Till minne av Vita Rosen

De flesta av oss är sorgligt nog lydiga, inrättar oss snällt i ledet, glider in i och låter oss uppslukas av den konforma massan. Som Miriam Gebhardt påminner är vi till råga på allt ordentligt beforskade. 

Inte bara av Stanley Milgram genom hans lydnadsexperiment på Stanford. Som tolkats i olika riktningar av olika forskare. En av dem vår egen Johan Asplund. 

Men inte har den digra kunskapen om oss gjort oss mer modiga eller brutit lydnadens förbannelse och mekanismer. 

Vi är helt enkelt inte mottagliga för sådant som kunde förhindra att vår rädsla för att göra uppror urholkar våra själar (som Fassbinder döpte en av sina filmer till: Angst essen Seele auf). Vi är förlorade.

De olydiga och i anden otuktade är få, men obeforskade, enligt Gebhardt. Det kunde tyckas motsägelsefullt. Det borde ju vara mer intressant få veta vad som kännetecknar dessa frihetssökande, mot makten ohörsamma, individer - för att i gynnsamma fall försöka bli som de. Förmodligen en omöjlighet. 

I stället avfärdar vi dem som inte är som vi gärna som ”orealistiska” eller ”rättshaverister”. Vi skäms över oss själva och vårt vankelmod, men tillstår det inte.

Gebhardts undran inför olydnadens bärare drev henne att studera motståndsgruppen Vita rosen under nazismen i Tyskland. Med den underrubrik som redan angivits ovan: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar. 

Nå, vanliga och vanliga. Snarare ovanliga - och inte många. Gemensamt för dem i gruppen en starkt individualistisk hållning och och försvarandet av en inre autonomi. 

Kanske kunde man säga att deras inre kompass var starkare än majoritetens och vägledde dem. När vanliga tyskar kröp för Führern, passivt åsåg förföljelsen av judarna och eutanasiprojekten, vägrade Vita rosens medlemmar att passivt låta det ske. 

Som Gebhardt understryker har fokus när Vita rosen ägnats filmer och böcker legat på syskonen Scholl: Hans och Sophie. Idealisering och romantisering har varit legio. Som om de vore de enda värda att lyfta fram. Bonnie and Clyde-diskursen har dikterat. 

Jag minns minnesplaketter när vi bodde i Potsdam och DDR fortfarande fanns. Syskonen hedrades på offentlig plats som ”antifascister” som man sa i DDR. Efter Murens fall försvann minnesmärkena. Som om DDR tagit patent på de modiga syskonen.

Alla i Vita rosen får sin levnadshistoria och personlighet fylligt tecknade av den noggranna och källkritiskt medvetna Gebhardt. Utan idealisering och romantisering. Kanske en smula väl amatörpsykologiska tolkningar ibland. 

Men Vita rosen blir människor i Gebhardts framställning, människor av kött och blod och inga helgon eller martyrer, de kommer nära med sina tankar och känslor, jag följer dem i spåren när de delar ut flygblad och använder väggarna för protester - i det München jag kan komma på mig längta efter att få återse. 

Fascinerande läsning som också handlar om Tysklands utveckling. Och den påbjudna tystnaden efter kriget. Nazismen - tusenårsrikets tolv år - är en vattendelare i Tysklands historia.

Frågan smyger sig på: Vad av Vita Rosen kan man finna hos Miriam Gebhardt? Kanske främst sanningslidelsen. Hon väjer inte undan för det kontroversiella. Drar sig inte för att peta i tabun, synliggöra det som gömts undan, avtäcka skulden, riva plåstret från det sår som aldrig kommer att läka i Tyskland. 

Och hon vägrar att ”använda” medlemmarna, projicerande läsa in för mycket i dem och deras handlande. Polemiserar häftigt mot dem som lånat sig till detta: instrumentaliserat Vita rosen för sannolikt egna syften. 

Inte för inte skrev hon härom året När soldaterna kom - Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Det var ju inte bara de ryska horderna som härjade och förgrep sig på tyska kvinnor. De allierade gjorde likaså. 

Men västpropagandan har nogsamt skymt detta: de allierade var befriare och gentlemän som delade ut tuggummi, cigaretter och nylonstrumpor till förlorarna. Propagandan har gömt undan alla dessa flera hundra tusen oskyldiga och försvarslösa kvinnor som inte lämnades i fred. 

Därmed svikit dem. 

Jag lägger ifrån mig boken med uppmaningen till mig själv att försöka vara mer modig. Inte är det lätt. Men jag sätter ju inte mitt liv på spel. Det gjorde Vita Rosen. Avrättningar följde. Bilan föll. 23 februari 1943. Kepsen av för Vita Rosen! Och Aleksej Navilnyj. 

Miriam Gebhardt, Vita rosen: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar, Karneval Förlag