De flesta av oss är fega och följer med strömmen, gör lydigt som vi blir tillsagda, tiger och muckar inte. Traskar patrull, rädda och undergivna. De modiga är få. De mycket modiga ännu färre. De som är beredda att med öppna ögon och utan att backa sätta sitt enda liv på spel.
Anna Politkovskaja var en sådan, en av de mycket modiga. Hon fortsatte envist att vara en kritisk, makten skoningslöst granskande journalist. En sådan där publicist som alla journalister borde vara, inte som de svenska ideologiproducenterna som tjänar makten.
Anna var verksam i Ryssland med kvardröjande mentaliteter från Stalin och kommunisttiden - ett totalitärt arv i det kollektiva tänkandet. Och där en ny lillefar dykt upp, med namnet Putin. En kortvuxen, tidigare KGB-agent. En medelmåtta och karriärist som Anna djupt avskydde. Något hon inte stack under stol med. Hon gjorde det därvidlag inte lätt för sig.
Henne angreppssätt var genomskådandets, i sitt arbete var hon enveten, grävde fram för makten misshagliga fakta, skrev rakt utan att krångla till det. (MittMedias ledarskribent Lilian Sjölund påminner i sina bästa stunder om Anna.) Hon avslöjade sanningen om det smutsiga kriget i Tjetjenien. Vad hon än skrev om, var det sanningen hon sökte och trängde fram till. Bakom offentlig lögn och maskering. Utan att först söka skydd.
Hon insåg, hur kunde hon göra annat, att det bara var en fråga om tid innan hon skulle tystas för gott. Ändå fortsatte hon sin gärning.
På Bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan råkade jag på en man i ett stånd, minns inte vad förlaget hette, och vi kom att tala om Anna. Han, som var ryss, hade på outgrundlig väg kommit över övervakningsfilmen från hennes trappuppgång i Moskva, dagen hon mördades. Han visade mig den. På de fladdriga bilderna, de sista av henne fortfarande i livet, kunde jag följa Anna inte långt innan skotten faller. Det gjorde ont, nästan outhärdligt att se.
Vem sköt? Vem sanktionerade? Vad är det som säger att likviderandet inte var förankrat djupt inne i Kreml, på högsta nivå? Hon var ju ett irritationsmoment, en nagel i ögat på lillefar och hans anhang. Hon vägrade sluta, trots återkommande varningar.
I dag tänder jag ett ljus för den modiga Anna Politkovskaja. 7 oktober 2006 mördades hon kallblodigt.
https://www.gd.se/artikel/kultur/gatan-anna-p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar