Inte polisens problem

Jag ser de två första avsnitten (av sammanlagt tio) av Tunna blå linjen i SVT. En polisserie. Svenskproducerad. Hyser alltid skepsis mot svenskproducerade filmer och tv-serier. 

Överhängande risk för ideologisering och tendentiös dragning mot det politiskt korrekta, det konstnärliga tar därmed automatiskt stryk. Till skillnad från danska filmer (häromaftonen Darkland från 2017 som jag utesluter kunnat göras i Sverige) och tv-serier som jag föredrar. 

De senare ser jag gärna om. Bland dem Krönikan. Och det lutar åt att ge mig på Taxa igen. Och Herrens veje.

Kors i taket. Jag blir denna gång positivt överraskad av en svensk tv-serie. Men måste se kommande avsnitt innan jag vågar mig på att slutgiltigt betygsätta. 

Jag kan inte tänka mig att svensk polis har något att invända mot den bild som presenteras av densamma. Hyggliga, hederliga poliser som gör så gott de kan. Snudd på idealisering. 

Man blir andfådd av den breda repertoaren under en normal polisdag. Skiftande ärenden avlöser varandra i en strid ström. Bortsprungna små barn. Gängkriminalitet. Prostitution. Knark. Att de bara orkar, de uniformerade.

Jag tänker snart: många av de problem polisen sätts att hantera är primärt inte polisiära utan politiska. Följder av en vansinnig migrationspolitik. Segregation och växande sociala motsättningar. Ett samhälle som spricker sönder i parallella sådana. 

Avsaknad av politiskt ledarskap. Inte minst kommunalt.

Det polisiära uppdraget blir per definition i allt väsentligt omöjligt. Formulerat på ett annat sätt: symtom angrips medan bakomliggande problem förblir intakta. Politikerna lämnar polisen i sticket. Trollar med munnen. 

Tomheten i Löfvens ord om att "gängvåldet skall knäckas" blir uppenbar när löftet ställs mot den osminkade verkligheten.  

Serien inspelad i Malmö. Jag lyssnade till Lasse Åberg* för drygt ett år sedan i staden vid Sundet när han föredrog om alla miljardslukande offentliga projekt i Malmö som inte leder någonstans. Politiker och tjänstemän har under en lång tid odlat en meningslös projektkultur.

Den speglas i tv-serien.Man tar sig för pannan. Det ena projektet galnare än det andra. För att ”förbättra integrationen” som det fagert kan heta. Symbolpolitik, kanske inte ens det. 

Skattemedel som kunde användas bättre förslösas - kunde lika gärna slängas rakt ner i Öresund. 

Invandrargrabbar vägrar backa, skriker könsord åt poliserna, även de kvinnliga, visar ingen som helst respekt för ordningsmakten. Samhället saknar ett överjag med vidhängande sanktionsmöjligheter. Nidingarna kan gapa sina vulgariteter utan att straffas. Det vet de.

Hotar en judisk affärsinnehavare med att han skall "gasas". Som vi vet är antisemitismen skrämmande utbredd i Malmö, redan så på det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalus tid. Utan att han gjorde något åt det. Judar förföljs på öppen gata. Skamligt. 

Ännu ett problem som är politiskt och inte polisiärt. Och serien blundar inte för det. 

Kommande söndag två nya avsnitt. Jag fortsätter att titta.

* Lästips: Lars Åberg, Framtidsstaden: Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval förlag 2017.