Tjockare än vatten

Kanske är jag en ovanligt trist figur. Men till saken hör att jag tycker inte om överraskningar. Om jag inte står för dem själv, vill säga.  Mina cirklar får inte rubbas. Ingen livsdag kallduschad av oförutsägbarhetens överrumplingar! Jag är med andra ord raka motsatsen till en spontanist.

Tydligen, jag kände åtminstone inte till det, finns på nätet ett släktforskningsinstrument som heter MyHeritage. 

En vendsysselsafton härförleden, ute blåste styv kuling, vita gäss seglade otuktade på Vesterhavet, det knakade i trähuset, ljusen fladdrade, dök plötsligt min farmor, nå inget foto, upp i detta instrument. Information för kännedom till mig på mejl. 

Hur hon hamnat där, vet jag inte. Eller hur de hade fått tag i min mejladress. Jag har inte sökt efter farmor. Förutom i tankarna, då mycket sällan. Jag kan få veta mer, om jag pröjsar, upplyses jag om. Men det har jag, snålare än den värsta dansk, ingen lust med.

Anna Sofia Ekstrand (1880-1932). Jag tillser den grav hon delar med farfar Carl Helmer Ekstrand. De två, ingen av dem träffade jag IRL, vilar på den kyrkogård som bara måste vara en av de vackrast belägna i Sverige: Österlövsta. På en höjd med fridfull utsikt. Himlen känns nära.

Inte långt från dem har författaren Peter Nilsson, han bodde i Skärplinge några kilometer bort, sin viloplats. Min farbror Helmers grav fanns på samma alltid lika välskötta kyrkogård. Men gravplatsen har återlämnats. 

Mer än så vet jag inte. Stenen är putz weg. En anonym gräsplätt är det enda som återstår. Det kunde uppfattas djupt symboliskt, om man var lagd åt det övertolkande hållet.

I Dannemora, med gruvan som huvudarbetsgivare, födde Anna tio barn, ett dog vid födseln. Inte undra på att hon inte blev äldre. En av tre söner, Gösta, sökte sig till Sandviken, för jobb nere i Verket. 

Upplänningar var inte väl sedda av metallarbetarna. Fackligt medvetslösa lantisar, enligt de förment självtillräckliga. Initieringsriterna var brutala och dem fick farsan smaka på.

I Sandviken träffade han min mor. Hon bistod sin mormor med mathållning för ungkarlar. Pappa en av dem. Det sa klick, för att citera majonäset. Eller vad som nu skedde mellan dem. Så sladdbarnet är halv upplänning. Han har inget emot det. 

Tyska rötter på moderns sida. Intressant genetik med denna blandning.

"Blod är tjockare än vatten", betonade alltid den senare. Enligt henne ett oförytterligt visdomsord, hon hade ett gäng sådana på lager att mata den odygdige sonen med.

En gång hängde jag på numera nedlagda Tegel Lufthafen i Berlin. Air Berlins, mitt favoritflygbolag har upphört, plan till Arlanda far away in the woods var försenat. En bit bort noterar jag plötsligt en av mina kusiner. 

"Äh, va fan!" - skådespelaren enligt de förgrymmade näthäcklarna. I sällskap med Pernilla August. Borde jag inte gå fram och presentera mig? Blod är ju tjockare än vatten. Jag tvekar.

Då ropades planet ut. Han och det kvinnliga sällskapet försvann spårlöst. Hade de månne gästat Berlins filmfestival? 

Bild (Amazon.se): TV-serien New Tricks. "Man kan inte lära gamla hundar sitta."