Tidigt igår morse hörde jag, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken och inte riktigt vaken, en låt tona fram som ur en dröm: "God is the concept by which we measure our pain." Efter några sekunder kunde jag identifiera den. Text och musik: John Lennon.
John Winston Lennon, född 9 oktober 1940 i Liverpool. Den forna varvsstaden som genomströmmas av floden Mersey - besjungen av Dave Clark Five från samma stad - må nog betecknas som lite av den brittiska popens Mecka. Med legendariska The Cavern Club.
9 oktober 1967 avrättades Ernesto Che Gueva i La Higuera i Bolivia efter ett misslyckat försök att kopiera den kubanska revolutionen, med start på landsbygden. Fotot på den döde Che, med ej tillslutna ögon, spreds osmakligt nog och honom förnedrande över världen.
Ett jordbruksproletariat som inte alls besatt något revolutionärt sinnelag. Che´s missbedömning av den politiska situationen, och av samma proletariats klassmedvetande, var närmast hårresande.
John och Che. Två personer som har betytt mycket för mig på olika sätt, påverkat mig i mitt liv. Den senare främst i att försöka leva efter principen göra skillnad under jordvandringen. Våga göra det.
Inte försvinna in i ett anonymt "man", för att citera den tyske existensfilosofen Martin Heidegger.
Lennon var våg, liksom undertecknad. Med det stjärntecknets speciella drag. Och då syftar jag på lufttecknet vågen, inte på klyschorna om att vara balanserad och så vidare. En oförarglig samarbetsmes.
Jag slukade första hustrun Cynthia Lennons bok John: A biography om livet med honom. Tillsammans fick de sonen Julian, nästan kusligt porträttlik fadern. Igenkänning från första sidan. Icke minst de tvära, oförutsägbara kasten i humöret.
Lynnigheten, skulle min mor ha sagt. Ingen vacker egenskap, påfrestande för närmaste omgivningen. En person inte lätt att leva med. Jag "jobbar" med det, som psykoterapeuterna säger.
Det skapande livet, lyssnandet (i dubbel mening i Lennons fall) till uppslag som arbetsmetod, fånga dem innan de förflyktigas, förädla dem till låtar eller texter.
Jag tyckte bäst om honom av the fabulous four, jag hade och har svårt för den beskäftige svärmorsdrömmen McCartneys trallande.
Soloskivorna av Lennon har jag alla, flitigt utforskade. Kanske lite svårt för rock'n'roll-plattan som den geniala galenpannan, Johns kompis Phil Spector producerade. Med den karakteristiska tunga ljudväggen, Spectors signum. I mina öron dränker den mer än den tillför.
Men Lennons karakteristiska röst bet den inte på. Lyssna bara på Johns underbara version av Ben E. Kings klassiker Stand by Me, får du inte ståpäls är det något allvarligt fel på dig.
Johns noggrant dokumenterade, med offentligheten delade, kärlekshistoria med Yoko Ono. Den romantiska Romeo och Julia-drömmen om ett förhållande med en kvinna exakt såsom deras var. Oskiljaktiga. Gemenskap i liv och arbete. När två blir en.
De började till och med se utseendemässigt likadana ut, flöt liksom in i varandra. I en egen, befriad zon.
"I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that´s reality." Från sista skivan Double Fantasy. I december 1980, fyrtio år fyllda, sköts John Lennon ihjäl av en förvirrad figur utanför Dakotahuset där han bodde med Yoko. The dream was over.
Att stå utanför detta suggestiva hus, den otäcka filmen Rosemary´s Baby spelades in där, vid Central Park i New York och blicka upp mot fönstren innebär en alldeles speciell upplevelse, bortom ord. Jag har gjort det.
Bild: Dakotahuset, Trip advisor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar