C och jag föddes samma år som Folkrepubliken Kina utropades, 1949. Vi har känt varandra sedan början på 60-talet. Ingen annan har jag haft fortlöpande kontakt med så länge.
Det började med att vi lirade boll tillsammans. I ett kvarterslag. Även om vi inte bodde direkt i samma kvarter.
Roligt nog så startade i anslutning till detta mitt första skrivande. Föregick, eller kanske samtida med, de oskyldiga erotiska noveller jag, inspirerad av publikationen Cocktail som jag införskaffade i kiosken vid Centralporten till Verket, författade.
Inlåsta, även samma publikation, i den bruna lilla lådan farsan tagit hem från Verket och som förvarades under sekretären i mitt rum. Nyckeln till hänglåset alltid i min ficka. Förbjudna texter bortom moderns misstänksamhet: "Du har väl inget fuffens för dig, Lars!"
Referat av matcher mot andra kvarterslag i centrala Sandviken, även fejkade intervjuer, på typisk rak sportjournalistjargong. Jag stilhärmade de flyhänta jag läste i Arbetarbladet, pang på rödbetan. Skrev för hand med kulspetspenna.
Undrar var häftena som fäste mina målande referat blev av? Jag minns att jag läste upp dem för C.
60-talet, det var Beatles och Stones, the brittish invasion. En ungdoms- och kulturrevolution som svepte med även oss i skuggan av Verket. 1963 bildade vi gruppen Two Good Reasons, efter en rad i Kinkslåten Sunny Afternoon. Sextio år sedan.
C och jag var överens om att i och med ett häpnadsväckande stort uppslaget reportage om gruppen i tidskriften Rock 'n' Roll Magazine förra året kunde definitiv punkt för bandet sättas.
Men bara härom aftonen singlade ned en bild på Messenger från C. Byggt på två medlemmar, C en av dem, från gamla TGR har en ny grupp bildats. Yesterday Once More, kallar de sig.
Ja, kunde en repris ges, så. För nog var det kuligare förr. Försök inte att inbilla en gammal stöt något annat! Samtiden skaver.
Jag lever, som den melankoliker jag är, mycket, alltför mycket kunde en diskbänksrealist säga, i det förflutna. Och jag har en olycklig tendens att lätt bli vemodig till sinnet. Svårt för att da sein, vara fullt ut i det som är här och nu. Tankarna på annat håll, som det brukar heta.
Begreppet Dasein återfinns hos tyske existensfilosofen Martin Heidegger som betonade vikten av en fördjupad närvaro i världen. 
De fyra veckorna har snart försvunnit av höstens Vendsysseltillvaro. Vemod lurar, framförallt i arla soluppgångsstund med nedmonterade själsliga försvar.
Jag bearbetar, finner inte bättre ord än detta banalt klyschiga, det väntande avskedstagandet. Jag älskar ju att vara här. Och eländets fosterland lockar sannerligen inte. Nya skjutningar och explosioner så fort jag scannar svenska medier. Ja, även danska.
Men jag tar mig själv i hampan: "Du är kvar här, även om du befinner dig någon annanstans." Och så är det ju. Jag lämnar Krøyerland men Krøyerland lämnar inte mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar