En sådan där kylslaget snål oktoberdag när livet plötsligt känns mycket skört, jag var på väg att dra till med "hotat". Hans Mosesson har gått bort. 79 år gammal. Förknippar honom mer med Nationalteatern än i rollen som ICA-Stig i de fyndiga reklamfilmerna.
Även om jag måste tillstå att jag tyckte om att beskåda honom som den senare. Men Nationalteatern var mig samtida på ett direkt påverkande sätt. Totta. Med Reventberg. Hans. En efter en. Leden glesnar. Musiken tonar ut.
79. Fem futtiga år från där jag är nu. På tok för få. Rakt ingenting. Swish. Så är de, livet, förbi.
Ny serie i SVT: Hålla samman. Med Lennart Jähkel i huvudrollen. Den dominanta storebrorsan i Pistvakt. Denna gång spelar han, med bravur, en sjuttio år gammal bilmekaniker som drabbas av Alzheimer.
Varningstecknen innan diagnos, efter hjärnröntgen, ställs har jag själv mött hos vänner. Ett totalt oväntat aggressionsutbrott från G riktat mot mig för en bagatell. Sedan förlorad rums- och tidsuppfattning.
Det sistnämnda utmärkte även M. Gick upp mitt i natten för att hon fått för sig att hon måste tvätta lakan. Långt tidigare något undflyende och flackande i hennes blick som tydde på att hon inte var riktigt närvarande. Hann hon ens fylla 70? G 70 och några år till.
M, maka till och änka efter en annan G, som jag ringer för att berätta att vi skall uppsöka hans grav och hon minns inte vem jag är. Hon frågar flera gånger, det går inte in. Borta är samtal om G och hans böcker. Borta gemensamma minnen från Capri och Rom.
Jag brukar tala om spannet, där jag själv befinner mig, 70-80 som "dödens decennium". Man kunde också säga att jag åldersmässigt befinner mig i riskzonen för att bli "gaggig" som man sa förr.
Jag måste skaka av mig. Och sluta hålla för hårt i pluskan. Res, Ekstrand! Hitta på saker! Innan det är för sent. Låt inte den kylslagna bli den lamslagna dagen.
Foto: SVT Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar