlen om Jimi Hendrix. (2008, https://www.adlibris.com/se/bok/maste-bara-kyssa-himlen-9789197646147)

Formen har jag beslutat skall bli sträng: aforismer. Kunde knappast vara strängare. Inte för inte tillhör Vilhelm Ekelund (bilden ovan) mina stora stilistiska favoriter. Han, om någon, kunde skriva strängt, i ordets mest genuina mening. Struntade blankt i tillgänglighet och läsvänlighet, besatt en publicistisk integritet som få. Det gör i och för sig inte jag. Det svåra är det enkla - och tvärtom. Det är min ambition. Jag vill bli läst.

Nog kunde man förstås  säga, att även budorden var stränga. En kritik av nyliberalismen och marknadsfundamentalismens diskurs i budordets kategoriska form. Även Jesu ansikte, med utgångspunkt tagen i styrande belägenheter, kunde sägas vara formmässigt sträng.

Begränsningen
har alltid tilltalat mig. Därför tyckt om att skriva för dagspress. Begränsat utrymme, antal tecken maximerat. Man kan inte bre ut sig och skjuta upp, måste snabbt komma till skott. Inte skriva tillkrånglat. Sådant där som akademiker har svårt för, undvika det tillkrånglande. Därför blev jag heller aldrig någon riktig akademiker.

Aforismer. Det får inte finnas något som inte skall vara där. Arbetet går mycket ut på att putsa och förkasta. Skriva om. Stilistiskt reflektera. Strängheten är krävande, omutlig. Samtidigt lockande.
















Å, vad jag längtar till det skimrande Krøyerland dryga tre mil nordväst om Frederikshavn! Få höra det eviga Vesterhavet brusa vid horisonten, containerbärande fartyg därute på redden. Lyssna till vinden när den går genom gräset som mjukt bugar sig. Spana på hjortarna som om natten sover inte långt från det blå huset på Spættevej. Mata småfåglarna, gråsparvar och sädesärlor, som första dygnet avvaktande håller sig borta, men sedan flyger in och förväntar sig bröd. Svalorna däremot inte intresserade.

Ingår i vistelsen gör ett besök vid Søren Krøyers grav däruppe på Skagen. Ingen sommar utan att uppsöka denna. Någon gång har jag påstått, förtjänar förstås att diskuteras, att Sørens konst, han som reducerats till en Skagenmålare men var betydligt mer än så, kan tolkas som en pågående protest mot döden. Den allestädes närvarande. Kanske utmärkande för all konst, varför annars skapa? (http://www.bokus.com/bok/9789171111333/ps-soren-marie-kroyer/)

Livet, ett övergående uppror mot döden.



onsdag 21 juni 2017

Jag är en obotlig serienörd!











New Tricks


Dags komma ut ur garderoben och bekänna. Jag är en inbiten serietittare! Obotligt beroende. Liksom min hustru. Fast jag är nog värst. Och jag kan ju, numera befriad från löneslaveriet, använda dagtid till att ostörd sjunka in i en serie och glömma den larmande omvärlden. Med kaffekopp och sockerfria skorpor. Rena njutningen - förhöjd livskänsla under molnen.

När jag läste Patti Smiths ljuvliga flanörbok M Train fann jag en sann själsfrände vad gäller serier. Men hon slår mig, hon till och med skriver producenterna och tackar. Grips av sorg när en serie nått sitt sista avsnitt. Med Smiths sanktionerande tänker jag sluta skämmas för mitt tittande. Om jag nu någonsin gjort det. 




















Jag lever mig in i figurerna, de blir som nära vänner. Danska serier ligger allra högst på min lista. Riget, med en fullkomligt lysande Ernst-Hugo Järegård. Krönikan. Lykkevej. Bedrag min senaste favorit. Med den oförliknelige Thomas Bo Larsen i en ledande roll. Han brukar spela bov eller missanpassad, utseendet för det. Lömig, skulle mamma sagt. Men passar utmärkt som polis med hög moral. Det kunde man sannerligen inte ha trott. 

Doc Martin. Denne underbart händige doktor med alla sina manér och fobier, serien utspelar sig i det vackra Cornwall och dit bara måste jag bege mig någon gång IRL (mötte landskapet för första gången i Fem-böckerna, om jag inte tar helt fel), kan jag följa på Youtube. Tack och lov är många säsonger utlagda. Slutet inte nära. Men jag får inte klämma för många avsnitt i rad. Det gäller att jag lägger band på mig
New Tricks. Den serie som utan tvekan toppar min hitlista. Handlar om tre äldre, garvade poliser som har till uppgift att öppna fall som är kalla, lagts till handlingarna. Förbluffande framgångsrikt är detta team, bestående av tre vitt skilda personligheter. Serien är bara så förbaskat bra! 





















Serien hänvisade jag alltid till när jag hade mina ledarskapskurser på högskolan, använde som case. Sandra, chefen i New Tricks, utövar ledarskap i ordets bästa bemärkelse. Oneurotisk, aldrig långsint. Rak i kommunikationen. Skyddar medarbetarna uppåt. Jag stötte aldrig på en sådan chef i det verkliga organisationslivet. Definitivt inte bland stolpskotten på högskolan - Jesus, vilka eländiga miffon.

Varje december, det är tradition och jag överger den inte, ser jag om Albert och Herbert, bästa julkalendern i SVT någonsin. Tas tillbaka till gamla Haga, innan det revs och omvandlades till ett tillhåll för lattedrickarna med flis att köpa svindyr bostadsrätt för. Jag vet inte hur många gånger jag återvänt till det Haga som en gång var, i sällskap med skrothandlaren och hans son - hästen Herkules icke att förglömma. Jag har tappat räkningen. Men hjärtat sänks ned i ett varmt bad varje gång.

Jag ser om serier. Rena rama Rolf har jag sett flera gånger. Å, vad Lasse Brandeby är saknad! Polisen i Strömstad. Med Per Oscarsson, Sveriges Klaus Kinski, som polischef! Bara en sådan sak. Omgiven av skarpa skådespelare från Göteborg. En serie som blev en långkörare. Helt rätt och välförtjänt. 

Serier, det är mitt liv det, se!