Jag läser som prenumerant varje vecka Proletären på nätet. Inte för dess ideologiska grund, utan för reportagen från arbets- och bostadsmarknaden. Proletären ä
Ingen uppbygglig läsning. En allt starkare position för arbetsköpare och hyresskojare. Ett flackande, inte tillräckligt effektfullt motstånd. Sverige - det motståndslösa landet? Tillstår att det låter kanske onödigt uppgivet.
Men som Göran Sonnevi skrev, fritt citerat: "Dom som finns här är dom enda som finns. Det finns inga andra. Och det måste gå."
I senaste numret av Prollen (28/9) fastnar jag, som gammal arbetarrörelseforskare och uppvuxen i ett socialdemokratiskt präglat hem, i den ödesmättade rubriken Så förstörde sossarna facket.
KPML:r, "ärrarna" som man sa förr, heter inte så längre utan Kommunistiska Partiet. Förfäktar, oförtrutet, de stridslystna parollerna "Leve de vilda strejkerna!" och "Gör facket till en kamporganisation!".
Det har väl gått sisådär i det senare fallet, om man skall vara ärlig. Facket har inte blivit någon kamp- utan snarare en pamporganisation. För att vitsa till det. Heltidsanställda ombudsmän, ju närmare LO-borgen, desto högre lön.
En LO-ledning som står S mycket nära. Ler och långhalm. Trädda på samma politiska tråd. Statsråd rekryteras från LO till socialdemokratiska regeringar.
1977 reste jag flitigt, med bandspelare i bagaget, på Gästrikland och Norduppland. I syfte att intervjua lokala företrädare inom förbunden Metall, Pappers, Handels och Transport. På klubb- och avdelningsnivå. Sammantaget tolv lokala organisationer. En lucka skulle täppas till.
Det lokala facket hade nämligen dessförinnan rönt ett klent intresse bland svenska forskare, till skillnad från i Danmark med ett ledande namn som Erik Christensen i Aalborg. Så det var hög tid.
Resultatet av mina studier, intervjuer samt dokument av olika slag efter idogt arkivarbete, redovisades i en rapport 1978, betitlad Femöringen och människan.
"Femöringen" i titeln syftade på vänsterkritiken mot föreställningen om facket som en arbetarklassens egen, självförvaltande organisation, med medvetandehöjande och mobiliserande betydelse. "Skolor i socialism", enligt Marx och Engels. Verktyg för morgondagen.
Idén övertogs av arbetarrörelsepionjären Axel Danielsson i Sverige. Genom fackets självstyrande arbetsformer förbereds det kommande socialistiska samhället. Det gryr i kapitalismens knä.
Enligt kritiken kan fackföreningarna aldrig bli annat än "femöresorganisationer". Verka i bästa fall för marginellt bättre villkor på arbetsplatserna, men inte mer än så. Inte utmana det bestående.
Lenin hånade redan i Vad bör göras? (1902) det begränsade, kortsiktiga tradeunionistiska medvetandet. Arbetarklassen måste ledas och kampen föras av ett politiskt elitparti. Annars sitter den fast i det som är, tänker inte bortom det omedelbara.
Den kortsiktiga kampen för femöringen blir viktigare än den långsiktiga för socialismen. Man slår sig till ro med det man har, välintegrerade i det kapitalistiska systemet som samhällsfilosofen Herbert Marcuse underströk. Allt att förlora, en bekvämliggjord arbetarklass.
En gnistrande kall decemberdag 1979 disputerade jag i Upsala på min avhandling Från Konsul Göransson till MBL. Den hade knappt hunnit lämna trycket innan det började att storma. Ända in i LO-borgen på Norra Bantorget, självaste Gunnar Nilsson anförare.
Fackförbundspressen hängde på. Jag hade onekligen trampat på en öm tå, repat den officiella självbilden. "Spridit söt lukt för borgarna", som det föraktfullt hette i SIA, skogsindustrifackets tidning. Stort uppslaget.
Jag drev nämligen tesen att facket hade självständiggjorts gentem
Det vill säga i register, betalande pliktroget sin kontingent men ingen aktivitet utöver detta. Inga engagerade medlemmar som bara riskerar att störa ruljangsen och stöka till det! Typ Facklig Opposition på Volvo.
Verksamheten sköts, och skall skötas, av S-märkta funktionärer med facket som yrke.
Jag drev inte någon tes om att sossarna har förstört facket som det kategoriskt slås fast i Proletären. Däremot bakbands facket genom de av S initierade arbetsrättsliga lagarna, MBL och LAS, på 70-talet. Juridiken och förhandlingsmaskineriet tog över. Legitimitet genom detta, inget annat.
Sömnlösa nätter när jag som "gisslan" medverkade till uppsägningar av arbetskamrater. Alternativet, att kliva av, borde mer ha övervägts. Lämnat förhandlingsbordet med ett på förhand kört resultat.
Lagarna spädde på medlemsoberoendet, som på god väg redan hade skapats av storavdelningsbildandet på 50- och 60-talet med centraliseringen av facket. Därigenom långt mellan vanliga medlemmar och verksamhetsbärarna. Inga shop stewards på golvet, som i England.
Proletären och Kommunistiska Partiet odlar förräderiteser. Det gör inte jag. Oavsett onda eller goda avsikter från S, har effekten varit förödande. Jag har därför slutat att prata om "fackföreningar" med allt vad jag lägger in i begreppet. Jag säger istället "intresseorganisationer", signalerande "försäkringskassor".
För dem med anställning, nota bene.
Alla inom den växande gigekonomin, "löshästarna", hamnar utanför. I anställningsotrygghet och utsatthet. De som skulle behöva en fackförening värd namnet, en försvarsorganisation. "The union makes us strong", löd det en gång i tiden. Det var då, det.
Fotnot. Ken Loach´s film Sorry We Missed You (2019) fångar träffsäkert det samtida arbetslivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar