Mia Berner stötte jag, som av en tillfällighet, ihop med i vimlet på Bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan. Berner var akademiker, universitetslektor i sociologi. Författare till en liten kursbok, Om termer, begrepp och definitioner, som jag klippte som rookie i lärdomens stad.
På omslaget hette hon Berner Öste.
Hade hon varit gift med Sven Öste, DN- journalisten som jag minns från Vietnamkrigets dagar och särskilt ett framträdande i universitetsaulan inför full publik? Än idag kan jag inte svara på det. Spelar roll. Ta reda på det via Google eller det där AI? Äh.
I Göteborg haffade jag henne, stressad på väg till ett framträdande, för att ta reda på om hon mottagit min bok Eolus & Herakleitos, där det finns ett avsnitt om Pentti Saarikoski, och som jag hade sänt henne. Jag minns inte vad hon svarade i hastigheten.
Hon levde med giganten, den litterära finska offentlighetens enfant terrible, på Tjörn. Hans käresta, som dansken säger. Saarikoski som tog bussen för att åka och bunkra vin. Systembolaget kan ha legat i Skärhamn.
PS måste nämligen dricka ett par vinpavor för att bli funktionsduglig, tro det eller ej. Svårt alkoholiserad. Gick bort blott fyrtiosex år gammal. Ligger begravd i munkarnas Valamo. Jag har pratat många gånger om att kvista dit.
Samtidigt resa runt i Karelen. Min första svärfar finlandsfrivillig. Återhämtade sig inte mentalt efteråt, alla fasor. Närstrid med bajonett. Fastnade i flaskan.
Men någon sådan tur lär nog inte bli av. Orken tryter. Benen trötta och tunga.
Saarikoski började jag att läsa i början på 70-talet, hänfördes. Fick för mig, mitt arma nöt med storhetsvansinne, att jag borde läsa honom på originalspråket. Extrajobbade på Ulleråker.
Lanserade min idé för en finsk patient på akutkliniken, avhumaniserande diagnostiserad "schizofren" av vitrockarna som inte stava till "psykoterapi". Och som jag fått bra kontakt med.
Vi samtalade så fort vi hann om de stora finnarna. Förutom Saarikoski Salama, Lassi Sinkkonen, Henrik Tikkanen, Kihlman och andra.
Hon var beläst och väl förtrogen med dem alla. Och berättade till min förtjusning att hon, när det begav sig, brukade växlade några ord med Saarikoski på mytomspunna Kosmos i Helsingfors.
Jag har med egna ögon, om än med bistånd av en vänlig servitör, sett stambordet där han höll hov.
Patienten hade tjänstgjort som lärare i Finland. Avrådde bestämt. Det fixar du inte. Finskan är för svår. Alla ändelser. Glöm det. Jag lade genast ner projektet. Med rodnande kinder. Vad hade jag trott om min språkbegåvning?
Långt senare fick jag för mig, megalomanin återigen, att jag skulle lära mig italienska. Om Pentti tillhörde mina husgudar, gjorde även Pasolini det. Sedermera bok, Orkanens öga (2016), med honom i fokus. Samma år, om hösten, besöktes Ostias strand där han mördades i ett bakhåll.
Sålunda klev jag sturskt, en kall decemberdag, rejält med lire på fickan in på en bokhandel utmed Via Cola di Rienzo i Rom.
Köpte en dikter på italienska av Pier Paolo. (Någonstans i mina hyllor samlar boken damm.) Och en ordbok. Bokhandlaren mäkta imponerad, när jag avslöjade min plan. Jag började tragglande översätta. Men gav, vresigt, ganska snart upp. Otålig lyder mitt andranamn.
När jag fortfarande drömde om att bli poet - dikter publicerade i BLM och Stockholms-Tidningen, Peter Curman kulturredaktör i den senare - försökte jag tillägna mig Penttis sätt att skriva. Hans stil.
Hopplöst, det fanns bara en som kunde skriva så. "Verklighetsnära" som någon kritiker, inte helt lyckat, karakteriserade hans poesi. Mina rader kavlades ut platta. En epigons verk.
Han dog alltså tidigt. Men det kan tyckas mig, jag måste tillstå att avund spirar så smått, som om han, fyllbulten, på kort tid hann med att leva, i ordets substantiella mening, utan att darra på manschetterna, mer än vad jag har förmått.
Trots många fler chanser, jag menar, levnadsår i Ekstrands fall. Men hand i hand med otålighet traskade vankelmod.
I himlen har han numera sällskap av sin Mia. Jag vet inte om det finns vin att tillgå där bland molnen och änglarna. Inte hört något.
Fotnot. Mia Berners inifrånskildring, PS. Anteckningar från ett sorgeår (1985) anbefalles. Tror jag ska läsa om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar