Brukets ordlöshet

I Tok Alfred av Erik Johansson, en författare med lång erfarenhet från fabriksgolvet, föreslår en deltagare under ett fackföreningsmöte:- Skulle vi inte kunna prata om livets mening? Ordföranden blir ställd, samlar ihop sig efter kort villrådighet, yrkar därefter på bordläggning. 

Och bordläggning beslutas utan att någon reserverar sig mot det. Klubban i bordet.

På Bruket omvandlades filosofiska problem till psykiska. Försökte man vara djupsinnig, om till exempel livets korthet och dödens städse närvaro, kunde man få höra att man var "nere". Den oskrivna lagen: sådant pratar vi inte om.

När min far i mina sena tonår utan förvarning, åtminstone vad jag vet, insjuknade, sedermera sattes diagnosen leukemi och han blev bara allt sämre och sämre, svagare och svagare, mindre och mindre, fanns inga ord till hands för att samtala om hur han hade det. 

Han bröts ned. Mannen som varit den spänstigaste bland spänstiga. Friluftsmänniska som älskade att vara ute i skog och mark och röra på sig. I ungdomen boxats. Kräftan åt honom inifrån. 

Mamma hade dukat fint i Rummet och bjudit hem min syster och hennes man. För att fira att pappa hemförlovats efter första sjukhusinläggningen. Han återvände från sjukhuset till Smedsgatan (huset på bilden) stödd på käpp. Trött och skröplig.

Hans kalufs som han alltid hållit svart, han som var känd bland Brukets damer för att vara mycket stilig, hade ersatts av en gammal mans vita hår.

Jag skrämdes av den fysiska förändringen. Inte samma pappa som osäkert, nästan generat leende trädde in i tamburen. Lika osäkra vi i välkomstkommittén. Obekväma med den ovanliga situationen. 

Något år hade han kvar till pensionering. Han inbillade sig ett tag att han skulle kunna gå tillbaka ner i Verket och allt vara precis som vanligt. Men så blev det inte. Han som inte ville ligga någon till last. Det måste ha påverkat honom. Den stolta självbilden sattes på prövning. 

Han mjukades upp, blev gråtmild. Nära till gråten för alls ingenting. Men bar på allting själv. Inte talade den ende sonen med honom om hur han hade det. Visste inte hur jag skulle börja. Rädd också göra honom ännu mer ledsen. Lättare tassa och tiga. 

Och underförstått: det man inte talar om, det finns inte. Ord är farliga. Du vet aldrig vad som kan framkallas med dem. Se därför upp med orden. Använd dem inte i onödan.  

En gång undslapp han sig från kökssoffan, som om han ville öppna ett samtal, kanske sökte tröst i en svår stund: - Jag kanske går bort. Min mor, vid spisen, avvärjde snabbt: - Så får du inte tänka, du skall se att du blir bra. 

Ordlösheten blev som tydligast när han inför ett läkarbesök önskade raka sig men förmådde inte göra det själv. Han som alltid ville vara prydlig och välklädd, slips och väst vardag som helg. Jag erbjöd mig hjälpa honom. 

Vi stod nära varandra, så nära att våra respektive andetag kunde höras, där inne på den lilla, trånga toaletten. Medan jag tvålade in hans kinder och sedan rakade honom med hyvel. 

Plötsligt föll tårar. Han grät. Stillsamt. Våra blickar möttes i toalettspegeln ovanför handfatet. I tystnaden utväxlades något som aldrig uttalades. Varken då eller senare. Men tystnaden var talande. 

- Jag älskar dig, min grabb. - Jag dig, pappa.

Skrattar åt mig själv och hur jag håller på

Psykoterapeuter brukar anföra att vi projicerar, läser in egenskaper som egentligen kanske endast är våra egna hos andra människor. Vi kan gå så långt som att medvetet klistra på människor egenskaper som de alls inte har. Vilket tillfälligt underlättar vårt förhållande till dem, de fås "på plats".

Det kan även vara ideala egenskaper. Sedan internaliserar vi dem hos oss själva, "återtar" och härbärgerar dem. Vi blir som vi önskar vara.Det låter en aning krångligt, jag hör det, går under benämningen projektiv identifikation.

Minns att jag är amatörpsykolog, kan i min kunskapsiver ha fått begreppen om bakfoten. 

En fråga som upptakten föranleder och som följt mig genom hela livet lyder: när ser vi en människa bortom det vi vill se? Bortom projektioner och fantasibilder. Är det överhuvudtaget möjligt? Bortom mitt egocentriska hungrande efter bekräftelse? 

En psykoterapeut jag kände i Upsala hävdade att allt mänskligt agerande utgör ett aldrig upphörande sökande och kan förklaras med nyckelbegreppen brist och kompensation.

Frågan ställs på sin spets om vi rör vid det flyktiga fenomenet förälskelse. Finns något sådant som genuin förälskelse, det vill säga som något annat och mer än självbespegling? En undran en störtförälskad tonåring aldrig skulle upptaga sina livsberusade dagar med. 

Undran tillhör det sena, vemodsfärgade höstlivet. Den utsökta stilisten Hjalmar Söderberg, som jag just nu ägnar omläsning, betonade detta. Och Strindberg i den lilla pärlan Ensam. Inte bara där, förstås. Minns Ett drömspel.

Hos Goethe, en författare jag borde fördjupat mig mer i, återfinns idén om valfrändskaper. Jag förstår det som att man som läsare, medvetet eller undermedvetet, väljer författare som i någon viktig mening ligger en nära. 

Kanske hjälper det mig att bättre och tydligare se mig själv genom att jag genom läsandet så att säga tar mig ur mig själv. Måhända en öppen fråga som bara läsandets efterföljande reflektion kan besvara. 

Min nummer ett bland författare är österrikaren Thomas Bernhard (1931-1989). Han som innerligt hatade sitt Österrike och gick så långt att han förbjöd uppsättningen av sina dramer i det avskyvärt nazibruna, som han ansåg det vara, fosterlandet efter sin död. 

Hans vilja har inte fullt ut respekterats. 

Bernhards texter, i hans välmatade böcker, fullkomligt flyter fram. Antingen åker man med i ordfloden, låter sig sjunka ned och tas av bisatsernas vågor, eller icke. Inget annat alternativ gives. Jag väljer att åka med, jag kan inte låta bli. 

Hans huvudpersoner träder fram på världens tiljor som veritabla antihjältar. Världen är emot dem. Allt de företar sig misslyckas förr eller senare, de råkar ofta oförskyllt och oförutsägbart ut för de värsta saker. Världen händer dem, för att travestera Wittgeinstein. 

Ambitionen kan vara god och hög. Men den stäcks, urholkas, tillintetgörs av omständigheter bortom huvudpersonens kontroll. Tillfälligheter och slump spelar en stor roll. Och aldrig huvudpersonen i händerna. Världen är en motståndets och omöjligheternas plats.

- "Jeg er vist kommet paa en feil klode! Her er saa underligt", diktade Obstfelder. 

Bernhard led av rastlöshet, medfödd oförmåga att någonstans komma till ro och vinna sinnesfrid. I Wien längtade han till landet, väl där längtade han staden. Väskorna förblev i en mening ouppackade. Det febrila draget hos honom tar han med sig in i böckerna. 

Det egendomliga, ett av Lars Gustafssons favorituttryck, är att Bernhards böcker mitt i allt det svarta och misantropiska är så förbålt roliga att läsa. Ofta dråpliga, framkallar skratt. Det är centraleuropéen när denne är som bäst. Minns Kafka. Och Hasek. Ibland till och med Jelinek. 

Återigen detta med valfrändskaper. Hos Bernhard läser jag om mig själv. Där är jag. Jag ser mig själv som aldrig annars. Och kan, också som aldrig annars, skratta åt mig själv och hur jag i motvind förgäves håller på. 

Bild: ellerströms.se

"Varför måste alla dö?"

Alldeles nyligen Lars Norén (1944-2021). Covid. Slutade sina dagar på Karolinska. Och nu Hans Lindström (1950-2021). Om det var covid i det senare fallet, det vet jag inte. Vill heller inte veta.

Bosatt som jag är i en region där den utlovade vaccinationen av oss plussare kraftigt försenats. Och, handen på hjärtat, vem trodde något annat? Man blir härdad av att leva i X-regionen. Snarare desillusionerad. Usla myndigheter och politiker. 

Hans Lindström, mannen på bilden ovan. Ännu en fyrtiotalist. Nästan. Det kommer mig för nära, på tok för nära för att jag skall kunna behålla sinnesfriden. Jag är ju en av dem, en i gänget, en i kön. Född på tröskeln till ett nytt decennium. Året innan Lindström.   

Den samhällskritiske satirikern Hans Lindström har jag återkommande mött i Hemmets Veckotidning. Under rubrik Veckans Lindström. Och han illustrerade Staffan Wictorins kåserier.

Inom parentes: det ses ibland ned på kåsörer. Men det är sannerligen ingen lätt konst att kåsera. För att det skall bli bra. Jag brukar uppmana den som sätter sig på höga hästar: försök själv så får du se.

Lindström var inte den vassaste bland satirtecknare. I stenhård konkurrens med Grosz, Hillersberg och Lena Svedberg. (Alla döda.) Vill även räkna in en fotomontör, eller vad han skall kallas, som Themptander, i klass med Heartfield, bland satirikerna. 

Länge sedan jag såg något av honom, slår det mig. Lever han? Vågar inte undersöka saken. Det räcker nu, listan med döda och saknade behöver ingen påfyllning.

Retsticka som jag är roade jag mig förr med att mitt under en match med Brynäs, när det inte kunde bli mer spännande, ringa upp en lika hängiven supporter som undertecknad och med tung röst yttra när ett, efter många signaler, minst sagt otåligt "hallå" fyrats av mot mig: 

- Du, jag har tänkt på en sak som hänger över mig. Varför måste alla dö?

Det riktigt hördes hur besvärligt det blev i andra änden trots att inget sades. Hur rädda sig undan dåren? På sidan om luren och viskande: - Gunilla, kan du ta det här? Det är Lasse Ekstrand som verkar väldigt nere. Du är ju bra på sånt  du som jobbar inom det sociala.

Dylika uppringningar har jag sedan länge slutat med. Retstickan har slocknat. Och frågan var ju som man säger retorisk.

Men när jag de senaste dagarna nåtts av beskeden om Norén och Lindström, bland många andra skall tilläggas, frestas jag ändå upprepa: - Varför måste alla dö? 

Förintelsens minnesdag

Låt de döda begrava sina döda, manade Jesus. Karl Marx har citerat det någonstans. Betydelsen är inte glasklar. Men i det senare fallet en varning för att inte fastna i det förgångna och bli historiens och omständigheternas fånge. Så uppfattar jag det.

Såsom många människor i den region jag bebor sitter fast i gamla tankefigurer, det förgångna fabrikssamhällets. Och förblir undermedvetet ofria. Själsliga slavar, sina egna fångvaktare.

Glöm aldrig! Det får aldrig ske igen! Uppmaningarna har stuckit mig i ögonen i de läger jag uppsökt. Auschwitz. Bergen-Belsen. Sachsenhausen. (Som ryssarna använde efter krigsslutet 1945 för att spärra in inte bara gamla nazister, lägret öppnades så att säga på nytt.) Dachau.

Skildringarna från lägeröverlevare. Primo Levi. Imre Kertész. Kan man någonsin lämna lägret, blir man någonsin fri efter att fysiskt ha överlevt det? Vad mer än kroppen kan överleva?

Läser Margit Silbersteins Förintelsens barn, hennes mor överlevde Auschwitz och den så kallade dödsmarschen till Bergen-Belsen. Fadern fångenskap i Sibirien. Silberstein besvarar frågan ovan med ett nej. 

Man lämnar aldrig lägret. Och det överförs på ens barn, de blir ofrivilligt medfångar och skuggbärare. Som syskonen Silberstein. 

Minns en intervju i tysk tv med lägerkommendanten i Auschwitz Rudolf Höss barnbarn. Höss hade tjänstebostad nära lägret. (Jag har själv sett huset.) När barnbarnet besökte sina farföräldrar rådde farmodern honom att torka av jordgubbarna innan han åt dem. 

Vinden kunde ha tagit med sig aska från krematorierna och som regnat ned över bären. Det var en lakonisk uppmaning från farmodern, vinden kunde inte den allsmäktige kommendanten och hans lägervakter styra.

För mig innebär Auschwitz en slutstation. Hur tänka "förnuftigt", hur försvara "förnuftet" efter detta på jorden iscensatta helvete? En enda dag?

"En plats där inget annat finns än dimma och natt" som Claus Barbie i Lyon väste till torterade som skulle deporteras till lägret på den polska landsbygden.

Sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället bidrog till att leda mig till slutsatsen om slutstationen. Klart att den i och för sig på olika sätt låter sig ifrågasättas, innehåll och rimlighet. Men jag avser inte göra den till föremål för ett akademiskt seminarium. 

Hur tänka efter Auschwitz, för att travestera Adorno. Utan att tänka på Auschwitz. 

Efter Balkankrigen. IS i Syrien. Folkmorden och slaktandet i afrikanska länder. 

Besinningslösheter. Meningslösheter. Tankens sjunkande in i dimman och natten. 

Den nu bortgångne dramatikern och poeten Lars Norén kunde heller aldrig släppa Auschwitz.

Bild: Claude Lanzmanns film Shoah. 

Vem tipsade och ännu mer varför?

Från och till under mitt vid det här laget förhållandevis långa liv, där läsandet och böckerna ingått som en omistlig ingrediens, har människor ivrigt vänt sig till mig med uppmaningen den här boken måste du bara läsa! 

Minnet haltar som så ofta dessa åldrandets dagar. Vilka var de som kraftfullt tipsade, vilka var böckerna och varför måste jag absolut läsa just dem? 

Vad skulle jag gå miste om, om jag valde att inte läsa? Vilken unik läsupplevelse? Vad berättade böckerna om dem som gått i god för dem? Lite nyfiken blev jag, det skall motvilligt tillstås. Även om jag rent generellt alltid har velat välja mina böcker själv. 

Doktorandkollegan A i Upsala, forskade på Låginkomstutredningens uppdrag om svenskars fritidsvanor kopplat till socialgrupp, var på mig flera gånger om den tyska författaren Karin Strucks Klassenliebe.* 

Den måste jag bara enligt henne bums kasta mig över, inte en minut att förlora. Hon var helt uppslukad och tagen av den, läste in sig själv och det egna pågående kärlekslivet, ett förhållande över klassgränserna. 

A, liksom Åsa Linderborg, arbetardotter från Gurkstaden. Den från Italien bördige fadern, som slagits med partisanerna, knegade på ASEA. Obekväm på universitetet var A med de om tjänster med alla fula medel konkurrerande, intrigerande medelklassakademikerna. 

Avhandlingsskrivandet, jag vet inte om hon någonsin klippte sin doktorsgrad, bedrevs utifrån ett uttalat klassmedvetande. Hennes klasståndpunkt var orubblig. 

När jag så läste Strucks bok, med den dubbeltydiga men fyndiga titeln, förstod jag att man bara hade full behållning av den om man besatt den speciella koden. Det vill säga var försedd med arbetarklassursprung. Utan denna kod inte samma utbyte av boken. 

Som i tv-reklamen för ölet Norrlands Guld:

- Jag skulle vilja önska en låt.

- Ja?

- Lady in Red.

- Va´ fint.

- Och du, va´ bra att du våga´.

Jag kan se och höra det hur många gånger som helst. Förtjust leende varje gång. Men vad med en stroppig jeppe från Fjollträsk? Som saknar Norrlandskoden. Aldrig vågat sig norr om Wennergrenskrapan. 

Vem som sa att jag bara måste läsa Ingen tobak, inget halleluja av Erik Lundqvist har helt fallit ur minnet. Och varför jag skulle lägga tid på den. Förefaller mig idag närmast obegripligt. Likaså varför jag överhuvudtaget minns just den boken och dess föga kände författare. 

Något gott skäl att läsa den borde funnits. Men det vete katten. Inte tänker jag heller läsa den för att försöka luska ut skälet. 

Nachdenken über Christa T. av DDR-författaren Christa Wolf (brukar stanna till en kort stund vid hennes grav när jag är i Berlin) tipsade mig ingen om, vad jag minns. Men den har dröjt kvar i medvetandet, hamnar högt upp på min tio-i-topp-lista. 

Och jag har med övertygelse i stämman rekommenderat andra att läsa den. Du måste bara läsa just denna av Wolf!

Mottot till boken hämtat från DDR-politruken, tror han var kultuminister, och poeten Johannes R. Becher (vilar på samma kyrkogård som Frau Wolf): 

Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?

Fritt återgivet. Kan nämligen inte finna boken i mina bågnande hyllor. 

* Får för mig att googla på henne. Finner att hon avled redan 2006, blott femtionio år gammal. Efter längre tids sjukdom. Har för mig bröstcancer, när jag tänker efter. 

Inte en dag att förlora

Det puffas i SVT för ett kommande program med Uppdrag Gransknings Janne Josefsson där han ondgör sig över åldrandet. Jag tror att han uttrycker det som att det allra värsta med att bli gammal är känslan av att tiden ohjälpligt rinner ut. 

Jag tänker naturligtvis inte se programmet, jag har nog med mitt eget åldrande. Och Josefsson är dessutom några år yngre än gubben Ekstrand om jag inte missminner mig. 

Talade i telefonen häromdagen med min själslige broder Hasse i Stockholm. Vi brukar träffas ett par gånger om året för att samflanera på Söder och sedan landa i Vitabergsparken där Carl Antons scen sedan länge är undanskaffad. 

Först passerar vi Nackastatyn på Katarina Bangata så jag får lyfta på kepsen. Jag är så gammal att jag upplevde honom, enligt min mening den störste, live på gräsmattan. 

Under samflanerandet är inget ämne påbjudet - eller förbjudet. Samtalet helt fritt och öppet. Många skratt.

Men som jag sa till Hasse mot bakgrund av att vi förra året på grund av, alla vet varför, inte kunde träffas en enda gång: Jag har inte råd att förlora ett enda år. Jag behöver vartenda. För hur många återstår? Coronan blir i detta perspektiv en förbenad tidstjuv. 

Jag kan bli sittande och tyst betrakta siffrorna: 7 och 2. Det fyller mig smått med fasa. Siffrorna är ödesmättade. När de sätts ihop och tillsammans markerar svart på vitt var jag befinner mig i trappan. 

Times is on my side sjöng Stones. Jojo. De var väl knappt torra bakom öronen när de spelade in den. Låten passar knappast till rullator och haklapp. 

Så gott som varje dag påminnelser från liemannen om att han aldrig permitteras utan väntar tålmodigt. Påminner om sin existens genom att plocka med sig andra köplacerade, ingen undantagen. 

Senast Phil Spector, demonproducenten som bland annat producerade John Lennons rock´n´roll-platta med en oförglömlig version av Stand by me. Tung med Spectors välkända ljudvägg. 

Jag kan trösta mig en liten stund med att Spector passerade 80-strecket. Men det blir ingen lång stund, fixar inte det, och som Dagerman skrev: Vårt behov av tröst är omättligt. Och inte är det långt från 7 och 2 till 8 och 0. 

Coronan sänkte Spector i fängelset. Där han avtjänade ett livstidsstraff för mord. På fotot är han kal som en golfboll, bortsett från missprydande hår runtomkring. Hans gammelmansansikte skrämmer mig. Jag minns honom ung med yvig buske på skulten. 

Evigheter till det svängande 60-talet där han var en av de tongivande (!) figurerna. Men snabbt förflöt åren efter detta tonsatta, kulturrevolutionerande decennium. 

Läser Margit Silbersteins Förintelsens barn, hon är barn till två överlevare, modern överlevde Auschwitz och sedan dödsmarschen till Bergen-Belsen. Som ett mirakel återförenades föräldrarna efter kriget i Norrköping. 

Jag bannar mig själv under läsningen: Du med din sjukdomshistoria kunde vara död vid det här laget. Du kunde ha varit död i tjugo år. Du satt inte i något läger men du överlevde ett livshotande angrepp. Du snuvade liemannen den gången på konfekten. Fatta.

Du lever den dag som idag är. Var glad för den. Lev en dag i taget - fullt ut. Sluta att hålla på och räkna!

Men de förbannade dagarna går ju så fort! Trots pandemins restriktioner. Inställda Berlinresor icke att förglömma. Inte släpar dagarna sig fram i väntan på det oss alla törstande och hungrande befriande vaccinet. 

Bild: Wikipedia

Jag hör vad du säger

Tränaren Peter Andersson (bilden) i GD när han skall förklara varför Brynäs, tack och lov suckar jag och många andra hängivna supporters landet runt med mig, äntligen verkar ha vänt förlust till vinst: - Alla har fått säga sitt. 

Jaha. För mig är det rena självklarheten när vi pratar om modernt ledarskap. Den bild jag fått av den mytomspunne Andersson, som hälsades som en frälsare när han skrev på för ett av Sveriges mest meriterade lag, har varit den att han inte utövar ett modernt ledarskap.

Tvärtom. Snarare har jag tänkt gammal auktoritär Boork management. My way or highway. Som spelare som haft Boork som tränare avslöjat i förtroende för mig. Fattar inte att de lät honom hållas. Vilket jag också framförde till dem. Bort sådant ledarskap.

På kursen Sport Management som jag gav vid Högskolan i Gävle (HiG)* märkte jag snart hur drillade Brynässpelarna var. Legendariska namn allihop. Ove Molin, Tommy Sjödin, Janne Larsson och andra stjärnor. Vilket bländade mig till en början, om sanningen skall fram. 

Minsta uppmaning från "magistern" och den åtföljdes omedelbart utan ifrågasättanden. 

Apropå HiG minns jag chäfer som alltid deklarerade: - Jag hör vad ni säger. Det betydde förstås alls ingenting. De struntade blankt i vad medarbetarna sa eller tyckte. Särskilt en flane, en lömsk figur bosatt i Upsala, använde det som ett mantra.

Förre rektorn Leif Svensson, som försökte sätta dit mig för tjänstefel efter att jag i en satirisk artikel skrivit att jag utan undantag godkände alla studenter, inklusive deras hundar och svärmödrar, toppade med att efter en förhandling mellan honom och facket utstöta: 

- Jag hör vad ni säger och tar det med mig.

Ingen av oss fackliga representanter undrade, kanske blev vi perplexa eller också var vi redan luttrade och uppgivna, vad han mer exakt hört och skulle "ta med sig". För att göra vad med? Äh, bara floskler från Svensson. Han försökte fräckt dra oss vid näsan.

Jag känner spelare i dagens Brynäslag. Jag får väl höra med dem om vad Anderssons ord betyder i praktiken. Med mina chäfserfarenheter från HiG måste jag tillstå att jag är skeptisk. Det självklara ska inte behövas sägas. Praktiken skall tala. På isen bedöms ledarskapet. 

Men nog är det ta mig sjutton bättre fart på Brynäs nu än tidigare under säsongen! I går mot Oskarshamn rena klassiska Brynäsandan, som i fornstora da´r. En för alla, alla för en. I morgon Växjö borta. Tre poäng, om jag får be. Hör vad jag säger!

* Av för mig svårbegriplig anledning lades utbildningen ned trots det mycket stora intresset i omvärlden. Nå, jag har mina misstankar om skälet.

Bild: Karin Johansson, GD.

Inte polisens problem

Jag ser de två första avsnitten (av sammanlagt tio) av Tunna blå linjen i SVT. En polisserie. Svenskproducerad. Hyser alltid skepsis mot svenskproducerade filmer och tv-serier. 

Överhängande risk för ideologisering och tendentiös dragning mot det politiskt korrekta, det konstnärliga tar därmed automatiskt stryk. Till skillnad från danska filmer (häromaftonen Darkland från 2017 som jag utesluter kunnat göras i Sverige) och tv-serier som jag föredrar. 

De senare ser jag gärna om. Bland dem Krönikan. Och det lutar åt att ge mig på Taxa igen. Och Herrens veje.

Kors i taket. Jag blir denna gång positivt överraskad av en svensk tv-serie. Men måste se kommande avsnitt innan jag vågar mig på att slutgiltigt betygsätta. 

Jag kan inte tänka mig att svensk polis har något att invända mot den bild som presenteras av densamma. Hyggliga, hederliga poliser som gör så gott de kan. Snudd på idealisering. 

Man blir andfådd av den breda repertoaren under en normal polisdag. Skiftande ärenden avlöser varandra i en strid ström. Bortsprungna små barn. Gängkriminalitet. Prostitution. Knark. Att de bara orkar, de uniformerade.

Jag tänker snart: många av de problem polisen sätts att hantera är primärt inte polisiära utan politiska. Följder av en vansinnig migrationspolitik. Segregation och växande sociala motsättningar. Ett samhälle som spricker sönder i parallella sådana. 

Avsaknad av politiskt ledarskap. Inte minst kommunalt.

Det polisiära uppdraget blir per definition i allt väsentligt omöjligt. Formulerat på ett annat sätt: symtom angrips medan bakomliggande problem förblir intakta. Politikerna lämnar polisen i sticket. Trollar med munnen. 

Tomheten i Löfvens ord om att "gängvåldet skall knäckas" blir uppenbar när löftet ställs mot den osminkade verkligheten.  

Serien inspelad i Malmö. Jag lyssnade till Lasse Åberg* för drygt ett år sedan i staden vid Sundet när han föredrog om alla miljardslukande offentliga projekt i Malmö som inte leder någonstans. Politiker och tjänstemän har under en lång tid odlat en meningslös projektkultur.

Den speglas i tv-serien.Man tar sig för pannan. Det ena projektet galnare än det andra. För att ”förbättra integrationen” som det fagert kan heta. Symbolpolitik, kanske inte ens det. 

Skattemedel som kunde användas bättre förslösas - kunde lika gärna slängas rakt ner i Öresund. 

Invandrargrabbar vägrar backa, skriker könsord åt poliserna, även de kvinnliga, visar ingen som helst respekt för ordningsmakten. Samhället saknar ett överjag med vidhängande sanktionsmöjligheter. Nidingarna kan gapa sina vulgariteter utan att straffas. Det vet de.

Hotar en judisk affärsinnehavare med att han skall "gasas". Som vi vet är antisemitismen skrämmande utbredd i Malmö, redan så på det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalus tid. Utan att han gjorde något åt det. Judar förföljs på öppen gata. Skamligt. 

Ännu ett problem som är politiskt och inte polisiärt. Och serien blundar inte för det. 

Kommande söndag två nya avsnitt. Jag fortsätter att titta.

* Lästips: Lars Åberg, Framtidsstaden: Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval förlag 2017.

Vad är det för fel på detta folk?

I Berlin stora demonstrationer mot att allt strängare restriktioner införts med hänvisning till pandemin. Grupper av människor har till och med försökt ta sig in i riksdagshuset. 

Demonstranterna påminner i talkörer och på banderoller om Tysklands historiska erfarenheter av totalitära regimer. Nazismens. Stalinismens.

Nie wieder DDR! läser jag textat med svarta bokstäver på ett plakat. Sannolikt buret av östberlinare tidigare instängda bakom Muren. 

Det är de långtgående rättsstatliga implikationerna av lagar och restriktioner man varnar för. Icke minst med sikte på ett postpandemiskt samhällstillstånd.*

I Sverige uteblir, förmodligen beroende på ett klent medvetande om rättsstaten och vad som skulle kunna hota den, dylika folkliga demonstrationer, åtminstone vad jag vet. 

Och den politiska kastens fullkomliga struntande - kan dess skrupelfria agerande bli mer provokativt? - i att följa samma restriktioner som utfärdats åt folket framkallar inga rörelser på gatorna eller utanför maktens boningar. 

Generaldirektören för vad som numera allmänt kallas Myndigheten för Sol och Bad skickas till elefantkyrkogården i Rosenbad för sitt tilltag att kvista iväg på enligt honom "nödvändiga" semesterresor söderut. Snacka om parodi på straff! Bibehållen lön och alla förmåner. 

Han riskerar inte att rullas i tjära och fjädrar av en ilsken populas. Statsministern går också fri. Finansministern. Justitieministern. Det morras i de djupa leden över att makthavarna inte lever som de lär men det stannar därvid. Det blågula folket med knuten näve i byxfickan har talat.

Jag har sagt det förut: går man med på en sådan försämring av pensionssystemet som skett i vårt land utan att det blir ett stort folkligt uppror, då går man med på allt. Ett fogligt folk som torde vara varje makthavares våta dröm. 

Vad är det för fel på detta folk?! Vart blev revoltlustan av? Motståndet?* Varför denna frivilliga förslavning? Detta förfäande? 

Häromkvällen såg jag filmen A Hidden Life. Verklighetsbaserad. Om en bonde i en liten by på den österrikiska landsbygden som vägrade att svära Hitler lojalitet. Inga övertoner, han visste bara helt enkelt vad som var rätt och fel. Han tvingades plikta med sitt liv. 

Stod in i det sista emot alla försök till övertalningar typ ingen bryr sig ändå. Tror du det förändrar någonting? Han valde rakryggat att följa sitt samvete, ända fram till giljotinen i Berlin.

När jag tar del av de rättfärdigas, inklusive journalisternas, fördömande kommentarer efter stormningen av Capitolium i Washington tänker jag (utan att applådera de stormande): Folket skall hålla sig på mattan. Rösta vart fjärde år. Sedan krypa undan och inte störa makten. 

Varen undersåtliga! 

Varen med andra ord som svenskar. 

Vad är det för fel på mitt folk? Har i den svenska folksjälen internaliserats det tjänar ändå inget till?

* Frågan är om inte begränsningsförordningen, en följd av pandemilagen i Sverige, är grundlagsvidrig. Jag har inte noterat någon debatt om detta. I Tyskland skulle debatten inte utebli.

Bild: Ådalen 1931. Nittio år sedan. 

Knut Hamsun - mer än en medlöpare

"Hamsun räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, 

och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen." (Wikipedia) 

Knut Hamsuns författarskap tillhör dem som jag har försummat. Och jag har lite dåligt samvete för det. Det är som om de samlade verken, många titlar tycks mig intressant nog välbekanta, anropar mig: - Och du skall kalla dig allmänbildad!

Jag kan inte ihågkomma att jag ens under mina "värsta" bokslukarår (läsa-ikapp-åren), och de blev många med läsandet av minst en bok per dag, tog mig an Nobelpristagaren på det sätt som jag borde ha gjort. Möjligtvis Sult. 

Eller också blandar jag ihop boken med filmatiseringen. Sveriges Klaus Kinski, Per Oscarsson, i huvudrollen. Lysande - som alltid.  

Men nu skall jag ta mig tusan läsa norrbaggen. Påknuffad av P O Enquists filmmanus Hamsun (1996) som jag laddade ned som e-bok från biblioteket. Jag tror inte att jag har sett filmen, i regi av Jan Troel (har för mig att det var hans drömprojekt). 

Kan dessvärre inte finna den på nätet för att närmare undersöka saken.

Det bildframkallande, inte särskilt ordrika, manuset griper tag och berör. Scenerna. Jag njuter av formen. Ingen långdragen epik. Associerar till Roy Anderssons speciella filmkonst, hans tablåer. Särskilt hans senaste, den vackra Om det oändliga från 2019. 

Hamsun var fanatisk Tysklandsvän, inbiten Englandshatare, avgudade Adolf Hitler som han till och med uppsökte. Det slutade inte bra. Han var oförsiktig med orden, retade upp den gallsprängde Führern. Gick så långt att tolken inte översatte allt. Vågade inte.

Hamsun fick åka hem med svansen mellan benen. Enligt ryktet ömkligt gråtande över den svidande nesan. 

Norrmännen, detta sin egen nation högt älskande folk (Ja, vi elsker dette landet, Norges nationalsång, text av Bjørnstjerne Bjørnson), bjöd ockupanterna väpnat motstånd. Och fortsatte bjuda aktivt motstånd under hela ockupationen. 

Modiga individer satte livet på spel. 

Till skillnad från danskarna som dock inledningsvis, det måste nämnas, tog till vapen nere på Sønderjylland april 1940 när tyska soldater var under inmarsch. 

Men böjde sig sedan gentemot övermakten ända fram till att Tyskland  var på väg att förlora kriget. Då tog motståndet ordentlig fart. Sabotage iscensattes. Ockupationsmakten stördes ordentligt. 

Inom parentes förstår jag nu, mer än jag tillstod då, varför en dansk bekant alltid svarade återhållsamt och med små ord när jag tog upp besættelsen med honom, som han upplevde på plats som pojke. 

Alltid mån om att lyfta fram vad han ansåg vara ockupanternas civiliserade och korrekta beteende mot de ockuperade. Lika mån om att förringa den danska motståndsrörelsen. 

Minns att jag försökte men lyckades inte få till ett längre samtal omkring filmen Flamman och citronen och dess skildring av den danska motståndsrörelsen.

Hans far var samarbetsvillig. Klart ämnet var känsligt. Kollaboratörerna straffades sedermera hårt i somliga fall.

Ingen som helst anledning försvara Hamsun (eller hans ännu mer fanatiska hustru Marie som turnerade med uppläsningar i Nazityskland). Han svek sina landsmän och straffades för det. Men han stod öppet in i det sista för sitt ställningstagande. Inget huttlande. Feg var han icke.

Värre alla de i Danmark som efter tyskarnas kapitulation var ivriga att sopa under mattan hur de knipit och krupit och därmed passivt hjälpt ockupanterna. 

Som i det sönderbombade Tyskland hösten 1945, när tyskarna skulle denazifieras. Ingen hade varit nazist, enligt egen utsaga. Ingen sett någonting, inga koncentrationsläger. Alla goda demokrater, alltid varit - även i Tredje Riket. 

Medlöperiet tar sig olika uttryck, dess ansikte inte ett och samma. Alla lika avskyvärda. Hamsun, med sin sturska närvaro i världen som fotot ovan förmedlar, var dock mer än en medlöpare. 

Han skulle mottagit det som en förolämpning och blivit mycket upprörd om man kallat honom så. Eller nazist. 

Han skulle ilsket ha hävdat att han värnade om sitt älskade Norge först som sist. 

Stor som författare, förvirrad som tänkare, även före tendenser till demens. Hans dröm om ett självständigt Norge, samtidigt utgörande en oskiljaktig del av ett Stortyskland, måste skrivas på förvirringens konto.

Nu till hans författarskap! 

Sevärda filmer och tv-serier med koppling till ämnet:

Jane Horney (1985) om kvinnan som beskylldes för att spionera åt tyskarna. DR1.

Rebellerna från S:t Petri (1991) om modiga pojkar i Aalborg. IMDb.

Flamman och citronen (2008) om den danska motståndsrörelsen. Viaplay.

Hvidstengruppen (2012) om en motståndsgrupp i Sønderjylland. IMDb.

Kampen om tungvattnet (2015) om sabotaget mot fabriken i Rjukan. Serie i SVT Play.

Den tolfte mannen (2017) om norskt motstånd. Netflix.
Invasionen av Danmark (2015) om det militära motståndet i Sønderjylland. Netflix.
De förbannade åren (2019) om dansk anpassning under ockupationen. SF/Anytime.

I Rom - äntligen!

 

Undran smyger sig oundvikligt på efter blott någon sida i den tyske författaren Simon Strauss Dagar i Rom. (Lindelöws 2020) Finns det överhuvudtaget ett Rom bortom resenärernas, framförallt författarna och konstnärernas representation av Rom? 

Rom möter besökaren filtrerat genom andra som erfarit och upptagits av staden, ingen chans vara den allra första på plats, förväntansfull kasta sig ut på gatorna med ofördärvad blick.

Goethe, Keats, Elsa Morante, Shelley. Några av många att nära förknippa med Rom, bidragande till bilderna av staden. De bilder som bekräftas när man första gången ankommer den eviga, i fler än en bemärkelse, staden vid Tibern. 

Det förefaller en paradoxalt nog som att man redan varit där. Allt står fram som märkligt välbekant.

Ankomsten en återkomst till turistifierade knutpunkter. Colosseum. Fontana di Trevi. Castel Sant’Angelo. Spanska Trappan. Vatikanen. Campo de’ Fiori.

Rom för mig, det är Pier Paolo Pasolini. Minns en resa sent hösten 1986. Knallade runt i ett kylslaget Rom, köpte Pasolinidikter på originalspråket trots bokhandlarens avrådan när han förstod att jag var svensk, men hade ännu inte börjat skriva om honom.

Hösten 2016 sammanförd med en gammal romare som kände Pasolini efter kriget. Delgav mig Pasolinis dåvarande bostadsadress, sökte upp den, andäktigt ståendes där på gatan, betraktandes huset. Blundade, Pasolinis Mamma Roma på näthinnan.

Simon Strauss huvudperson kan känna det som om sökandets livsresa nått sitt mål. I Rom - äntligen. För två sommarmånader. Nästan som en lättnadens suck undslipper han sig detta äntligen. Som om Rom länge inväntat just honom. 

Kanske utan han vetat det. Hur skulle han ha kunnat det? Det gömmer sig en kvarvarande, suggestiv outgrundlighet i staden och dess pompösa historia.

Han är inkvarterad snett emot det hus Goethe bebodde, den tyske landsmannen kastar sin skugga efter honom. 

Hos Lars Gustafsson, efter att han läst Walter Benjamins Passagearbete, stimulerades jag av idén om flanören som samhällskritiker, det vill säga en sådan i praktiken. Samhällsobservatör men inte delaktig. Den påträngande samhällsfomation, som flanören ofrivilligt ingår i, hålls på distans. 

Benjamins receptive flanör motsatsen till förströdd spatserare. Han noterar, dokumenterar, registrerar. 

Likaså Strauss huvudperson som registrerar och identifierar Rom ur ett mikroskopiskt perspektiv. Så länge han söker egna ord för staden, det han varje dag uppmärksammar, förmår han låtsas att den förblir bara hans och ingen annans, en text som likt Tibern flyter fram. 

En existensens flanör. Romantiker? Otidsenlig? Han är utanför, han har valt den betraktande positionen. Eller den har valt honom.

Melankolins finstämdhet, jag tilltalas mycket av den, fanns i Strauss omdiskuterade bok Sju synder, den smyger sig in under raderna även här. 

Huvudpersonen drabbas av hjärtsmärtor. Uteslutande somatiska eller själens signaler? 

Weltschmerz ”tonsätter” Strauss stil, han är såtillvida omedelbart inkluderad i en stor tysk tradition med von Kleist, Hölderlin och andra förgrundsgestalter.

Ska man, kan man leva fullt ut som en existensens flanör i någon stad, finns inget alternativ till Rom. Platsen att fundera över det förbiflackande livet på. Påminnas om döden, memento mori. Kvinnornas Rom. Kvinnor att förälska sig i. 

Sådan förälskelse går alltid över, kärleken till Rom däremot, med inslag av innerlighetens solbrända fläckar, gör det aldrig. Samtidigt gäckar Rom: "Staden kan inte vara trogen, den låter sig älskas av alla som tror på den."

Två böcker sträcklästa av Strauss. Väntar otåligt på nästa. 

Och längtar till Rom. "Efter ljuset, bruset, den innerliga lyckan."

Fallet A

Dagen efter min födelsedag somnade A in efter vad jag kan förstå en allt mer plågsam sjukdomstid. 

Genom åren höll vi kontinuerligt kontakt, även om det kunde gå långt mellan gångerna. Ibland hörde hon av sig för att kommentera något jag skrivit. Alltid med skarp, sanningsenlig penna, aldrig inställsamt.

När jag några dagar in på oktober månad förlidet år kände att jag bara måste höra av mig till henne var det för sent. Inget svar från henne på mina mejl. 

A lärde jag känna några år in på 90-talet när hon dök upp på högskolan som student, äldre än de flesta av kurskamraterna. Hennes levnadshistoria fram till högskolan är mig tämligen obekant.

Vaken och vetgirig, kanske mest i enskilda samtal. Till skillnad från högljudda kamrater som alltför gärna ville visa sig på styva linan i lektionssalen. (Sådana där som kunde reta gallfeber på Wittgenstein när han fortfarande var kvar i Cambridge.)

En kollega, Louise, och jag anlitade henne som assistent på våra kurser. Så småningom erbjöds hon fast anställning.

I och med den fasta anställningen började svårigheterna, "helvetet" höll jag på att dra till med. Hennes starka rättsmedvetande och okuvliga integritet föll inte arbetsledningen på läppen. Chäfer i total avsaknad av ledarskapsförmåga. 

Lägg till hennes höga fackliga medvetenhet och grundliga arbetsrättsliga kunskaper. 

Nog är det märkligt. Med sådana enligt min mening eftersträvansvärda egenskaper, sådana som alla medarbetare i en organisation skulle ha, borde man ju betraktas som en tillgång på en normal, psykosocialt sund arbetsplats och inte ett problem. 

Men det är klart, när merparten av medarbetarna fäaktigt tiger och kryper för ledningen, då sticker man förstås ut om man förhåller sig annorlunda. Man stör en chäfsförgiftad linjeorganisation som vilar på lydiga ja-sägare. 

Lägg till den personliga (officiellt heter det "individuell") lönesättningens disciplinerande funktion. Godtycklig och splittrande kollektivet. 

En lydnaden och anpassligheten hyllande organisation som därigenom, som en ofrånkomlig biverkning, skadar sin utvecklingspotential. Lydnad befrämjar ingen organisationsutveckling.  

Den plikttrogna A hade med all rätt svårt för alla olämpliga personer i arbetsledande positioner. Det var oundvikligt. De kunde inte tillvarata en medarbetare av hennes kaliber. 

Alltmer besviken, bitter och desillusionerad blev hon i denna osunda psykosociala arbetsmiljö. Den åt henne. Om det förkortade hennes liv, det låter jag vara osagt. Men utesluter inte.

Jag vet att hon räknade ned dagarna tills hon skulle pensioneras, hon längtade mycket det lönearbets- och organisationsbefriade livet, därtill chäfsfritt. 

Då slog sjukdomen till. Hon hann knappt gå i pension förrän livet var över. Det känns så 

fruktansvärt fel, så satans orättvist.

I rubriken skriver jag medvetet "Fallet A". Hennes öde nämligen och dessvärre inte unikt. Se fotnot. 

Dessa rader har skrivits under smärta och krävt att lång tid förflutit, framför mig A:s ansikte och röst. Jag har känt motstånd, sökt de exakta ord som gör A rättvisa. Och högskolan med alla dess chäfer. 

Fotnot. Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors undersökte en grupp anställda som under benämningen Exodus och som behandlats mycket illa i sina organisationer. Utmärkande för de undersökta att de besatt samma egenskaper som A. Straffades på de skamligaste sätt för det. Jag brukade presentera undersökningen på mina ledarskapskurser och uppmana studenterna: - Om ni vill bli framgångsrika var raka motsatsen till dessa individer. 

Foto: (c) TT. Filosofen Hannah Arendt skrev om hur vi underlåter att välja och ta ansvar. Blir därigenom lätt maktens lydiga redskap. Känt exempel Adolf Eichmann. 

När är forskning vetenskap?

"Forskning visar” heter det, nästan som ett mantra, i de systembärande medierna. ”Forskare” intervjuas om ditten och datten - numera är klimatet och coronan populära ämnen, ett tag till Trump - med ett underförstått anspråk på att utgöra opartiska experter och sanningsvittnen. 

Presenteras med akademiska titlar som förväntas signalera formell auktoritet och kunskapsmässig tyngd. Inga "fake news", sanningsanspråket är ovedersägligt och garanteras av titeln. Om det inte är fråga om någon "skum" professor, typ Robert Faurisson. 

När jag var ung samhällsstuderande på den röda tiden i Upsala skiljde vi teoretiskt "sammansvurna", inte så litet dogmatiskt kunde det tyckas, mellan kritisk, vetenskaplig forskning och okritisk ”ideologiproduktion”. Nyckelorden var kritisk versus okritisk. 

Det förra ägnade vi, enligt egen uppfattning nota bene, marxister oss åt. Med syftet att skingra dimridåer och visa på, demaskera den objektiva verklighet som dolde sig bakom dessa. Klassamhället. Utsugningen. Förtrycket. 

Vi besatt, tvekade inte att stolt proklamera det, de nödvändiga teoretiska verktygen.

Ideologiproduktion sysslade däremot våra borgerliga, litet väl svepande beteckning skall tillstås, kolleger med. Dessa som med lättköpta alster strävade efter att dölja verkligheten. 

Dessa ytans befarare skrev okritiskt och - icke minst - trivialiserande. 

Gjorde sig ofarliga. Nyttiga.

Tjänade det beståendes intressen och hegemoni genom att bekräfta och ligga nära maktens problemformuleringar. Även om de aldrig, inte ens med kniven mot strupen, nog skulle ha tillstått det. 

På Sociologen svallade diskussionerna heta på seminarier och i korridorer. Till och med på institutionsfesterna. En rasande stimulerande tid! 

Därför har jag också aldrig gått med på, som förväntat är, att göra avbön och klä mig i säck och aska. Som många i min generation, kappvändarna. Med kända namn som Skytte, Aschberg och andra i spetsen. Mer eller mindre ömkliga, värst av dem alla kanske Skytte. 

”68” var en härlig tid! Därefter började förfallet, den dystra utvecklingen, fortgående intellektuella stagnationen. Högskolevärlden förgiftad till slut med "värdegrunder", "genus" och "identitetspolitik". Snacka om en ideologisk ockupation av lärosätena!

Diskussionen om vad som är det ena eller det andra, kritik eller ideologi, verkar numera stendöd. Man kan ”forska” om allt, hur trivialt det än kan förefalla. 

Men är det vetenskap – beroende förstås på hur begreppet definieras - vi talar om bara för att det det "forskas" om är "forskningsbart”?  Vi närmar oss den svårsmälta termen ovetenskaplig forskning, det låter väldigt knasigt, jag medger det. 

Exemplen på det ”beforskade" som det ordfult heter tycks inte sällan direkt löjeväckande.

”Forskare” ägnar sig åt att utreda hur mycket mjölk folk dricker och vilken sort. Hur företag kränger produkter eller marknadsför dem. Det kan man bli både tjugofemöresdocent* och (befordrings)professor (sådana har ökat i antal lavinartat) på. 

Lägg till att man inte behöver kunna skriva för att meritera sig akademiskt. De flesta legitimerade forskare skriver undermåligt. Men stilistik bedöms inte. Det kan de tacka gud för. 

Lars von Trier har deklarerat att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”. Irriterande, inte lämnande skons bärare ifred. 

Naivt inbillar jag mig att samhället, för att inte stagnera, behöver autonom kritisk forskning: kollektiv självreflektion. Forskning som är som stenen i skon, inte tar något för givet. 

På den punkten var vi i och för sig klandervärda som brinnande marxister. Vi ifrågasatte inte tillräckligt våra egna utgångspunkter. Kanske kunde man anlägga Lars Gustafssons pregnanta distinktion mellan att låta teorin arbeta åt en och att arbeta inom teorin. 

Vi hemföll kanske mer åt det senare. Påverkade av fransmannen Louis Althusser, främst hans Filosofi från en proletär klasståndpunkt och hans analys av ideologiska statsapparater.  

Även om vi arbetade inom teorin, som Gustafsson sa, var vi kritiska mot den verklighet vi hade att förhålla oss till. Radikala. Och att vara radikal betyder ju att gå till roten med allt. Det gjorde vi. 

Själv skrev jag, utan att först lyfta fingret i skyn och läsa av vad som var passande icke minst för den eventuellt kommande karriären, en avhandling om LO och hur facket avlägsnat sig från medlemmarna - självständiggjort sig - och blivit ”medlemsoberoende”. 

Tvingades för denna bedrift löpa gatlopp i fackförbundspressen. Fördömd därtill av heltidsanställda ombudsmän med facket som födkrok. Självaste LO-ordföranden morrade. 

Mycket av det som i dag passerar som forskning borde mer rättvisande betecknas ideologiproduktion. En verksamhet som spelar den politiska och ekonomiska makten i händerna. "Forskning" som anpassar och låser fast.

Ideologiproducenterna mottager därtill ogenerat pengar från samma makt som de avstår från att granska i sömmarna. Jag tror att någon, med det nyspråk som kännetecknar den fördunklade samtiden, har kallat det att ”samverka”. Man belönas för att kollaborera.

Priset för att vägra ideologisera sig är att inte komma i fråga. För tjänster och forskningsmedel. Integritet kostar. Men uppvägs av att kunna se sig själv i spegeln. Och som Fidel Castro sa när han rannsakades: ”Historien skall frikänna mig”.

* Det här med "tjugofemöresdocent" kom jag på när jag läste ett sakkunnigutlåtande över en kvinna som sökte docentur vid Högskolan i Gävle. Den sakkunnige konstaterade att kvinnan med sina svaga meriter sannolikt inte kunde utnämnas till docent någon annanstans än vid nämnda högskola.

Fotnot: Text inspirerad av Lars Gustafssons ytterligt stimulerande, piggt frågeställande Filosofier (1975). Läst för andra gången. Texten kändes plötsligt viktig att skriva efter att ha fått veta att inspiratören och vännen Gunnar Adler Karlsson gick bort 28/12. Okuvlig sanningssägare - i hård motvind från rättänkarna och ideologerna. 

Ingen att fråga

 

”En gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne.” Nobelpristagaren Louise Glück i diktsamlingen Meadowlands. (Hon skriver, by the way, förbaskat bra, tag och läs henne om du inte redan gjort det.)

Kanske stämmer det att jag betraktade världen i en svunnen barndom. Men jag minns inte. Jag minns ju nästan ingenting från min barndom. Och är osäker på om det försvinnande lilla jag minns förtjänar att benämnas minne eller om det är något jag fått mig berättat.

Minnet blir något sekundärt, något som finns där i bästa fall. 

Som när jag låg och slumrade i skönt värmande sommarsol på en brygga, jag kan ha varit kanske fyra år. Rörde på mig i sömnen och föll i det inte alltför djupa insjövattnet. 

Min mor, led av närmast panisk vattenskräck kan tilläggas, fanns i närheten, drog snabbt upp mig i ena benet. 

Jag minns, om det nu är det jag gör, känslan av fasa. På väg att drunkna? Dödens kalla andedräkt? Och därefter - ett livslångt sysslande med döden i tanke och skrift? Vet inte. 

Men kanske berättade min mor för mig om olyckshändelsen, mer än en gång, eller för sina väninnor medan jag med öronen på helspänn lyssnade från rummet intill. Och jag har sedan broderat, gjort incidenten bättre. Men jag kan se det hela framför mig - i minnets ljus. Tror jag. 

Ivar Lo har utförligt skildrat, rentav visualiserat sina allra tidigaste levnadsår, imponerande detaljerat. Liksom Delblanc i Livets ax som jag nyligen läst om. Men osäker i det senare fallet på vad som är biografi och vad som är påhittat, om det nu spelar någon roll. 

Jag sätter en femma på det senare. 

Delblanc använde sin barndom, han plågades av en ruskig uppväxt med en djävul till far, i sitt skrivande, vred upp den till mytologiska dimensioner. En oslagbar mästare på att fabulera.

Grönska är glömska, enligt Nietzsche. Ligger något i det. En terapeut jag träffade för många år sedan uppmanande mig först av allt: - Berätta något för mig från dina första sex år. Vad som helst. 

Jag kom i uppmaningens kritiska stund inte på någonting fast jag verkligen kämpade, det var tomt, blankt. 

Hon menade att det handlade om förträngning, jag ville helt enkelt inte minnas. Hon hade en poäng, får väl ge henne det. Det hade krävts psykoanalys för att ta sig ned i de förslutna källarvalven. Men hon var inte psykoanalytiker.

Mycket i mitt liv är borta, utsuddat. Kanske undermedveten förträngning - i jagets tjänst - av det jag av olika skäl inte vill minnas. Präglat av skuld och ånger, särskilt gentemot mina barn. Det gör för ont att minnas, jag lamslås om jag försöker, avbryter.

Det värsta av allt: sådant jag numera mycket långt fram i livet, placerad som jag är i dödens decennium i åldersglappet mellan 70 och 80, skulle vilja veta mer om från min barndom, därmed förhoppningsvis kunna hjälpa det slumrande minnet på traven - det är totalt borta. 

Det finns nämligen ingen att fråga. Inte en enda. Alla som skulle kunna svara är borta. Som bortsopade från jordens yta. Förutom någon avlägsen släkting. Men ingen av dem som var mina närmaste, mina dagars upphov och min syster. 

Lever jag som en man utan minne, för att dramatiserande anspela på Aki Kaurismäkis storslagna film Mannen utan minne? 

Ängslan och lådans hemligheter

 - Ängslan, vilket konstigt ord!

Utsagt i en av Per Gunnar Evanders miljöträffsäkra böcker. Jag tror bestämt att det var Berättelsen om Josef. Ängslan hör inte hemma på det, inte minst mentalt sätt, stålhårda bruk där metallarbetaren Josef trots allt ängslas. Kommentaren fälld av tålmodig hustru. 

Den påbjudna ordningen, som inte behövde regelfästas i skrift, var glasklar och omutlig. Om du inte kan låta bli att ängslas, håll för guds skull tyst om det, framförallt om du är man. Du är väl inte nervklen! 

Avslöja det inte för någon. Du kan riskera dra på dig händig-stämpeln. Händig lika med konstig, avvikande, inte som andra. I fjärran det hotfulla Ulleråker, väntande.

Vårt förakt för svaghet som en bok av filosofen Harald Ofstad, kartläggande svaghetsföraktets bakomliggande värderingar, hette. Inte bara dominerande i Tredje Riket. Även brukssamhället präglades av det.

Göran Norström, liksom Evander uppvuxen i brukssamhället Sandviken, berättar i en av sina böcker om hur han nästan exakt  på samma klockslag varje dag överfalls av en nästintill förlamande ångest. 

Till skillnad från Josef hos Evander kan han skriva, använda ord, sätta namn på sin existentiella plåga. Han är ju journalist och författare med ordet i sin makt. 

Han befrias inte från ångesten men det blir någorlunda möjligt att med ordens hjälp förhålla sig till den, viss distans kan upprättas. Även om det måste kompletteras med dämpande tabletter. Ekelöf höll smärtan sällskap utan att ha något val, Norströms ofrivilliga sällskap stavas ångest. 

Vad jag minns måste Josef i sin ordlöshet ut och lubba för att inte ätas upp inifrån av sin ängslan. Jag utgår ifrån att han lubbade där inga elaka bruksblickar kunde fånga honom. Inte riskera att någon slängde ur sig ett giftigt Tränar du inför DM? efter honom.  

Tidigt började jag skriva. I blå linjerade skrivböcker med gul blyertspenna som ideligen måste vässas. På raderna fästes sådant jag inte kunde eller vågade prata med någon om, det var för känsligt och utlämnande. Inte ens kompisar. 

Pappa kom en dag hem med en brun, inte alltför stor låda med rejält hänglås från Verket. Nyckeln, utan dublett, lämnade han över till mig med allvarlig stämma: - Den här ska du ha, Lars Gösta. 

Sa inte mer än så. Ingen fråga från mig om varför denna låda. Inte hade jag uttryckt något önskemål om någon sådan heller. Vad skulle jag med en låda till?

Underförstått samförstånd mellan far och son utan föregående krusiduller?

Jag gömde nogsamt nyckeln när jag inte befann mig i lägenheten. Lådan stod, ruvande på sina hemligheter, under sekretären i mitt pojkrum. 

Jag misstänkte att min mor, ständigt orolig för vad det skulle bli av sladdbarnet som höll sig så mycket för sig själv, kunde frestas öppna den för att skärskåda dess innehåll. Så in med nyckeln i en sko. Långt in. 

Efterhand blev lådan också, förutom töntiga erotiska alster inspirerade av smygläsning av Piff och Cocktail införskaffade i kiosken vid Centralporten till Verket, förvaringsplats för alkoholhaltiga drycker i flaskor. 

Lyfte man på lådan, skramlade det avslöjande. 

Inte vet jag om min mor gjorde det någon gång. I så fall sa hon ingenting. Det hade hon nog gjort i så fall. Rädd som hon var för att jag skulle börja "festa" och bete mig. Hon hade alltid exempel på människor på bruket som det gått illa för. Festade eller bråkade.

Om man inte pratar om svåra saker, använder ord, försöker klä livets besvärligheter i ord, finns de inte. Jag är uppvuxen med denna brukets odiskutabla sanning. Förbluffande, kanske snarare inte, att min ofta tigande far försåg mig med min låda. 

Han måste ha förstått att jag verkligen behövde den. Emedan livets svåra ord inte fick uttalas.

I vuxenålder en ständig kamp från min sida mot att inte placera saker i den numera osynliga lådan. Tiga och fortsätta tiga. En svensk man tiger.

Ord, man måste använda ord. Bryta lådans makt.