Jag vill inte att mina skattepengar går till Högskolan i Gävle

Jag läser en artikel om en chefsutbildning vid Högskolan i Gävle, kalla kårar framkallas, icke minst mot bakgrund av att den uppfostrande kursen ges vid en högskola:

https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/cheferna-pa-hig-maste-tycka-att-hogskolan-ar-ojamstalld-annars-blir-det-problem-sjalva-iden-ar-galen

I rubriken citeras en mycket kritisk anställd: "Själva idén är galen."

Den anställde vågar inte vara annat än anonym, för karriärens skull, som samme anställde utan att skämmas uppger. Skamligt. En högskola där de anställda inte vågar tala fritt. Stämmer med den bild jag själv har efter att ha varit anställd i många år på samma högskola. 

En tystnadens kultur var, och är uppenbart fortfarande, förhärskande. Rädsla just för att tala fritt. Rädsla för bestraffning om man nu mot all förmodan skulle göra det. Med personlig - officiellt heter det individuell - lönesättning har cheferna omedelbart tillgång till ett effektivt instrument att hålla medarbetarna på mattan. Den frispråkige och kritiske hålls lönemässigt tillbaka. Som tidigare facklig företrädare vet jag att det är så det fungerar. 

På Högskolan i Gävle (HiG) skall alla chefer utbildas i jämställdhet. Det är en sådan utbildning artikeln beskriver. Notera nyckelordet måste i rubriken. Det handlar om ett ovillkorligt påbud uppifrån regeringen om det man kallar "jämställdhetsintegrering". Verksamheten skall "jämställdhetsintegreras". Och cheferna utan att ifrågasätta tycka att högskolan inte är jämställd. 

Frågan kan spontant tyckas självklar: Borde man inte först undersöka om det är jämställt eller inte på HiG? För att i förekommande fall, när man väl har visat på och styrkt ojämställdhet, sätta in lämpliga insatser. Men här handlar det om att utgå ifrån att det inte är jämställt. Det är den orubbliga premissen.

God draghjälp får regeringen i HiG:s fall av en fullfjädrad genuskommissarie, en så kallad "genusvetare" vid namn Sarah Ljungqvist. (Bilden ovan.) I hennes karriärintresse ligger att dogmatiskt slå fast bortom allt tvivel att det är ojämställt. Det får inte vara jämställt, då faller hennes "forskning" - hon lever på att påstå att det är ojämställt. Och det framgår tydligt av intervjun med henne i artikeln. Hon tycker om saker och ting och det räcker för henne. 

Borde hon, förresten, inte vara anställd vid Nationella sekretariatet för genusforskning - och inte på en högskola? Men sekretariatet behöver väl sina utsända, inofficiella medarbetare, som håller ett öga på vad som pågår och hur det tänks vid lärosätena. 

Statistiken i HiG:s fall, det framgår också av artikeln, pekar mot något annat än det Ljungqvist hävdar. Siffrorna avslöjar klart och tydligt att Ljungqvists påståenden borde problematiseras. Men Ljungqvist struntar blankt i allt vad verklighet och sanning heter. Fakta får inte lägga hinder i vägen för hennes ideologiska gärning.

Det som borde bevisas, det är redan från början fastslaget och klart. Grundstenen inom vetenskapen, det som borde vara och alltid har varit det, att man empiriskt undersöker verkligheten, utan skygglappar och förutfattade meningar - har övergivits. Det är politisk ideologi som styr. De rättänkande och politiskt korrekta vet redan på förhand hur det ligger till. Gud nåde den som ifrågasätter detta. Fakta må icke trilskas. 

Med de hundraprocentigt lojala chefer - jag har haft dem nära inpå mig - som finns på HiG är det i och för sig inget problem. De säger ja och amen till allt som kommer från ledningen.  Och ledningen gör som regeringen vill, utan att knysta. Bara detta att arrangera en sådan här kurs, antiintellektuellt impregnerad. 

Byt "genusvetenskap" mot "marxistisk världsåskådning" och vi hamnar i det forna DDR. Politisk styrning och makten tjänande politruker. Där skulle "genusvetaren" Ljungqvist ha platsat.

En högskola i förfall, den är dessvärre inte unik emedan samma förfall präglar genomgående det svenska högskoleväsendet med "värdegrunder" och "identitetspolitik" och annat den akademiska verksamheten nedbrytande. Men jag vill inte att mina skattepengar går till detta.

För att avsluta galghumoristiskt: borde det inte "kurage-integreras"? Påbjudas att de anställda måste visa kurage i det dagliga arbetet. Ett sådant påbud förefaller högst angeläget. Jag anmäler mig härmed som kursansvarig. 

Bild: Johan Järvestad

I Gävleborg medicinerar vi våra olyckliga barn

Jag minns när jag för ett antal år sedan var uppe i Skellefteå och föreläste för ungdomar. Vid lunchen berättade de om kompisar som tagit sitt liv. De kunde räkna upp den ena efter den andra i den nära bekantskapskretsen. Det bekom mig mycket illa. Och jag tystnade där vid bordet. Visste inte vad jag skulle säga. 

Och det gör ont i hjärtat denna vintriga måndag att läsa detta:

https://www.gd.se/artikel/gavleborg/allt-fler-barn-i-gavleborg-ater-antidepressiv-medicin-fordubbling-pa-tio-ar

Det låter så enkelt, så förbaskat enkelt: Stoppa i de ledsna, eller för den delen rastlösa och oroliga, barnen medicin. I det senare fallet vet jag föräldrar som utsatts för ren och skär utpressning. Om de inte gått med på diagnostisering, "Asperger" eller "hyperaktiv", och efterföljande medicinering av sina barn, har  de inte erbjudits någon annan "hjälp". Kniven mot strupen. Vad skulle de i sin utsatthet göra? Och kräva?

Snabba ryck från den hårt belastade vårdapparatens sida: vänta inte, förskriv och sätt i gång med medicineringen - biverkningar, tja? Visserligen talas det pliktskyldigt om att man inte "bara" skall medicinera. Även "terapi" skall ingå. Det brukar låta så. Men vilket slags terapi, frågar man sig omedelbart. 

KBT? Detta mumbojumbo som beteendemanipulerar och flyttar symtom. Kortsiktiga, övergående effekter. All annan, riktig terapi för dyr, förstås. Och för tidskrävande. Psykiatri som akutmedicin. 

Förlåt en enfaldig och naiv: Kanske borde man lyssna lyhört, tålmodigt och empatiskt till dessa sköra barn, och hur de har det, innan man proppar i dem medicin med delvis oöverskådliga biverkningar? Själen reagerar som bekant inte på psykofarmaka. Och hur påverkas den behandlades personlighet? På sikt? Självbilden? 

Mås det bättre på ett djupare plan? Och mot bakgrund av att man förhoppningsvis skall leva ett långt liv, ett liv som fortsätter efter barndomen. 

Misstänksam blir jag, alltid blivit, när vitrockar, psykiatriker, är iblandade och besitter makt. Med få terapitimmar i utbildningen. Medicinskt inriktade, biokemiskt orienterade. Även om de kan hänga på, utan det betyder något, ordet "miljö" när de resonerar. Resultatfascister har jag kallat dem. De vill se resultat, mätbara sådana. Är man inte nöjd, byter man bara medicin eller laborerar med dosen. Huvudsaken att man får resultat.

Enskilda barn utsätts för behandling. Men om man, som undertecknad, uppfattar det i ett relationistiskt perspektiv? Ett perspektiv som fokuserar på att det inte är barnet som är sjukt, utan familjen. Barnet blir ofrivilligt bärare av det som inte är barnets ansvar. Enklare och billigare att behandla enskilda individer förstås, än sociala system. Och den psykiatriska tankefigur som dikterar att det alltid är individer som är sjuka kan orubbad bestå. 

Den mörka samtid vi dväljs i spelar roll. Hur kunde man undgå att känna sig bedrövad om man inte är helt avstängd? Allt man hör om, allt man ser på skärmen. Krig och elände. Klimatet. Arbetslöshet och utslagning. Nära till hands att hamna i uppgivenhet och känslor av framtidslöshet. Det pratade ungdomarna i Skellefteå om där vid lunchbordet. De som tagit sitt liv såg ingen mening med att fortsätta leva.

Antipsykiatern Ronald Laings kloka ord återkommer till mig: de som sätter diagnos på andra, det är de verkligt sjuka. 

Nota bene: jag har oprecist och osofistikerat använt ordet "sjuk". Ett ord jag i detta sammanhang brukar undvika. Att jag ändå upprepat skriver det förklaras av upprördheten som vaknade när jag läste artikeln som det ovan länkas till. Jag finner i hastigheten inget bättre ord.

Lästips: 
David Cooper, Död åt familjen, Aldus/Bonnier 1971
Dan Stiwne, red., Existens och psykisk hälsa - om hur liv och levnad förhåller sig till hälsa och ohälsa, Studentlitteratur 2018

Man borde inte sova, men måste man?

Den trötta blicken faller på en artikel, ännu en i samma ämne, om sömnlöshet som påstås vara ett allvarligt folkhälsoproblem i detta avlånga land:

https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/somnloshet-ett-folkhalsoproblem-experttips-for-battre-somnhygien-manga-skams-for-att-prata-om-det-6

Det svenska folket må vara sömngångare när det gäller politiska frågor. Men uppenbart annars rödögt klarvaket. Om man skall skoja till det. Och tro på forskarna.

Själv har jag lidit av dålig sömn, eller sovit alldeles för lite, svårt att bestämma mig för hur orden skall läggas för att mer precist och rättvisande ringa in vad vad det egentligen handlar om, sedan jag släpade mig fram i andra ring i gymnasiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. 

Jag kan, trots mitt numera allt sämre minne, nästan på dagen, jag menar förstås natten, slå fast när det hela började. Och sedan har de vita nätterna, som de romantiska fransmännen poetiskt säger, fyllt mitt liv. Ända fram till nu.

Inte har det hjälpt med terapi eller Mogadon. Yoga eller svart ögonbindel. Intensivt springa på stället strax före sänggåendet. Rabbla Värmlands alla städer. Läsa Ann Jäderlund. Eller någon akademisk avhandling. Det sistnämnda dock snarast ledande till irritation och inte avslappning. Akademikerna skriver ju för det mesta så illa att mjölken skär sig. 

Jag har några gånger krönikerat om hur jag har det med sömnen. Att vi inte kommer överens. Denne bökige son till Nyx (natten) och tvillingbror med Thanatos (döden). Mötts varje gång av ett väldigt, positivt gensvar från läsare. Ingen som muttrat, som jag förr kunde få höra från de inbilska sjusovarna: - Det är väl bara att sova?! Sov, för guds skull!

Varför dessa sömnsvårigheter, om jag nu väljer det ordet, i Skriftställarens fall?

En psykoanalytiker, med Freud på plats, kunde tolka det som att det handlar om rädsla för själva insomnandet. Skräck för att aldrig vakna mer. Att somna in är att dö. Ett slutgiltigt God natt. Minns som jag ovan skrev att Hypnos, sömnens gud, är tvillingbror med Thanatos. 

I Sandviken fanns i mitt lilla pojkrum, som det hette, en uppfällbar bäddsoffa som tog upp det mesta av utrymmet. (Grammofonen hängde på väggen.) På en teckning jag fastnade i gled locket till en dylik igen över den i soffan liggande. En arm stack ut. Så jag kunde ha skyllt på det, att jag inte vågade sova. För i den soffan, associationen går till en likkista, började ju mina sömnproblem.

En glad lax kanske skulle betona att man vill ju leva livet varje sekund. Sedan får man ju sova i evigheters evighet. Varför träna på döden redan nu? Varför kasta bort livet på att sova? När så mycket skoj finns att göra. Skippa sömnen! Klackarna i taket! Gasen i botten!

En gammal marxist med klasskampen för de röda (!) ögonen: industrisamhällets påfund, detta att vi måste sova som en stock om natten och helst åtta timmar. Sova för att som fabriksmänniska och löneslav utvilad kunna stå vid maskinen och producera vinst åt de slemma utsugarna. 

Så att inte sova blir i det grottekvarnsperspektivet en protest och aktiv handling. Att vara trött på arbetstid en olydnadsakt. Gäspa och hör inte vad basen säger! Du missar ändå ingenting. 

En borde inte sova när natten faller på, som det heter i den vackra visan med text av Jeremias i Tröstlösa. Man borde inte. Men man måste. Det påstår åtminstone de självutnämnda sömnexperterna. Jag blir sömnig av alla goda råd från dem när det gäller att sovandet. Rena medicinen. Så jag fortsätter att följa forskningen. 

Fria medborgare - glöm det!

Jag ser med andan i halsen den brittiska serien Bodyguard på Netflix. En kokande samtidsbrygd om konspirationer och terrorattacker i London. Spänning så det förslår. Gastkramande. Man sitter som klistrad och följer nagelbitande avsnitt på avsnitt, sex sammanlagt, utan att kunna avbryta. 

Inte är det uppbyggligt och bra för sinnet, men verklighetsnära och illustrativt. Terrorhot från jihadister och självmordsbombare som möjliggör ökad, förfinad övervakning av alla. Storebror ser dig. Du kommer inte undan. 

Politiker och poliser som mörkar och trixar. I total avsaknad av moral och minsta respekt för rättssamhället. Samarbetar med grova kriminella. Tjänst mot gentjänst. Medier som tjänstvilligt spelar med. Låtsas som om det är något annat som pågår. Något för allmänheten, detta medborgarna sammanklumpande begrepp, genomskinligt. 

Påminner om den lysande danska tv-serien Borgen. 

Folket, du och jag, reducerat till blott staffagefigurer, anonym publik till det föga lustiga spektakel som pågår bortom vårt inflytande. Som i verkligheten. I åskådardemokratin.

Arma folk. Går och röstar vart fjärde år och det fortfarande trots allt svek och bedrägeri från politikernas sida. Alla brutna löften och skämt valfläsk. Agerar som om vi trodde att det betydde något att vi likt lojt boskap knallar till valurnorna. 

Som om någon i den politiska kasten brydde sig om vad vi röstar på. (Själv röstvägrar jag.) 

Vafalls?! En miljon lade sin röst på det förskräckliga nasse- SD? Det måste vara fel. Kanske allvarligt fel på dessa en miljon. Hur bortförklara dem? En samling losers? De faller utanför den påbjuda ramen. De gör inte som de ska enligt manualen. De stör. 

Symbios råder mellan politiker och journalister. De behöver varandra. Sådana där Mats Knutsson-journalister med sina ytliga kommentarer som skänker legitimitet åt åskådardemokratin. Såtillvida är han oumbärlig. Den tunnhårige figuren i Expressen som tidigare var på SVT. K G någonting. Av somliga elakt nog kallad Fula gubben. För sitt utseendes skull. 

Beskåda - inget mer. Folket, du och jag, skall hålla sig på mattan. Hållas ofritt. Det gagnar det rådande systemet. Vi tillåts demonstrera och skandera någon gång. Så att illusionen om demokrati hålls vid liv. 

Det är i det här perspektivet som motståndet mot medborgarlön kommer in. Ingen dra åt helvete-kassa som öppnar för något annat än underkastelse! Inga fria medborgare som plötsligt kunde ta sin hatt och gå. Det vill makten inte ha, nej - för guds skull. Tummen i ögat. Rädsla som tjänar status quo. Rädsla för bestraffning eller arbetslöshet. 

Miljarder på miljarder och ännu fler miljarder av skattemedel pumpas in i Arbetsförmedlingen, denna koloss på lerfötter, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Meningslösa åtgärder, totalt meningslösa.  Men sysselsättningsskapande för alla dem som förvaltar systemet, de som lever på arbetslösheten. 

Enbart för att få det att se ut som om man gör något. Symbolpolitik, som Ylva Johansson givit ett ansikte. Pengar som kunde användas till en medborgarlön. 

Fria medborgare - glöm det!

Asocialt chefskap

Den fyndige och begreppsmyntande, som ingen annan nu levande svensk sociolog vad jag vet, Johan Asplund skrev i en av sina böcker, åtminstone för mig tankeväckande, om det till synes paradoxala fenomenet asocial pratsamhet. Den pratglade kan ju annars lätt tas för att vara en mycket social person, nästan översocial och därmed påfrestande. 

Med Johans begreppspar (läs gärna boken där resonemanget återfinns, omslag med titel ovan, för ovanlighetens skull en underhållande sociologi) fick jag äntligen personer på plats som jag mött och känt genom åren: pratsamma sådana. Mycket pratsamma. Utrustade med ett välsmort munläder. 

Men därför, förstod jag nu, inte sökande kontakt utan tvärtom. Ergo, asociala. Något som de själva förmodligen aldrig skulle gå med på. Personer om vilka det kunde sägas, nästan med förtjusning: "Han är ju så trevlig och öppen."

I mina ögon, och då uttalar jag mig både genom praktisk erfarenhet och som tidigare ledarskapsforskare, är orden "bra" och "ledarskap" oskiljaktiga. They go together as horse and carriage som Sinatra sjöng. Det låter konstigt och motsägelsefullt i mina öron, för att tillämpa en sen wittgensteinsk språkteori efter Tractatus, som pragmatiskt säger att man hör när det är fel, att tala om ett dåligt ledarskap. 

Om vi överhuvudtaget kan fastställa att ett ledarskap föreligger, så är det per definition något gott. Dåliga chefer, chäfer, har vi däremot alla erfarenhet av. Dylika figurer går det ju tretton på dussinet. Men då är de inga ledare. 

Som chef har man betalt för att ha med andra människor att göra. En chef som besitter ledarskapsegenskaper äger en god, kommunikativ förmåga  - ser och hör andra människor. Tar dem på allvar på ett icke-manipulativt sätt. 

Jag har mött motsatsen till det ovan anförda. På Högskolan i Gävle gled Ålen omkring, ett praktexempel på asocialt chefskap, kunde användas i seriösa ledarskapsutbildningar som något absolut förbjudet. Han pratade inte mycket, tvärtom förtegen och agerade i det tysta. Bakom ryggen på medarbetarna. Aldrig öppna kort. Aldrig någon redovisning av hur han tänkte och argumenterade. Sluten och stängd, ett autistiskt kommunikationsmönster. 

Hal som en ål, slingrade sig och gled undan. Kallades även Ormen. Och Gortexgåsen. Kärt barn har många namn. Alltid klädd i Gortex. Och som en gås: allt rann av honom.

I det välavlönade uppdraget, hela tiden förlängdes detta som om det var en tjänst och icke ett uppdrag, ingick förstås relationer med medarbetare. Men det var som om han var levande död, en zombie, när man kom i närheten av honom. Mycket obehagligt att försöka relatera sig till en sådan inkapslad figur. Man fick lust att sticka honom i armen med en nål. Ett uttryckslöst ansikte. Slappt kroppsspråk, hängande armar.

Och när man som facklig företrädare tvingades att sitta mitt emot honom i förhandling: ingenting bet. Han påminde om stryktåliga boxare som utdelar få slag. Men verkar kunna tåla hur mycket som helst. Utan att syna golvet. Eller tappa fattningen. 

En kollega menade, i ett mer eller mindre förtvivlat förklaringsförsök, att Ålen förtjänade diagnosen sadomasochist. Han mådde som bäst när han utsattes för kritik och blev påhoppad - njöt av verbalt smisk. En udda personlighetsläggning.

Jag tror inte det. För han straffade lömigt nog kritiker i lönekuvertet. Något han kunde göra i och med den individuella (personliga) lönesättningen. Detta snedvridande lönesystem. Till saken hör att jag alla år som facklig representant slogs mot idén om lönesättande samtal. Att chefen efter ett lönesamtal med den enskilde medarbetaren direkt sätter lönen. Att låta Ålen sätta lön på sådana premisser utan någon facklig inblandning?! Mörker. 

Ett asocialt chefskap utövades som var direkt ohälsosamt för dem, oss, som utsattes för det. Skadligt för den psykosociala arbetsmiljön. Och man frågar sig i sitt stilla sinne hur en högskoleledning kan tillåta en sådan för uppdraget olämplig person att fortsätta vara chef. Vi framförde från fackets sida våra synpunkter om honom direkt till ledningen. Men han fick hållas. 

Åla vidare. 

Till minne av Vita Rosen

De flesta av oss är sorgligt nog lydiga, inrättar oss snällt i ledet, glider in i och låter oss uppslukas av den konforma massan. Som Miriam Gebhardt påminner är vi till råga på allt ordentligt beforskade. 

Inte bara av Stanley Milgram genom hans lydnadsexperiment på Stanford. Som tolkats i olika riktningar av olika forskare. En av dem vår egen Johan Asplund. 

Men inte har den digra kunskapen om oss gjort oss mer modiga eller brutit lydnadens förbannelse och mekanismer. 

Vi är helt enkelt inte mottagliga för sådant som kunde förhindra att vår rädsla för att göra uppror urholkar våra själar (som Fassbinder döpte en av sina filmer till: Angst essen Seele auf). Vi är förlorade.

De olydiga och i anden otuktade är få, men obeforskade, enligt Gebhardt. Det kunde tyckas motsägelsefullt. Det borde ju vara mer intressant få veta vad som kännetecknar dessa frihetssökande, mot makten ohörsamma, individer - för att i gynnsamma fall försöka bli som de. Förmodligen en omöjlighet. 

I stället avfärdar vi dem som inte är som vi gärna som ”orealistiska” eller ”rättshaverister”. Vi skäms över oss själva och vårt vankelmod, men tillstår det inte.

Gebhardts undran inför olydnadens bärare drev henne att studera motståndsgruppen Vita rosen under nazismen i Tyskland. Med den underrubrik som redan angivits ovan: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar. 

Nå, vanliga och vanliga. Snarare ovanliga - och inte många. Gemensamt för dem i gruppen en starkt individualistisk hållning och och försvarandet av en inre autonomi. 

Kanske kunde man säga att deras inre kompass var starkare än majoritetens och vägledde dem. När vanliga tyskar kröp för Führern, passivt åsåg förföljelsen av judarna och eutanasiprojekten, vägrade Vita rosens medlemmar att passivt låta det ske. 

Som Gebhardt understryker har fokus när Vita rosen ägnats filmer och böcker legat på syskonen Scholl: Hans och Sophie. Idealisering och romantisering har varit legio. Som om de vore de enda värda att lyfta fram. Bonnie and Clyde-diskursen har dikterat. 

Jag minns minnesplaketter när vi bodde i Potsdam och DDR fortfarande fanns. Syskonen hedrades på offentlig plats som ”antifascister” som man sa i DDR. Efter Murens fall försvann minnesmärkena. Som om DDR tagit patent på de modiga syskonen.

Alla i Vita rosen får sin levnadshistoria och personlighet fylligt tecknade av den noggranna och källkritiskt medvetna Gebhardt. Utan idealisering och romantisering. Kanske en smula väl amatörpsykologiska tolkningar ibland. 

Men Vita rosen blir människor i Gebhardts framställning, människor av kött och blod och inga helgon eller martyrer, de kommer nära med sina tankar och känslor, jag följer dem i spåren när de delar ut flygblad och använder väggarna för protester - i det München jag kan komma på mig längta efter att få återse. 

Fascinerande läsning som också handlar om Tysklands utveckling. Och den påbjudna tystnaden efter kriget. Nazismen - tusenårsrikets tolv år - är en vattendelare i Tysklands historia.

Frågan smyger sig på: Vad av Vita Rosen kan man finna hos Miriam Gebhardt? Kanske främst sanningslidelsen. Hon väjer inte undan för det kontroversiella. Drar sig inte för att peta i tabun, synliggöra det som gömts undan, avtäcka skulden, riva plåstret från det sår som aldrig kommer att läka i Tyskland. 

Och hon vägrar att ”använda” medlemmarna, projicerande läsa in för mycket i dem och deras handlande. Polemiserar häftigt mot dem som lånat sig till detta: instrumentaliserat Vita rosen för sannolikt egna syften. 

Inte för inte skrev hon härom året När soldaterna kom - Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Det var ju inte bara de ryska horderna som härjade och förgrep sig på tyska kvinnor. De allierade gjorde likaså. 

Men västpropagandan har nogsamt skymt detta: de allierade var befriare och gentlemän som delade ut tuggummi, cigaretter och nylonstrumpor till förlorarna. Propagandan har gömt undan alla dessa flera hundra tusen oskyldiga och försvarslösa kvinnor som inte lämnades i fred. 

Därmed svikit dem. 

Jag lägger ifrån mig boken med uppmaningen till mig själv att försöka vara mer modig. Inte är det lätt. Men jag sätter ju inte mitt liv på spel. Det gjorde Vita Rosen. Avrättningar följde. Bilan föll. 23 februari 1943. Kepsen av för Vita Rosen! Och Aleksej Navilnyj. 

Miriam Gebhardt, Vita rosen: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar, Karneval Förlag

Tjugofem år efter höst i Berlin

Höstterminen 1993 var jag inbjuden som gästprofessor till Berlin. Det mytomspunna studentrevoltens Freie Universität (FU) med den karismatiske Rudi Dutschke som en av  de uppburna ledarna den gången på 60-talet. De fullsmockade, stormiga stormötena i aulan (bilden) i Henry-Ford-Bau, där legendarer som Herbert Marcuse kunde medverka. 

Samtidigt som jag skriver detta, läser jag som av en händelse om den teoretiskt modige, odisciplinerade och mycket stimulerande Marcuse och hans ambition att förena Marx och Freud i Stephen R C Hicks, Postmodernismens förklaring (2017). En av de böcker som satt outplånliga spår i mig är för övrigt Marcuses Den endimensionella människan. Läst för ett halvt sekel sedan, nästan varenda rad understruken med kulspetspenna.

Kårhusockupationen i Stockholm framstår vid en jämförelse med studentrevolten vid FU, eller den i Paris icke att förglömma, som en politiskt harmlös fjutt eller ett vådaskott i den egna foten. Ockupera sitt eget kårhus, tja ... "Revolutionärerna" var väl också inne på att ockupera Operan. I say no more ...

Aldrig trodde jag att jag skulle få vistas vid FU, inget jag ens vågat drömma om - hur skulle det kunna bli så? Men så blev det. Och en produktiv, med innehållsrika dagar av reflekterande och skrivande, höst blev det, inte så långt efter Murens fall och återföreningen (Anschluss, som DDR-folket i öst sade.) Dokumenterad i boken Nätternas natt. Höst i Berlin. (Korpen 1994) 

En melankoliskt färgad, frestande att skriva tysk bok. Med en grundton av Der Untergang des Abendlandes. En oroad bok med höst- och krigsstämning. Skriven i den lilla lägenheten på Alte Jacobstraße i Kreuzberg.

Samma höst bjuden på lunch med vidhängande samtal, som ordentligt förlängde och samtidigt lyfte måltiden, hemma hos Frigga och Wolf Haug i deras hus i Zehlendorf. Vänsterikoner som jag läst, framförallt Wolf, som röd student i Uppsala - aldrig tänkt att jag skulle få äran att möta och samtala med i det verkliga livet. 

Jag minns att de hade ett hembiträde som satt med vid bordet, nyfiket undrade varför jag kommit till Berlin och vem jag var. På kvällen bevistades ett framåtsyftande, högintressant seminarium som Frigga ledde vid filosofiska institutionen om arbetsbegreppet. 

En skimrande, varm höst som stannat kvar i minnet och hjärtat, en direkt avgörande höst. Man föds inte till berlinare, man blir det, heter det. Den hösten blev jag för alltid berlinare. 

Efter hösten 1993 har jag dragit till Berlin minst ett par gånger per år. Något jag känt att jag bara måste göra. Återvänt till campus, där upprorsandan sitter i väggarna, den frihetliga FU-kulturen har överlevt strömlinjeformande försök från fyrkantiga politruker, inklusive försök att få ut alla överliggare. I korridorerna scannat samma väggar med affischer om högintressanta workshops, Ringvorlesungen och hastigt påkallade studentdemonstrationer, liksom hösten 93. 

Som om tiden hejdat sig i sitt lopp. En mycket tilltalande känsla, för självklart var det bättre förr!

Varje gång har jag tagit mig till Rudis grav och lyft på kepsen, han ligger ju begravd i den förnäma stadsdelen Dahlem där FU håller till, på St. Annen-Kirchhof. En hedersgrav har han fått av staden Berlin. Och en gata på campus uppkallad efter sig. (Även en gata som symboliskt nog löper förbi Springerhuset i Berlin Mitte, föregicks av protester från äldre berlinare - döpa en gata efter ett utomparlamentariskt, samhällskritiskt rödskägg!) Man observerar en gatuskylt med hans namn på från mensan där jag brukar sitta och skriva. 

Jag har lekt med tanken fråga någon av studenterna - de ser allt yngre ut för varje gång - vid något av de närliggande borden vad de vet om Rudi. Vad de spontant tänker när de hör hans namn. Men avstått. Kanske rädd möta tomma blickar och oförståelse.

Något smyger sig in i sinnet. Som aldrig annars. Jag omsluts. Stimuleras. You´re The Inspiration, som Chicago sjunger. Det är FU, det. Som om ett järngrepp runt huvudet lossnar, tanken släpps fri. 

Tjugofem år har gått sedan hösten 1993, ett kvarts sekel. En sommarvarm höst med färgsprakande träd i Sverige när jag skriver detta. Dags för ännu en resa till Berlin. Och inte den sista. Aldrig i livet!

Cheferna lär bli kvar inom högskolan, tro inget annat!

Jag minns det alltför väl från mina år på Sociologiska Institutionen vid Uppsala Universitet: ingen, säger ingen, ville ikläda sig rollen som prefekt. Den post som i dag, i avakademiseringens och historielöshetens istid, döpts om till "avdelningschef". Det krävdes nästan att det drogs sticka bland alla ovilliga. Uppdraget uppfattades som en tung plikt, att likna vid militärtjänstgöring. Inget önskvärt men gick inte att komma ifrån. Det måste bara göras.

Efter tillsättning spelade prefekten en minst sagt undanskymd, oviktig roll. Mest en symbolfigur. Chef? Med makt över oss andra? Definitivt inte! Uteslutet i den akademiska, meritokratiska miljö som stod horisontellt stabil, naturligtvis inga chefsfasoner tillåtna där. 

Prefekten hade inget som helst inflytande över lönesättningen. Det här utspelade sig innan otyget med "individuell" lönesättning infördes. Och med det chefer som subjektivt kunde bedöma - belöna och bestraffa - den enskilde medarbetaren. 

Alla ville forska i Uppsala, undervisning kom i andra hand (de sedermera inrättade regionala högskolorna var, till skillnad från de danska motsvarigheterna, undervisningsbaserade med en oansenlig andel forskning), mycket långt därefter en administrativ befattning. Och då som ett tidsbegränsat, det vill säga upphörande uppdrag. Att roteras mellan olika motsträviga kolleger. 

Jag såg det som illavarslande, nästan som ett tecken i skyn, när kolleger, detta långt efter Uppsala, plötsligt ville bli chefer. Till och med strävade efter det. Det indikerade en förändrad inställning. Jag säger inte att det var misslyckade forskare som aspirerade på chefsposter. Så långt sträcker jag mig inte. (Dock, som chef "slipper" man skriva något annat än internt trams.)  Men någonting berättade det, som det vore värt att borra mer i. Bortom de hugade individerna och deras skäl.

Chef kan man bara bli om organisationsstrukturen tillåter det. Att positionen finns. New Public Management infördes inom offentlig sektor. På min högskola, det som kom att bli min sista arbetsplats, inrättades akademier (sic!) och inom dessa avdelningar. Det tillsattes chefer, med väl tilltagna uppdragstillägg. Inifrån de egna leden. Aspiranter fanns. 

Ett stort, besvärligt och bestående problem framkallades genom att det rekryterades chefer som fullkomligt saknade ledarskapsförmåga. Under mina år som lokal ordförande i Saco och universitetslärarförbundet innebar detta ett energikrävande och tidsslukande problem. Stal utrymme från det jag tyckte att vi skulle och borde ägna oss åt: de traditionellt fackliga spörsmålen. Men så fungerade det inte i en de dåliga chefernas högskola.

Det dåliga chefskapet genererade konflikter som inte hanterades. Inte löstes, utan stannade kvar och bet sig fast. Usel psykosocial arbetsmiljö var förhärskande på olika håll i organisationen. Det visade också enkäter som dock aldrig togs på allvar och ledde till några åtgärder från ledningens sida, tvärtom hölls cheferna om ryggen och skadeslösa. 

Godtycklig, snedvriden och för många frustrerande lönesättning blev legio när den individuella lönesättningen infördes. Odisputerade chefer, min sista avdelningschef var licentiat med en klen lic-avhandling i bagaget och hade inte skrivit en rad på gud vet när, kunde plötsligt lönevärdera doktorerade medarbetare, till och med professorer. Och joxa med egna värderingsgrunder. (Jag fick höra av licentiaten att jag hade varit "kritisk", vilket uppenbart legat mig lönemässigt i fatet.)

Det räckte inte längre med att man var professionell och kompetent i sin yrkesutövning. Man förväntades även vara lojal och gemenskapsunderhållande, flyta runt och kallprata - som om man inte befann sig på en arbetsplats. 

Själv klandrades jag av en kvinnlig chef - odisputerad adjunkt som kraftigt lönehöjde andra odisputerade adjunkter som aldrig skrev en rad förutom i bästa fall bordsvisor till personalfesterna - för att jag inte oftare drack kaffe med kollegerna på avdelningen och umgicks, "visade mig", utan höll mig för mig själv. 

"Jag har inte tid", klippte jag av. "Jag måste arbeta." Jag döpte henne omgående till "Trivselfascisten". Något hon sedermera upplystes om av en som ville ställa sig in och viskade i hennes öra.

Hållen för att vara illojal och asocial, allt enligt den lönebestämmande chefen, straffades man i lönekuvertet. Vi fackliga förhandlare kunde i central, kollektiv förhandling korrigera de allra värsta avarterna. Men vi hade svårt att genomgående komma åt omotiverat orättvist höga löner. Vi tvekade i förekommande fall att kräva sänkningar, fast det fanns starka skäl för det. En fackförening som sänker löner, det ser ju inte bra ut. 

Det var inte bara en natt som jag låg sömnlös. Jag kände mig otillräcklig och maktlös. Tilläggas bör att jag inte hade heltid som ordförande. Jag ville som gammal tradeunionist i mitt tänkande inte ha det. Inga ombudsmän anställda på heltid som avskärmar sig från medlemmarna och inte delar deras villkor! (https://universitetslararen.se/2015/06/08/ingen-avundas-fackpampens-vardag/?hilite=%27lasse%27%2C%27ekstrand%27)

Sammantaget vill jag beskriva det som skedde som en utbredd deprofessionalisering. 
(Samma tendens på sjukhus och i medieföretag, arbetsplatser där professionella finns: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=18772) Med tillämpandet av för verksamheten irrelevanta kriterier i lönesättningen. Och i behandlingen av medarbetarna. Kritik fördömdes, inte bara i mitt fall. Underdånighet, tigande och svansviftande uppmuntrades. Motverkande verksamhetsutveckling - som bara kan ske där det är högt i tak.

Ständigt uppvaktades vi i facket av medlemmar, så gott som samtliga rädda att öppet träda fram i den rädslans och tystnadens kultur som fått fäste, och som for illa som en konsekvens av det dåliga chefskapet. Särskilt tydligt blev det vid uppsägningar. Vi fackliga tvingades att gå in som något slags ställföreträdande chefer. För att lugna och trösta, finnas till hands. De chefer som borde funnits där för sina medarbetare hade abdikerat. De klarade helt enkelt inte sin uppgift. De svek, höll sig fegt undan. 

För mig som forskade och undervisade om ledarskap blev det särskilt plågsamt att tvingas bevittna denna ledarskapsbrist. Att cheferna återkommande skickades på kurs för dyra skattemedel hjälpte inte. De återkom och betedde sig som om inget hänt. De var helt enkelt olämpliga från början. Borde aldrig blivit chefer. 

”Professionella medarbetare behöver ingen chef”, skrev jag en gång. Jag vidhåller. Det behövs människor som håller reda på ekonomi och lokaler. Men ledarskapet i en särpräglad organisation som en högskola skall och måste vara kollegialt. Följande ledstjärnan primus inter pares (odisputerade "chefer" innebär raka motsatsen med uppenbar risk för  medelmåttornas tyranni) och baserat på det självstyre som professionella medarbetare förmår utöva. 

Ledarskapet är alltid situationsanpassat. En högskola är ingen fabrik med producerande hjon. Borde inte betraktas som en sådan. 

Nå, jag är inte naiv. Klockan kan inte vridas tillbaka. Cheferna lär bli kvar. De olämpliga.

Fotnot. Det var en debattartikel som drev mig till tangentbordet: https://universitetslararen.se/2018/09/24/vem-vill-egentligen-vara-chef-inom-den-hogre-utbildningen/
En av undertecknarna, Åsa Morberg, tidigare "akademichef" på Högskolan i Gävle (bilden), en av de absolut sämsta chefer jag någonsin hade att göra med under mitt långa yrkesliv. Och det vill inte säga lite, jag lovar. Den andra undertecknaren ledarskapskonsult, expert på hästar eller om det var hundar.