Bonnagrogg

Loj, grå oktobereftermiddag invid Kalmarsund. Gula lövs förgänglighetsresa mot den kalla marken. En det oavbrutna fallandets resa som Stig Dagerman vackert, livet och döden symboliserande, diktade om i syndikalisternas tidning Arbetaren. 

Innan han, för att använda författarkollegan Gunnar Ekelöfs ord, "tog av sig överrocken". Och det alldeles för tidigt. Men han orkade inte mer.

Jag hänger vid fönstret i baren på anrika Frimurarehotellet i Kalmar, ett hus med knarrande atmosfär i väggarna. Kikar ut på människomyrorna som jäktar över Larmtorget. Vars är dom på väg, för att travestera reklamen för ölmärket Norrlands. Vet de det själva, egentligen? 

Ekorrhjulet snurrar likt en perpetuum mobile. Bäst för de envetet strävande att inte stanna upp och fråga sig vad meningen med det hela egentligen är. Kunde locka till att göra något annat. Smita från plikt och ansvar. Istället ta ansvar fullt ut för sitt enda liv. 

Apropå öl och starka drycker. Blicken faller på whiteboarden invid receptionen, med spretiga bokstävlar: Bonnagroggen. Renat och sockerdricka. En svensk folkklassiker. Något helt annat än det där giftet med parasoll och en massa hackad frukt av exotiskt slag. 

Med ålderns rätt undrar jag: Säger någon "grogg" längre i detta amerikaniserade lakejland? "Drink" säger man väl. Eller "cocktail". Jolligt så det förslår, hursomhelst. Det heter ju för guds skull grogg. Ibland förstärkt till "busgrogg". Alltmer sällsynt och antikverat: "lättgrogg". 

Farsan drack grogg på Standard Selection (billig whisky) och Pommac. När jag kommit upp i tonåren, fått smak för rusets eufori, nallade jag från hans sjuttiofemma i skafferiet. 

Han fattade efterhand misstankar, blev så misstänksam att han med blyertspenna drog ett tunt streck på etiketten. 

Nivån skulle säkerställas med hjälp av detta, efter att han hållit upp flaskan och granskat den mot ljuset från köksfönstret. Att godkännande eller underkännande syna produkter (rör), ögon som en korp, hade han lärt sig nere i Verket. Nu skulle han väl få behålla sin hojt orörd!

Sonen trodde sig listig som en räv. Efter att uppmärksammat det luriga strecket fyllde han, efter att ha nallat och hällt över spirituosan i en tom läskeblaskflaska, på med kranvatten. Om tilltaget upptäcktes av fadern, minns han inte. Kan ha förträngt. Glömska är ibland grönska.

Rusets eufori har han alltid förbundit med alkoholen. Inget att förneka. Därför man häller i sig. Inte för att det är gott. Provocerande hävt ur sig: "Det är roligare att vara full än nykter." 

Men i Tennessee Williams Katt på hett plåttak - i filmen Paul Newman och Liz Taylor i huvudrollerna - hinkar den alkoholiserade före detta rugbyspelaren (football i USA), karriären avbröts efter en svår skada, inte för att bli full och euforisk, utan för det lugnande "klicket" i skallen. 

Försöker någon hindra honom från att det skall klicka och förvägrar honom buteljen, vredgas han å det grövsta. Kanske den store dramatikern med hjälp av pjäsen talade av egen erfarenhet. Vad vet jag. 

Det där med vattentricket var unge Ekstrand inte ensam om. När han såg Arthur Millers pjäs - en fantastisk uppsättning i SVT signerad Bo Widerberg med en lysande Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen - En handelsresandes död fann han att sönerna, åtminstone en av dem, gjorde samma sak.

Pappa Ekstrand kunde, men bara någon sällsynt gång ska gudarna veta, bli en smula pirum. Både hustrun och sonen höll, av olika skäl, ett vaksamt öga på intaget. Något "festande" skulle det enligt den förra, närmast nykterist, inte bli tal om. 

Ställde resolut undan flaskan, om så krävdes. 

För hon visste. Festande ägnade sig bara karlar på Bruket som misskötte sig och inte var "ordentliga" åt. Utan att fatta: först tar mannen supen, sedan supen mannen. Därefter väntar Torken. Eller kyrkogården.

7 oktober inte första gången

Pogromen i Kielce i Polen den 4 juli 1946, 42 judar mördades kallblodigt, är inte den enda som begåtts mot judar efter andra världskrigets slut. Pogromerna och judeförföljelserna upphörde inte med Tredje riket och nazisterna.

Märkligt nog nämner inte svenska åsiktsproducenter, som den annars omdömesgilla Altstadt i Bulletin och andra, detta. Stämmer det inte med "narrativet"?

När de påstår att Hamas attack mot Israel 7 oktober var den värsta som judar utsatts för efter Förintelsen. Men, som fallet Kielce visar, det stämmer ju inte vad efter beträffar. För Kielce skedde ju också efter Förintelsen. Men polska judar kanske inte är detsamma som judar i Israel? 

Eller de åsiktsproducerande kanske är okunniga om den i Kielce och andra pogromer? Siktet är felinställt, blicken ideologiskt förmörkad. Jag vägrar ju tro att antalet mördade är det avgörande för dem åsikter producerande.

Det är inte antisemitism att kritisera ockupationsmakten Israel - vilket automatiskt påstås så fort man gör det. Och det ena utesluter inte det andra. Jag kan naturligtvis både fördöma Hamas 7 oktober-attack, som jag inte relativiserar, och vara kritisk mot ockupationsmakten.

Jag noterar också - stor samstämmighet råder bland svenska debattörer i försvaret av Israels, "Israel har rätt att försvara sig", bombningar av Gaza med otaliga oskyldiga som offer - att de hätska ofta "glömmer" att Västbanken måste inkluderas när man talar om Palestina. 

Och man kan inte inkludera Västbanken utan att notera Israels pågående ockupation. Särskilt de israeliska bosättningarna som FN och det internationella samfundet gång på gång har fördömt. Men som fortsätter att breda ut sig genom att bosättarna berövar palestinierna deras mark.

Jag rekommenderar alltid den som blandar ihop eller sätter likhetstecken, inte ovanligt har jag förstått, mellan Gaza och Västbanken att bege sig till den senare för ett studiebesök. Det är omöjligt att ur insideperspektivet inte få klart för sig hur Israel agerar där. 

Checkpoints, jag har själv köat i Qalandia (fotot) nära Ramallah och utsatts för förödmjukande behandling av soldaterna, och bosättningarna är talande bevis. Och att Gaza har kallats "världens största utomhusfängelse" är ingen tillfällighet. 

Gaza är inte endast förvaringsplats för Hamas raketer. Där bor människor som inte vill ha med Hamas att göra. 

Jag är inte blind, utan medveten om korruptionen inom de palestinska myndigheterna. Jag såg själv med egna ögon Abbas överdådiga hus under uppförande utanför Ramallah. Samtidigt som flyktinglägren från 1948 består. Bland dem det i Betlehem som jag besökte. 

Men korruptionen - inte unik för makthavare i Palestina, dock därför inte ursäktlig - förtar inte mitt stöd för palestinierna. Deras kamp mot ockupationen är rättfärdig. 

Jag försvarar självfallet inte det islamistiska Hamas 7 oktober-attack. Sympatiserar varken med islam eller Hamas. Men det undandrar inte mitt fortsatta stöd för palestinierna. Hamas är inte detsamma som palestinierna. De har inte hundraprocentigt stöd.

Alla dem, och de var åtskilliga, som jag mötte under mina sammanlagt sex veckor på Västbanken, under mitt gästföreläsande där, var vanliga människor, som du och jag. Många akademiker, knutna till Birzeit University. Inga terrorister. 

Den högljudda ton som Altstadt och andra anlägger är affektivt spetsad. De tänker inte, och definitivt inte kritiskt. Därigenom riskerar de att tjäna ockupationsmakten. Och legitimera det förtryck som palestinierna utsätts för.

Foto: Qalandia checkpoint, Ramallah

Res, LEkstrand! Hitta på saker!

En sådan där kylslaget snål oktoberdag när livet plötsligt känns mycket skört, jag var på väg att dra till med "hotat". Hans Mosesson har gått bort. 79 år gammal. Förknippar honom mer med Nationalteatern än i rollen som ICA-Stig i de fyndiga reklamfilmerna. 

Även om jag måste tillstå att jag tyckte om att beskåda honom som den senare. Men Nationalteatern var mig samtida på ett direkt påverkande sätt. Totta. Med Reventberg. Hans. En efter en. Leden glesnar. Musiken tonar ut.

79. Fem futtiga år från där jag är nu. På tok för få. Rakt ingenting. Swish. Så är de, livet, förbi. 

Ny serie i SVT: Hålla samman. Med Lennart Jähkel i huvudrollen. Den dominanta storebrorsan i Pistvakt. Denna gång spelar han, med bravur, en sjuttio år gammal bilmekaniker som drabbas av Alzheimer. 

Varningstecknen innan diagnos, efter hjärnröntgen, ställs har jag själv mött hos vänner. Ett totalt oväntat aggressionsutbrott från G riktat mot mig för en bagatell. Sedan förlorad rums- och tidsuppfattning.

Det sistnämnda utmärkte även M. Gick upp mitt i natten för att hon fått för sig att hon måste tvätta lakan. Långt tidigare något undflyende och flackande i hennes blick som tydde på att hon inte var riktigt närvarande. Hann hon ens fylla 70? G 70 och några år till. 

M, maka till och änka efter en annan G, som jag ringer för att berätta att vi skall uppsöka hans grav och hon minns inte vem jag är. Hon frågar flera gånger, det går inte in. Borta är samtal om G och hans böcker. Borta gemensamma minnen från Capri och Rom.

Jag brukar tala om spannet, där jag själv befinner mig, 70-80 som "dödens decennium". Man kunde också säga att jag åldersmässigt  befinner mig i riskzonen för att bli "gaggig" som man sa förr.

Jag måste skaka av mig. Och sluta hålla för hårt i pluskan. Res, Ekstrand! Hitta på saker! Innan det är för sent. Låt inte den kylslagna bli den lamslagna dagen. 

Foto: SVT Play

Alla vi som älskar Brynäs ... och många är vi

Matchdag! Det börjar tidigt när vantar skall införskaffas. Vi bär Brynäs färger på halsduk och mössa. Affärsinnehavaren försynt, nästan blygt: Det är en ära att Brynäs kommer till stan.

Oktobermörkret omsluter när vi till fots beger oss mot Hatstore Arena. Passerar Stagneliusskolan där studierektor Bertilsson smidde sina planer om hur hamna på grön kvist. När den upplysta arenan börjar torna upp sig i mörkret, minns jag Nynäs i Gefle. 

Där Brynäs spelade utomhus på Isstadion. (Lyfter alltid på kepsen, när vi passerar kultplatsen med bil.) En gång tolv tusen på läktarna. Fattar inte hur man kunde knö in så många. Om snön föll ymnigt och det behövde karas, inte drog sig spelarna för att hjälpa till. Inga divor.

Tigern och alla de andra legendarerna. De ljuva minnenas Brynäs som aldrig bleknar. Vi noterar allt fler i tröjor med Brynäs färger som köar till insläppet, kroppsvisitering sker. Vi hamnar i samspråk med två kalmarbor, en iförd tröjan.

Den andre nämner Jan-Erik Lyck och Lasse Bylund. Där ser man! En riktig brynäsare kan sina spelare. Jag är på väg berätta att jag såg den enligt min mening störste, Strimma, live. Så gammal är gubben Ekstrand.

Brynäs klår Kalmar HC som erbjöds en gratisplats i allsvenskan efter att Kristianstad inte fixat ekonomin. Seger med 5-2. Hemmalaget minst ett nummer för litet. Pojklagskaraktär, flera grova missar. Men kämpar och gör allt för att trasa sönder Brynäs eminenta offensiv.  

Speakern har svårt med uttalet. Nummer 70 Miks Indrasis, denne eminente smokinglirare av högsta klass, blir en svår nöt att knäcka. Till hans fasa så gör samme Indrasis mål (snyggt sådant), så han måste upprepa hans namn ännu en gång. Och lika illa. 

Oskar Lindbloms talangfulla lillbrorsa Linus döper han i hastigheten om till "Lindbom". Nå, pytt med det.

Jag ryser när blicken sveper över de utsålda läktarna. Alla brynäströjor. Överhör röster som på lokal dialekt berömmer spelare i laget. Bortastå fullsmockat. Fanor vajar. Det hålls igång matchen igenom. En afton i Kalmar när det är en fröjd att vara brynäsare.

Nog är det märkvärdigt, magnetismen runt detta lag! Från början ett kvarterslag, amatörspelare med vanliga jobb, målare och annat. Alla supporters runt om i landet. Alla vi som älskar Brynäs. Och många är vi. Det skall gudarna veta.

Ove, Ove, Ove Molin! Vi är på utomordentligt gott humör när vi knallar bort mot Frimurarn efter att Hesa Fredrik brölat för sista gången. Ser matchen i repris på TV4 Play. Skålar. 

Foto: hockeynews.se

Förälskad i studierektor Bertilssons hemstad

Vi har förälskat oss i Kalmar! Jag har lust att travestera det som brukar sägas om Berlin: man föds inte till Kalmarbo, man blir det.

En stad jag som pys passerade tillsammans med mina föräldrar den badvattenvarma sommaren 1954. En veckas tältsemester på Öland väntade. PV:n nyvaxad och blänkande, pappa noga med att hålla kärran snygg. 

För vad skulle folk annars säga? Brukssamhällets retoriska huvudfråga.

 
Fullpackad bil. Mamma skulle absolut ha med diverse, mer eller mindre skrymmande, köksattiraljer, till makens förtrytelse. Han grymtade och gnall men fick ge med sig. Mamma karl för sitt hus. Hos oss rådde matriarkat. 

Liksom på bruket i stort. De starka kvinnornas värld. Männen Lille Fridolfkopior. Vedboden deras flyktrum. Sedan garaget. 

På 50-talet ingen bro över Kalmarsund. Färja till Öland. Känsla av att åka mot fjärran land när båten ångade ut på böljan den blå. Pysen höll hårt moderns hand. Lugnades med en glasspinne. Jag tror att båten landade i Byxelkrok. 

Så klart att welshterriern, odygdspåsen Sussi ingick i sällskapet! Nyfiken och full av utforskningsdrifter, som vanligt. Glömt koppel och allt vad stråtrövandet begränsande verktyg heter. Nosen beredd att spana i okänd terräng.

Trivdes som bäst när hon fick löpa fritt på egen kaluv hemma på bruket och återupptäcka världen. Råkurr med katter. Utgången alltid oviss. Kunde avläsas på pälsen när hon väl behagat komma hem för krubb, efter den förlidna dagens strapatser.

Kalmar omöjligt att besöka för en serienörd med  tv-glasögonen på utan att framför sig se studierektor Bertilssons hemstad. Björn Gustafsson lysande som schemaläggaren i Dubbelstötarna, Dubbelsvindlarna samt Studierektorns sista strid. 

Jag har njutit av den äventyrlige studierektorns eskapader flera gånger om, bara att bekänna. Finns samlade på Öppet arkiv, SVT Play. 

Gamängen och förre fängelsekunden Lasse Strömstedt, ursprungligen från Gefles Brooklyn, dök upp en säsong. Frej Lindqvist icke att förglömma. Eller fagra Helena Brodin. Leif Liljeroth förträfflig som rektor, förtvivlad över den penningsuktande studierektorns trixande. 

Men beskyddande honom, vad han än hittade på för tokigheter i den alltmer desperata jakten på det ekonomiskt bekymmerslösa livet. Bra chef med andra ord.

Vi har tagit oss till Stagneliusgymnasiet, där Bertilsson tjänstgjorde. Sanningen skall göra eder fria på väggen. Samma devis som på universitetet i Freiburg. Men svårt att bara kliva in och röra sig i lokalerna. I terrorattentatens samtid. Och inte vågade jag fråga efter Bertilssons arbetsrum.

Kalmar tilltalar oss, liksom Lisch (Lidköping) by the Vänern, eftersom det är som att resa bakåt till det Sverige som en gång var. Och som vi, båda fyrtiotalister, hann uppleva. En lycksalighetens känsla. Med vemod smyger runt den. Aldrig mer det Sverige, aldrig mer.

Vi lät SJ, Öresundståget från Alvesta,  transportera oss ner till Kalmar för att med halsduk och mössa med de rätta färgerna heja på Brynäs när de möter Kalmar HC. För ovanlighetens skull ser vi vårt älskade lag live. 

Det var länge sedan. Numera är det C More, förlåt TV4 Play, som gäller. 

Och hockeyallsvenskans fartfyllda tuta och kör-hockey. Öppna spjäll från nedsläpp. "Rena High Chaparall" som di säger i Småland. 

En högtidsafton med Brynäs i Hatstore Arena, lapp på luckan, cirka 3 000 åskådare. Även om jag inte inbillar mig att det bara är för grabbarna att ställa ut grillorna. Tufft lär det bli. 

Sedan Kalmar - med öppet sinne. Korv skall inmudigas. I långa banor. På Larmtorget. (Dialektalt släpper man första r:et.) Promenader företas på kullerstenslagda gator. Kika in genom fönstren på låga, dockskåpsliknande trähus i Gamla stan. Kaffe på Kullzénska. Kanske uppsöka slottet. 

Bara vara. Och det är, ta mig tusan, inte så "bara". Ack, kunde jag stanna tiden. Calmar i mitt hjärta!

 

Hjulström i brist på annat, trodde enfaldiga jag

Om jag ska vara ärlig så var det för att jag i hastigheten inte omedelbart fann någon mer lockande bok, som jag från Helge-biblioteken laddade ned Lennart Hjulströms minnesbok Slanten i vanten: Scener från teatern och livet (2006, e-bok 2012). 

Inte hade jag någon vidare klar bild av Hjulström innan jag började läsa. Jag såg framför mig en, vad mig beträffar, tämligen anonym kulturperson. Därtill tunnhårig. Gift med Gunilla Nyroos. Googlar på honom, snappar upp att han dog 2022. 

Åttiofyra år gammal. Tio ynka år från där jag är nu. Döden avvaktar runt hörnet. 

Inte ångrar jag denna nedladdning! Tvärtom. Glad för den. Kanske var det en inre röst som dikterade att just den här boken måste du bara läsa. Hjulström tar mig tillbaka till den scenkonsten lyftande Folkteatern i Göteborg där Kent Andersson och Bengt Bratt höll hus. 

Uppsättningar som Hemmet, Sandlådan och Flotten. Nyskapande, samhällskritiskt, tankeprovocerande och samtidigt underhållande. Långt från Kungliga Dramatantens kristallkronor vid Nybroplan i Fjollträsk. Dörrar öppnades, frisk verklighetsluft släpptes in.

Nog kan man - och det har många, inte minst de vingelpettrar som gjort avbön utan att någon bad om det - ha synpunkter på det sena 60-talet och vänstervindarna som blåste genom samhälle och institutioner. Men ta mig tusan om det inte var en hårresande stimulerande tid! 

De heta diskussionernas. Oenighetens. Motsättningarnas. Jämfört med åsiktskorridorens konforma, kvävande samtid. Tack och lov att jag fick uppleva de stormiga åren! Intellektuellt stimulerande, tankebefriande. Ljusår till det grottekvarnssamhälle där jag växte upp.

Jag har svårt att släppa Hjulströms bok. Ju mer jag läser, desto angelägnare och berörande tycks den mig. Inte "bara" för hans erfarna, kloka och uppslagsrika teaterreflektioner. Hans ärliga självrannsakan som teaterkonstnär.

Också för hans påminnande, genom finstämda ordskisser, om naturens betydelse. Utan att han romantiserar. Det vilda och orörda - bortom vårt exproprierande och hänsynslösa skövlande av samma natur.

Och som vi urbaniserade, "civiliserade" varelser sällan finner anledning att begrunda. Jag tänker, för min del, nordjylländsk höst med Tversted, Vesterhavet, hedarna och betande hjortar. Med hjälp av Hjulström förstår jag ännu mer varför jag älskar att vara på den platsen på jorden. 

Genom att observera fotbollsartisten Torbjörn Nilsson i IFK Göteborg, under en match mot Glasgow Rangers på Ullevi, illustreras, originellt nog, vikten av här och precis nu. Att da sein, för att citera Martin Heidegger. 

Så förtvivlat lätt bli en ögonblickets desertör, fly sin existentiella kos. Vara där och då, inte här och nu.

Jag märker att boken "tar" eftersom jag, den borne snabbläsaren, läser allt långsammare, bromsar in för att den inte skall ta slut. Så kan det gå efter val av litteratur, som skedde det av en slump. Om nu sådan finnes. 

Bara en Pentti

Mia Berner stötte jag, som av en tillfällighet, ihop med i vimlet på Bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan. Berner var akademiker, universitetslektor i sociologi. Författare till en liten kursbok, Om termer, begrepp och definitioner, som jag klippte som rookie i lärdomens stad. 

På omslaget hette hon Berner Öste. 

Hade hon varit gift med Sven Öste, DN- journalisten som jag minns från Vietnamkrigets dagar och särskilt ett framträdande i universitetsaulan inför full publik? Än idag kan jag inte svara på det. Spelar roll. Ta reda på det via Google eller det där AI? Äh.

I Göteborg haffade jag henne, stressad på väg till ett framträdande, för att ta reda på om hon mottagit min bok Eolus & Herakleitos, där det finns ett avsnitt om Pentti Saarikoski, och som jag hade sänt henne. Jag minns inte vad hon svarade i hastigheten. 

Hon levde med giganten, den litterära finska offentlighetens enfant terrible, på Tjörn. Hans käresta, som dansken säger. Saarikoski som tog bussen för att åka och bunkra vin. Systembolaget kan ha legat i Skärhamn.

PS måste nämligen dricka ett par vinpavor för att bli funktionsduglig, tro det eller ej. Svårt alkoholiserad. Gick bort blott fyrtiosex år gammal. Ligger begravd i munkarnas Valamo. Jag har pratat många gånger om att kvista dit. 

Samtidigt resa runt i Karelen. Min första svärfar finlandsfrivillig. Återhämtade sig inte mentalt efteråt, alla fasor. Närstrid med bajonett. Fastnade i flaskan. 

Men någon sådan tur lär nog inte bli av. Orken tryter. Benen trötta och tunga. 

Saarikoski började jag att läsa i början på 70-talet, hänfördes. Fick för mig, mitt arma nöt med storhetsvansinne, att jag borde läsa honom på originalspråket. Extrajobbade på Ulleråker. 

Lanserade min idé för en finsk patient på akutkliniken, avhumaniserande diagnostiserad "schizofren" av vitrockarna som inte stava till "psykoterapi". Och som jag fått bra kontakt med. 

Vi samtalade så fort vi hann om de stora finnarna. Förutom Saarikoski Salama, Lassi Sinkkonen, Henrik Tikkanen, Kihlman och andra. 

Hon var beläst och väl förtrogen med dem alla. Och berättade till min förtjusning att hon, när det begav sig, brukade växlade några ord med Saarikoski på mytomspunna Kosmos i Helsingfors. 

Jag har med egna ögon, om än med bistånd av en vänlig servitör, sett stambordet där han höll hov.

Patienten hade tjänstgjort som lärare i Finland. Avrådde bestämt. Det fixar du inte. Finskan är för svår. Alla ändelser. Glöm det. Jag lade genast ner projektet. Med rodnande kinder. Vad hade jag trott om min språkbegåvning?

Långt senare fick jag för mig, megalomanin återigen, att jag skulle lära mig italienska. Om Pentti tillhörde mina husgudar, gjorde även Pasolini det. Sedermera bok, Orkanens öga (2016), med  honom i fokus. Samma år, om hösten, besöktes Ostias strand där han mördades i ett bakhåll. 

Sålunda klev jag sturskt, en kall decemberdag, rejält med lire på fickan in på en bokhandel utmed Via Cola di Rienzo i Rom. 

Köpte en dikter på italienska av Pier Paolo. (Någonstans i mina hyllor samlar boken damm.) Och en ordbok. Bokhandlaren mäkta imponerad, när jag avslöjade min plan. Jag började tragglande översätta. Men gav, vresigt, ganska snart upp. Otålig lyder mitt andranamn.

När jag fortfarande drömde om att bli poet - dikter publicerade i BLM och Stockholms-Tidningen, Peter Curman kulturredaktör i den senare - försökte jag tillägna mig Penttis sätt att skriva. Hans stil.

Hopplöst, det fanns bara en som kunde skriva så. "Verklighetsnära" som någon kritiker, inte helt lyckat, karakteriserade hans poesi. Mina rader kavlades ut platta. En epigons verk.

Han dog alltså tidigt. Men det kan tyckas mig, jag måste tillstå att avund spirar så smått, som om han, fyllbulten, på kort tid hann med att leva, i ordets substantiella mening, utan att darra på manschetterna, mer än vad jag har förmått. 

Trots många fler chanser, jag menar, levnadsår i Ekstrands fall. Men hand i hand med otålighet traskade vankelmod. 

I himlen har han numera sällskap av sin Mia. Jag vet inte om det finns vin att tillgå där bland molnen och änglarna. Inte hört något.

Fotnot. Mia Berners inifrånskildring, PS. Anteckningar från ett sorgeår (1985) anbefalles. Tror jag ska läsa om den.

Gunnar och Pentti inga kontorister

Jag försjunker i Jesper Högströms välmatade, ett minst sagt imponerande arbete nedlagt, bok om Gunnar Ekelöf: Minnet och rädslan (Weyler förlag 2023). Titeln omedelbart en smula kryptisk, men klarnar när man läser biografin. 

Ekelöf brottades ständigt med sitt förflutna, gestaltningen av det. Den problematiska relationen med mamma Valborg. Och rädslan för att inte räcka till red honom. Trots begåvning av ovanliga mått. Självkritisk till allt ur sin hand, ibland på gränsen till självutplåning. 

En bok jag har svårt att lägga ifrån mig, "gammaldags" uttryckt eftersom jag ju läser den som e-bok i mobilen. Därigenom har jag den alltid nära till hands, natt som dag.

En levnadsteckning jag säkert kommer att skriva om flera gånger. Jag tror nämligen inte att man kan bli färdig med den. Ännu mindre med bokens mångfacetterade huvudperson. 

Gunnar Ekelöf, ledamoten av Svenska Akademien, är en av mina husgudar. (Passar på att nämna att jag, fortfarande med poetdrömmar, ägnade honom en dikt i BLM i mitten på 1980-talet.) Hemmahörande på en litterär nivå där han samsas med Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och andra franska storstjärnor.  

Edith Södergran ("jag längtar till landet som icke är")  och romantikern Erik Johan Stagnelius ("suckar, suckar äro Elementet, i vars sköte Demiurgen andas") hörde till hans tidiga inspiratörer. Ekelöf vallfärdade till den förras Raviola i Finland. Hans beundran för henne genuin och livslång.

Intressant nog hyllade den modernistiske poeten, med fallenhet för symboler och allegorier, "enkla" kolleger som diktade i bunden form och ägde rimmandets konst. Nils Ferlin en av dem. Norrlandspoeten Helmer Grundström: Långt nol i helvitta / langt nol i väla / drar jag mitt dragspel mot värken i själa / Sprucken är bälgen / Sprucken är själa / langt nog i helvitta / langt nol i väla.

Själv tillhör jag dem som djupt beundrar rimkonstnärerna. Son, så det sitter väl i generna, till en mor som var en fena på bordsvisor. Vanligt förekommande på den tiden, åtminstone i Sandviken. Flitigt anlitad till bröllop och femtioårskalas. Vägrade att ta betalt. "Det gör man bara inte, Lars!"

Oförglömlig spontanrimmaren Jonas af Roslagen som en vacker dag stod inne på Odengrillen i Sandviken och plinkandes till gitarr spontant kommenterade inströmmande gäster. Tala om tappade hakor hos de öltörstande verksgubbarna. "Vad är det där för joll?" 

Jag försöker mig själv på spontanrimmandet. Men efter att ha lyssnat mycket på den, vad spontanrim beträffar, geniale Hallstahammarsonen Thore Skogman inser jag min begränsning. Ingen klår honom. Lyssna bara på Jämtgubben eller Storfiskarvalsen! Jag ryser av beundran.

Nå, det skulle ju handla om Ekelöf. Jordelivet lämnade han blott sextioett år gammal. Spriten spelade en stor roll i detta. "Först tar mannen supen, sedan supen mannen", som Jan Myrdal kunde citera. Men hela tiden arbetade han, hur kack han än mådde. "Ett ganska älskvärt vrak", den unge Erik Lindegrens ord om Ekelöf. 

Osökt tänker jag Pentti Saarikoski, också alkoholist och tidigt bortgången, blott fyrtiosex år hann han bli. Ständigt flitig som en myra, trots det dagliga intaget och somatiska besvär. Översatte Homeros Odysséen från grekiskan till finska. Fattar inte hur han klarade det.

Life and letters talas det om inom litteraturvetenskapen. Liv och dikt går inte att separera i de båda poeternas fall. De var inga "kontorister" som plitade mellan nio och fem. Med väl tilltagna kaffepauser inlagda. De andades genom sitt skrivande. 

"Jag tror på den ensamma människan", deklarerade Ekelöf. Outsidern som samtidigt längtade äkta gemenskap. En motsägelsefull person. Det gör honom bara ännu mer intressant. Och det är frestande att spegla sig i honom. Vårda hans skugga.

Bild: Wikipedia

Inte gifte sig Den tjocke i Valbo kyrka!

Igår var det Hermann Görings dödsdag, 15 oktober 1946. Dömd för "brott mot mänskligheten" till döden i Nürnberg. Galgen restes, väntade på honom och hans gelikar. 

Men Göring hann förekomma repet. Någon hjälpte honom genom att smuggla in en giftampull i cellen. Än idag obekant vem.

"Der Dicke" viskades det bakom hans rygg i Tredje riket. Den tjocke. Otaliga är fotografierna och journalfilmsupptagningarna på den kraftigt överviktiga. Ofta iklädd iögonfallande utstyrslar av de besynnerligaste slag. Jag kan inte låta bli att tänka Lasse Flinckman, Lindarws polare.

Göring förvägrade inte sig själv det goda livet. En frossare, livsnjutare av rang. Självförhärligande poserande inför kamerorna. Belåtet leende, som om han stortrivdes med uppmärksamheten.

I häktet upphörde frossandet, av förklarliga skäl. Kilona rasade. I rätten framträdde en smal Hermann Göring, knappt att känna igen. Skarp i bollen. Åklagarna var honom intellektuellt underlägsna. 

Man tvingades byta ut dem, för att kunna handskas med den munvige. 

Därigenom punkterades föreställningen om att nazisterna enbart bestod av slagskämpande grobianer. En seglivad föreställning som bistods av den handlingsromantiserande devisen "en riktig tysk är ingen intellektuell". 

Bortseende från alla högutbildade, många med doktorstitlar från ansedda universitet, som sökte sig till rörelsen. "Lättare" förstås för den som vill få nazismen "på plats" att tänka sig ett galleri av oborstade gangsters. Långt från vanliga, hyggliga människor.* 

Som högste chef för Luftwaffe gjorde den forne, dekorerade och hyllade flygaren Göring ingen succé. Lovade den krigförande statsmakten saker, skröt vitt och brett, men förmådde inte "leverera" som det heter på nutidssvenska. 

På grund av en kronisk skada var han drogberoende. Vilket kanske kastar ljus över perverterade, narcissistiska beteendeinslag. 

Han förälskade sig hejdlöst, under en tid i Sverige, inkluderade tvångsvård genom drogmissbrukets följder på Beckomberga, i Carin, född Fock. Dotter till regementschefen på I14 i Gefle. 

När jag på 90-talet knöts till högskolan, som tog över de tunga kasernerna efter I14:s nedläggning, nådde mig vilda rykten om att Göring hade satt sin fot i regementschefens flotta, gula tjänstebostad, Stora Vall, på Kungsbäcksområdet. 

Enbart fantasieggande rykten, gripna ur luften av sensationslystna. Men som skvallerbyttan Truman Capote sa: "Förstör inte en god historia genom att fråga efter om den är sann."

Vidare florerade ännu vildare påståenden om att det såta paret Hermann och Carin (hon gick bort i cancer, Göring dyrkade och slutade aldrig att älska henne trots ny hustru, Emma) gifte sig i Valbo kyrka utanför Gefle. Också bara rykten.

Göring var Tredje rikets andre man, Hitlers högra hand. Våren 1945, när Führern stukad hukade under jorden i Berlin medan den sista striden pågick på huvudstadens gator, försökte den förre fräckt kuppa till sig rikets ledning genom att hävda att Hitler förlorat kontrollen. 

Det retade förstås upp Hitler som för länge sedan hade genomskådat den korrupte girigbuken som stal dyrbar konst från ockuperade länder. Beordrade att han skulle arresteras av SS.

I Nürnberg rannsakades även Hitlers kelgris, Albert Speer. Denne välkammade figur undgick galgen genom att trolla med truten (Myrdals uttryck). Förre rustningsministern dömdes till tjugo års inlåsning i Spandau, i sällskap av Rudolf Hess. 

Göring hyste det djupaste förakt för Speers, vad han uppfattade som, urskuldande agerande. Inget han dolde.

Dottern Edda, porträttlik fadern, har försvunnit in bland skuggorna (2018), vilar i anonym, för att inte nynazister skall lockas häcka där, grav i München. Hon berättade mer än gärna för nyfikna journalister och alla som ville höra om hur uppskattad fadern var av tjänstefolk och andra tyskar. 

Doktor Jekyll och Mr Hyde? En kallhamrad psykopat i godmodig förklädnad? Till skillnad från den tjusige Speer har inga "bedårade", typ Yrsa Stenius och Gitta Sereny, närmat sig honom. 

Närmast tänker jag Carl-Henning Wijkmarks debutroman Jägarna på Karinhall (1972). Och Björn Fontanders Görings Sverige: en hatkärlek (2008).

Karinhall, kan även stavas med C, var Görings storstilade jaktslott utanför Berlin. När Röda Armén var på intågande lät han demolera det. På området fanns Carins grav. 

Efter flera, smått makabra, uppgrävnings- och identifieringsturer, bland annat via rättsmedicinare på Akademiska sjukhuset i Upsala, vilar hon på Lovö kyrkogård i Stockholm. 

Hävdas det åtminstone. 

Nå, vad med denne Görings personlighet? Det "räcker" med hans gärningar, man behöver inte psykologisera. Hos mig framkallar hans hänsynslösa verkande i Tredje riket rysningar. Men jag kan inte bli att få in honom i skallen varje gång jag passerar det vackert belägna Stora Vall.

* Lästips: Christopher Browning, Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.

Bild: Stora Vall (SvenskPress.se

Stjärnvärvning eller bara dåligt ledarskap?

Igår afton såg vi på Netflix den färska svenska splatterfilmen Konferensen, i "blodig" (förlåt, kunde inte låta bli) regi av Patrik Eklund. En för mig okänd regissör. Viss igenkänning. Alla dessa personalkonferenser jag genomled under mina alltför många statliga anställningsår. 

Även utomlands. Med budgetbelastande kostnader för biljetter och logi. Lyxiga måltider. Slöseri med skattemedel. Meningslösa tillställningar. Till intet ledande. Förutom akut behov av bikarbonat. 

Jag minns inte om det som i filmen betecknas "teambuilding" förekom. Men något åt det hållet var det säkert tänkt att vara. Initierat av stolpskott till chäfer. Med ögonbindel sätta svans på grisen och liknande tok, inför förtjust skrattande kolleger. 

En gång uppe på Högbo Brukshotell - motivet för att hålla till där en gästföreläsning av Göran Adamson, äh, jag hittar på, jag menar kocklandslaget - drog jag brådstörtat hem mitt i natten. Som tur var hade jag Toyotan på parkering nära rummet. Det fick vara nog med galenskaper. 

Apropå stolpskott. Brynäs tillkännager, till trumvirvlar, att man med hjälp av fansens insamlade pengar gjort en stjärnvärvning: backen Jordie Benn. Tungt NHL-meriterad. En hulk, av fotografierna att döma. Ingen att leka med framför målet. Om man är rädd om revbenen.

Allsvenskan, dit Brynäs är förvisade denna säsong, spelar idag ännu en omgång. Tigrarna tar sig an Tingsryd på bortaplan, i Dackehallen. En ort jag förknippar med god öl, klubben med Des Moroney. Någon som minns kanadicken?

Vad som pågår just nu i Brynäs är att bygga ett team, alltså i ordets bästa mening teambuilding. Det handlar om att svetsa ihop ett lag med individuellt skickliga spelare. Få dem att spela för laget och inte "åka omkring och glänsa" som min pojklagstränare brukade muttra. 

Som gammal ledarskapsforskare anser jag det vara närmast huvudlöst, kanske skall det kongenialt heta hjälmlöst, i detta kritiska skede att till dyra pengar värva denne Jordie Benn. Hur bra han än är.

Teambuildingen riskerar att störas - i ett skört stadium. Frågor smyga sig in i spelarna. Vem av de nuvarande backarna sitter löst? Vem kommer kanske att lånas ut? Oro kan ligga på lut. Det gäller att visa upp sig, tänka "jag", inte "lag".

Sportchefen Johan Alsén, har, såvitt jag kan bedöma, vilket också är experters åsikt, att efter det snöpliga SHL-uttåget lyckats värva spelare till ett slagkraftigt lag - på papperet. Men papper och is är inte samma sak. Jag har reagerat tidigare på Alséns fokus: på enskilda spelare, inte på lag. 

Inte långt till ett frälsartänkande: får vi bara in honom i laget så... Av detta tänkande har vi hängivna Brynässupporters bittra erfarenheter. Det skall gudarna veta. 

Med risk för att svära i kyrkan, jag menar Gavlerinken. Jag deltar således inte i jublet över Jesus Benn, förlåt, Jordie skall det vara. Och känner ängslan efter förlusten häromsistens mot Nybro i mörka Småland. 1-4 mot ett lag som Brynäs borde sopa isen med. 

Och hade gjort, i fornstora da´r. Med Tord, Håkan, Tigern och Virvelvinden från Vuollerim. 

Tjockare än vatten

Kanske är jag en ovanligt trist figur. Men till saken hör att jag tycker inte om överraskningar. Om jag inte står för dem själv, vill säga.  Mina cirklar får inte rubbas. Ingen livsdag kallduschad av oförutsägbarhetens överrumplingar! Jag är med andra ord raka motsatsen till en spontanist.

Tydligen, jag kände åtminstone inte till det, finns på nätet ett släktforskningsinstrument som heter MyHeritage. 

En vendsysselsafton härförleden, ute blåste styv kuling, vita gäss seglade otuktade på Vesterhavet, det knakade i trähuset, ljusen fladdrade, dök plötsligt min farmor, nå inget foto, upp i detta instrument. Information för kännedom till mig på mejl. 

Hur hon hamnat där, vet jag inte. Eller hur de hade fått tag i min mejladress. Jag har inte sökt efter farmor. Förutom i tankarna, då mycket sällan. Jag kan få veta mer, om jag pröjsar, upplyses jag om. Men det har jag, snålare än den värsta dansk, ingen lust med.

Anna Sofia Ekstrand (1880-1932). Jag tillser den grav hon delar med farfar Carl Helmer Ekstrand. De två, ingen av dem träffade jag IRL, vilar på den kyrkogård som bara måste vara en av de vackrast belägna i Sverige: Österlövsta. På en höjd med fridfull utsikt. Himlen känns nära.

Inte långt från dem har författaren Peter Nilsson, han bodde i Skärplinge några kilometer bort, sin viloplats. Min farbror Helmers grav fanns på samma alltid lika välskötta kyrkogård. Men gravplatsen har återlämnats. 

Mer än så vet jag inte. Stenen är putz weg. En anonym gräsplätt är det enda som återstår. Det kunde uppfattas djupt symboliskt, om man var lagd åt det övertolkande hållet.

I Dannemora, med gruvan som huvudarbetsgivare, födde Anna tio barn, ett dog vid födseln. Inte undra på att hon inte blev äldre. En av tre söner, Gösta, sökte sig till Sandviken, för jobb nere i Verket. 

Upplänningar var inte väl sedda av metallarbetarna. Fackligt medvetslösa lantisar, enligt de förment självtillräckliga. Initieringsriterna var brutala och dem fick farsan smaka på.

I Sandviken träffade han min mor. Hon bistod sin mormor med mathållning för ungkarlar. Pappa en av dem. Det sa klick, för att citera majonäset. Eller vad som nu skedde mellan dem. Så sladdbarnet är halv upplänning. Han har inget emot det. 

Tyska rötter på moderns sida. Intressant genetik med denna blandning.

"Blod är tjockare än vatten", betonade alltid den senare. Enligt henne ett oförytterligt visdomsord, hon hade ett gäng sådana på lager att mata den odygdige sonen med.

En gång hängde jag på numera nedlagda Tegel Lufthafen i Berlin. Air Berlins, mitt favoritflygbolag har upphört, plan till Arlanda far away in the woods var försenat. En bit bort noterar jag plötsligt en av mina kusiner. 

"Äh, va fan!" - skådespelaren enligt de förgrymmade näthäcklarna. I sällskap med Pernilla August. Borde jag inte gå fram och presentera mig? Blod är ju tjockare än vatten. Jag tvekar.

Då ropades planet ut. Han och det kvinnliga sällskapet försvann spårlöst. Hade de månne gästat Berlins filmfestival? 

Bild (Amazon.se): TV-serien New Tricks. "Man kan inte lära gamla hundar sitta."

I don´t believe in Beatles

Tidigt igår morse hörde jag, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken och inte riktigt vaken, en låt tona fram som ur en dröm: "God is the concept by which we measure our pain." Efter några sekunder kunde jag identifiera den. Text och musik: John Lennon. 

John Winston Lennon, född 9 oktober 1940 i Liverpool. Den forna varvsstaden som genomströmmas av floden Mersey - besjungen av Dave Clark Five från samma stad - må nog betecknas som lite av den brittiska popens Mecka. Med legendariska The Cavern Club.

9 oktober 1967 avrättades Ernesto Che Gueva i La Higuera i Bolivia efter ett misslyckat försök att kopiera den kubanska revolutionen, med start på landsbygden. Fotot på den döde Che, med ej tillslutna ögon, spreds osmakligt nog och honom förnedrande över världen. 

Ett jordbruksproletariat som inte alls besatt något revolutionärt sinnelag. Che´s missbedömning av den politiska situationen, och av samma proletariats klassmedvetande, var närmast hårresande.

John och Che. Två personer som har betytt mycket för mig på olika sätt, påverkat mig i mitt liv. Den senare främst i att försöka leva efter principen göra skillnad under jordvandringen. Våga göra det. 

Inte försvinna in i ett anonymt "man", för att citera den tyske existensfilosofen Martin Heidegger.

Lennon var våg, liksom undertecknad. Med det stjärntecknets speciella drag. Och då syftar jag på lufttecknet vågen, inte på klyschorna om att vara balanserad och så vidare.  En oförarglig samarbetsmes.

Jag slukade första hustrun Cynthia Lennons bok John: A biography om livet med honom. Tillsammans fick de sonen Julian, nästan kusligt porträttlik fadern. Igenkänning från första sidan. Icke minst de tvära, oförutsägbara kasten i humöret. 

Lynnigheten, skulle min mor ha sagt. Ingen vacker egenskap, påfrestande för närmaste omgivningen. En person inte lätt att leva med. Jag "jobbar" med det, som psykoterapeuterna säger. 

Det skapande livet, lyssnandet (i dubbel mening i Lennons fall) till uppslag som arbetsmetod, fånga dem innan de förflyktigas, förädla dem till låtar eller texter. 

Jag tyckte bäst om honom av the fabulous four, jag hade och har svårt för den beskäftige svärmorsdrömmen McCartneys trallande. 

Soloskivorna av Lennon har jag alla, flitigt utforskade. Kanske lite svårt för rock'n'roll-plattan som den geniala galenpannan, Johns kompis Phil Spector producerade. Med den karakteristiska tunga ljudväggen, Spectors signum. I mina öron dränker den mer än den tillför. 

Men Lennons karakteristiska röst bet den inte på. Lyssna bara på Johns underbara version av Ben E. Kings klassiker Stand by Me, får du inte ståpäls är det något allvarligt fel på dig. 

Johns noggrant dokumenterade, med offentligheten delade, kärlekshistoria med Yoko Ono. Den romantiska Romeo och Julia-drömmen om ett förhållande med en kvinna exakt såsom deras var. Oskiljaktiga. Gemenskap i liv och arbete. När två blir en. 

De började till och med se utseendemässigt likadana ut, flöt liksom in i varandra. I en egen, befriad zon.

"I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that´s reality." Från sista skivan Double Fantasy. I december 1980, fyrtio år fyllda, sköts John Lennon ihjäl av en förvirrad figur utanför Dakotahuset där han bodde med Yoko. The dream was over.

Att stå utanför detta suggestiva hus, den otäcka filmen Rosemary´s Baby spelades in där, vid Central Park i New York och blicka upp mot fönstren innebär en alldeles speciell upplevelse, bortom ord. Jag har gjort det.

Bild: Dakotahuset, Trip advisor

Krøyerland lämnar inte mig

C och jag föddes samma år som Folkrepubliken Kina utropades, 1949. Vi har känt varandra sedan början på 60-talet. Ingen annan har jag haft fortlöpande kontakt med så länge. 

Det började med att vi lirade boll tillsammans. I ett kvarterslag. Även om vi inte bodde direkt i samma kvarter. 

Roligt nog så startade i anslutning till detta mitt första skrivande. Föregick, eller kanske samtida med, de oskyldiga erotiska noveller jag, inspirerad av publikationen Cocktail som jag införskaffade i kiosken vid Centralporten till Verket, författade. 

Inlåsta, även samma publikation, i den bruna lilla lådan farsan tagit hem från Verket och som förvarades under sekretären i mitt rum. Nyckeln till hänglåset alltid i min ficka. Förbjudna texter bortom moderns misstänksamhet: "Du har väl inget fuffens för dig, Lars!"

Referat av matcher mot andra kvarterslag i centrala Sandviken, även fejkade intervjuer, på typisk rak sportjournalistjargong. Jag stilhärmade de flyhänta jag läste i Arbetarbladet, pang på rödbetan. Skrev för hand med kulspetspenna. 

Undrar var häftena som fäste mina målande referat blev av? Jag minns att jag läste upp dem för C.

60-talet, det var Beatles och Stones, the brittish invasion. En ungdoms- och kulturrevolution som svepte med även oss i skuggan av Verket. 1963 bildade vi gruppen Two Good Reasons, efter en rad i Kinkslåten Sunny Afternoon. Sextio år sedan. 

C och jag var överens om att i och med ett häpnadsväckande stort uppslaget reportage om gruppen i tidskriften Rock 'n' Roll Magazine förra året kunde definitiv punkt för bandet sättas.

Men bara härom aftonen singlade ned en bild på Messenger från C. Byggt på två medlemmar, C en av dem, från gamla TGR har en ny grupp bildats. Yesterday Once More, kallar de sig. 

Ja, kunde en repris ges, så. För nog var det kuligare förr. Försök inte att inbilla en gammal stöt något annat! Samtiden skaver.

Jag lever, som den melankoliker jag är, mycket, alltför mycket kunde en diskbänksrealist säga, i det förflutna. Och jag har en olycklig tendens att lätt bli vemodig till sinnet. Svårt för att da sein, vara fullt ut i det som är här och nu. Tankarna på annat håll, som det brukar heta.

Begreppet Dasein återfinns hos tyske existensfilosofen Martin Heidegger som betonade vikten av en fördjupad närvaro i världen. 

De fyra veckorna har snart försvunnit av höstens Vendsysseltillvaro. Vemod lurar, framförallt i arla soluppgångsstund med nedmonterade själsliga försvar. 

Jag bearbetar, finner inte bättre ord än detta banalt klyschiga, det väntande avskedstagandet. Jag älskar ju att vara här. Och eländets fosterland lockar sannerligen inte. Nya skjutningar och explosioner så fort jag scannar svenska medier. Ja, även danska.

Men jag tar mig själv i hampan: "Du är kvar här, även om du befinner dig någon annanstans." Och så är det ju. Jag lämnar Krøyerland men Krøyerland lämnar inte mig. 

Stunden på jorden

Jag minns inte när jag läste Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det kan ha varit i det som på stenåldern löd under benämningen "realskolan". Men säkerligen befann jag mig i ett tidigt steg på livstrappan där livets ändlighet inte stod högst på dagordningen. Boken passerade bara.

Långt senare såg jag, som nästan aldrig går på teatern, en uppsättning med boken som grund på Stadsteatern i Upsala. Hans Strååt i huvudrollen. Tillika, vill jag minnas, föreställningens enda roll. 

Strååt (på bilden) spelade lysande huvudpersonen både som ung med framtiden framför sig. Och som gammal man med framtiden bakom sig, reflekterandes på stranden till evighetens Stilla havet. Jag berördes starkt. "Nu är det din stund på jorden. Du får inte komma tillbaka." 

Kanske förstärktes min reaktion av vetskapen om hur Moberg avslutade sitt liv, i vattnet utanför Väddö. Varje gång vi passerar platsen på väg till Grisslehamn och Eckerölinjens båt till Åland kastar jag en förstulen blick ned mot där jag tror att giganten satte punkt.

Republikanen Moberg. Liksom jag avskydde han det fördummande kungafjäsket. 50-talets i offentligheten furiöse Moberg. Alla skandaler. All korruption inom statsapparat och rättsväsende. Även Bög-Gurra och hovet var inblandade i den smutsiga smeten. 

Men om sanningen skall fram, vi pratar ju faktiskt sanningssökaren Moberg: Hans utvandrar- och invandrarböcker har jag svårt för. De syns mig träiga. Kanske borde jag försöka ge dem en ny chans. 

Igår fyllde jag sjuttiofyra. Jag har svårt att förlika mig med siffran, koppla den till mig. Även om det inom numerologin förtröstansfullt heter: "Siffran 74 är ett tecken från dina skyddsänglar att du är på rätt väg i ditt liv."

Jag uppmanar mig själv: Vänd på det, Ekstrand. Gläds åt att du har fått leva så länge. Njut av varje dag som du får till skänks. För drygt tjugo år sedan kunde kräftan ha tagit kål på dig. Men du överlevde.

Till dina vänners lycka, dina fienders förtret. För att parafrasera dödsrunan över PUSS-konstnären Lena Svedberg. 

Väldigt många hörde av sig igår, tack Facebook! Fast ni, roboten, straffar mig med kontobegränsningar - med de mest korkade argument. Jag mötte en genuin värme från så många människor, så kändes det. Från Lissabon i söder till långt upp i norr. 

I hjärtat tändes ljus på ljus. Min stund på jorden fortsätter.