Om jag ska vara ärlig så var det för att jag i hastigheten inte omedelbart fann någon mer lockande bok, som jag från Helge-biblioteken laddade ned Lennart Hjulströms minnesbok Slanten i vanten: Scener från teatern och livet (2006, e-bok 2012).
Inte hade jag någon vidare klar bild av Hjulström innan jag började läsa. Jag såg framför mig en, vad mig beträffar, tämligen anonym kulturperson. Därtill tunnhårig. Gift med Gunilla Nyroos. Googlar på honom, snappar upp att han dog 2022.
Åttiofyra år gammal. Tio ynka år från där jag är nu. Döden avvaktar runt hörnet.
Inte ångrar jag denna nedladdning! Tvärtom. Glad för den. Kanske var det en inre röst som dikterade att just den här boken måste du bara läsa. Hjulström tar mig tillbaka till den scenkonsten lyftande Folkteatern i Göteborg där Kent Andersson och Bengt Bratt höll hus.
Uppsättningar som Hemmet, Sandlådan och Flotten. Nyskapande, samhällskritiskt, tankeprovocerande och samtidigt underhållande. Långt från Kungliga Dramatantens kristallkronor vid Nybroplan i Fjollträsk. Dörrar öppnades, frisk verklighetsluft släpptes in.
Nog kan man - och det har många, inte minst de vingelpettrar som gjort avbön utan att någon bad om det - ha synpunkter på det sena 60-talet och vänstervindarna som blåste genom samhälle och institutioner. Men ta mig tusan om det inte var en hårresande stimulerande tid!
De heta diskussionernas. Oenighetens. Motsättningarnas. Jämfört med åsiktskorridorens konforma, kvävande samtid. Tack och lov att jag fick uppleva de stormiga åren! Intellektuellt stimulerande, tankebefriande. Ljusår till det grottekvarnssamhälle där jag växte upp.
Jag har svårt att släppa Hjulströms bok. Ju mer jag läser, desto angelägnare och berörande tycks den mig. Inte "bara" för hans erfarna, kloka och uppslagsrika teaterreflektioner. Hans ärliga självrannsakan som teaterkonstnär.
Också för hans påminnande, genom finstämda ordskisser, om naturens betydelse. Utan att han romantiserar. Det vilda och orörda - bortom vårt exproprierande och hänsynslösa skövlande av samma natur.
Och som vi urbaniserade, "civiliserade" varelser sällan finner anledning att begrunda. Jag tänker, för min del, nordjylländsk höst med Tversted, Vesterhavet, hedarna och betande hjortar. Med hjälp av Hjulström förstår jag ännu mer varför jag älskar att vara på den platsen på jorden.
Genom att observera fotbollsartisten Torbjörn Nilsson i IFK Göteborg, under en match mot Glasgow Rangers på Ullevi, illustreras, originellt nog, vikten av här och precis nu. Att da sein, för att citera Martin Heidegger.
Så förtvivlat lätt bli en ögonblickets desertör, fly sin existentiella kos. Vara där och då, inte här och nu.
Jag märker att boken "tar" eftersom jag, den borne snabbläsaren, läser allt långsammare, bromsar in för att den inte skall ta slut. Så kan det gå efter val av litteratur, som skedde det av en slump. Om nu sådan finnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar