Stilla dagar i Tversted

Nej, jag tänker inte hemfalla till att tillgjort, jolligt sa vi i Sandviken, tala om platsens själ eller platsens metafysik. Det finns gränser, även för Skriftställaren. 

Jag nöjer mig med att säga, och det är ta mig tusan inte så litet det som han sa som blev far till trillingar, att detta är en av de platser på jorden där jag trivs som allra bäst. Och där jag skriver som allra bäst, tycker jag åtminstone själv.

Tversted tre och en halv mil nordväst om Frederikshavn, till färjeläget anländer man med Stena Line. Acceptabel överfart, inte mer. Dyrt, inga bordets läckerheter, kaffe i pappersmuggar. Nicke Nyfiken för barnen, föga originellt. 

Om sommartid skrikande och stojande små monster. Stena Olssons kompani, som Nationalteatern sjöng om. Ingen dålig industri. Man härmade grundarens karakteristiska läspande i sången, tror Dageby sjöng. 

Många år efteråt svalde den röda gruppen stoltheten och tog emot ett bidrag från Stena, om jag inte missminner mig. Nationalteatern och redarkapitalet i samma båt. 

Huset i Tversted, på heden en bit bort från byns centrum, är omgärdat av nyponbuskar och mjukt vajande gräs, alla ljud dämpas. Om natten sover hjortar i gräset, lämnar avtryck. Småfåglarna håller sig avvaktande första dygnet, sedan landar de för mat. 

De blir alltmer oblyga under de fyra, ibland fem veckor, vi tillbringar här. Sädesärlorna har jag döpt till Familjen Ärlandson. De vågar till och med lämna ungarna ute på altanen. 

 

Det blåmålade huset är spartanskt inrett, jag trivs med det. Inga prylar som kräver att man ägnar sig åt eller pysslar med dem, man behöver heller inte vara rädd dra ned eller förstöra, tassa försiktigt omkring. Tingen klibbar inte, för att motsäga Sartre. 

I det spartanska kan energin läggas på det väsentliga, det icke-materiella. Så där som man förr pratade om förtjänsten med DDR, kanske för att skyla över bristen på allting.

Från huset skådar vi Vesterhavet i fjärran. När vi kom hit för allra första gången, inte ens tio år sedan, såg vi inte havet. Sanden retirerar mer och mer för varje år, det skrämmer en smula. Men jag tilltalas av att stå vid fönstret och betrakta de rullande vågorna. 

Kan stå så länge. Evighetskänsla smyger sig på, min stund på jorden alldeles för kort men där vid fönstret ängslas jag icke över detta.

I annexet som hör till huset sitter jag och skriver, det blir som att gå till jobbet, men märk väl ett lustfyllt sådant. Varje förmiddag, installerar mig tidigt. Redan från första stund kände jag att jag funnit min skrivplats. Sjunker ned med datorn i knäet, så där som jag alltid sitter. 

Aldrig tyckt om skrivbord. Svårt för inramning och struktur som skapar förväntningar. Jag måste kunna slappna av. Under Upsalatiden tackade jag nej till ett eget forskarbord på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Aldrig i livet! 

Sitta där och känna det som att väggarna har ögon. Flera hundra års traditioner. Jag lamslogs, satte mig i källaren, underjordsforskning om man ville vara lustig - kanske rentav undergrävande sådan, för jag höll på med en kritisk avhandling om LO, lyckligt ovetande om vilken storm den skulle framkalla när den väl förelåg. 

Skall sådant kallas forskning?! röt dåvarande LO-ordföranden Gunnar Nilsson, mannen med de buskiga ögonbrynen. Jag filade på där i källaren under biblioteket, men blotta närvaron av en akademisk diskurs repade min stil.

Stilla dagar i Clichy, skrev Henry Miller om. En underbar bok, stimulerar livskänslan. Stilla dagar i Tversted, travesterar jag.

Och så läser jag Jason Brennans Efter demokratin, den viktigaste bok jag läst på mycket länge. Den förbaskat begåvade unge kulturredaktören Erik Jersenius i Vestmanlands Läns Tidning skrev så bra om den, att jag är tveksam om jag efter läsning har något att tillägga. Men om fredag kommer hursomhaver en blogg framkallad av den.