Igår var det Hermann Görings dödsdag, 15 oktober 1946. Dömd för "brott mot mänskligheten" till döden i Nürnberg. Galgen restes, väntade på honom och hans gelikar.
Men Göring hann förekomma repet. Någon hjälpte honom genom att smuggla in en giftampull i cellen. Än idag obekant vem.
"Der Dicke" viskades det bakom hans rygg i Tredje riket. Den tjocke. Otaliga är fotografierna och journalfilmsupptagningarna på den kraftigt överviktiga. Ofta iklädd iögonfallande utstyrslar av de besynnerligaste slag. Jag kan inte låta bli att tänka Lasse Flinckman, Lindarws polare.
Göring förvägrade inte sig själv det goda livet. En frossare, livsnjutare av rang. Självförhärligande poserande inför kamerorna. Belåtet leende, som om han stortrivdes med uppmärksamheten.
I häktet upphörde frossandet, av förklarliga skäl. Kilona rasade. I rätten framträdde en smal Hermann Göring, knappt att känna igen. Skarp i bollen. Åklagarna var honom intellektuellt underlägsna.
Man tvingades byta ut dem, för att kunna handskas med den munvige.
Därigenom punkterades föreställningen om att nazisterna enbart bestod av slagskämpande grobianer. En seglivad föreställning som bistods av den handlingsromantiserande devisen "en riktig tysk är ingen intellektuell".
Bortseende från alla högutbildade, många med doktorstitlar från ansedda universitet, som sökte sig till rörelsen. "Lättare" förstås för den som vill få nazismen "på plats" att tänka sig ett galleri av oborstade gangsters. Långt från vanliga, hyggliga människor.*
Som högste chef för Luftwaffe gjorde den forne, dekorerade och hyllade flygaren Göring ingen succé. Lovade den krigförande statsmakten saker, skröt vitt och brett, men förmådde inte "leverera" som det heter på nutidssvenska.
På grund av en kronisk skada var han drogberoende. Vilket kanske kastar ljus över perverterade, narcissistiska beteendeinslag.
Han förälskade sig hejdlöst, under en tid i Sverige, inkluderade tvångsvård genom drogmissbrukets följder på Beckomberga, i Carin, född Fock. Dotter till regementschefen på I14 i Gefle.
När jag på 90-talet knöts till högskolan, som tog över de tunga kasernerna efter I14:s nedläggning, nådde mig vilda rykten om att Göring hade satt sin fot i regementschefens flotta, gula tjänstebostad, Stora Vall, på Kungsbäcksområdet.
Enbart fantasieggande rykten, gripna ur luften av sensationslystna. Men som skvallerbyttan Truman Capote sa: "Förstör inte en god historia genom att fråga efter om den är sann."
Vidare florerade ännu vildare påståenden om att det såta paret Hermann och Carin (hon gick bort i cancer, Göring dyrkade och slutade aldrig att älska henne trots ny hustru, Emma) gifte sig i Valbo kyrka utanför Gefle. Också bara rykten.
Göring var Tredje rikets andre man, Hitlers högra hand. Våren 1945, när Führern stukad hukade under jorden i Berlin medan den sista striden pågick på huvudstadens gator, försökte den förre fräckt kuppa till sig rikets ledning genom att hävda att Hitler förlorat kontrollen.
Det retade förstås upp Hitler som för länge sedan hade genomskådat den korrupte girigbuken som stal dyrbar konst från ockuperade länder. Beordrade att han skulle arresteras av SS.
I Nürnberg rannsakades även Hitlers kelgris, Albert Speer. Denne välkammade figur undgick galgen genom att trolla med truten (Myrdals uttryck). Förre rustningsministern dömdes till tjugo års inlåsning i Spandau, i sällskap av Rudolf Hess.
Göring hyste det djupaste förakt för Speers, vad han uppfattade som, urskuldande agerande. Inget han dolde.
Dottern Edda, porträttlik fadern, har försvunnit in bland skuggorna (2018), vilar i anonym, för att inte nynazister skall lockas häcka där, grav i München. Hon berättade mer än gärna för nyfikna journalister och alla som ville höra om hur uppskattad fadern var av tjänstefolk och andra tyskar.
Doktor Jekyll och Mr Hyde? En kallhamrad psykopat i godmodig förklädnad? Till skillnad från den tjusige Speer har inga "bedårade", typ Yrsa Stenius och Gitta Sereny, närmat sig honom.
Närmast tänker jag Carl-Henning Wijkmarks debutroman Jägarna på Karinhall (1972). Och Björn Fontanders Görings Sverige: en hatkärlek (2008).
Karinhall, kan även stavas med C, var Görings storstilade jaktslott utanför Berlin. När Röda Armén var på intågande lät han demolera det. På området fanns Carins grav.
Efter flera, smått makabra, uppgrävnings- och identifieringsturer, bland annat via rättsmedicinare på Akademiska sjukhuset i Upsala, vilar hon på Lovö kyrkogård i Stockholm.
Hävdas det åtminstone.
Nå, vad med denne Görings personlighet? Det "räcker" med hans gärningar, man behöver inte psykologisera. Hos mig framkallar hans hänsynslösa verkande i Tredje riket rysningar. Men jag kan inte bli att få in honom i skallen varje gång jag passerar det vackert belägna Stora Vall.
* Lästips: Christopher Browning, Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.
Bild: Stora Vall (SvenskPress.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar