I Rom - äntligen!

 

Undran smyger sig oundvikligt på efter blott någon sida i den tyske författaren Simon Strauss Dagar i Rom. (Lindelöws 2020) Finns det överhuvudtaget ett Rom bortom resenärernas, framförallt författarna och konstnärernas representation av Rom? 

Rom möter besökaren filtrerat genom andra som erfarit och upptagits av staden, ingen chans vara den allra första på plats, förväntansfull kasta sig ut på gatorna med ofördärvad blick.

Goethe, Keats, Elsa Morante, Shelley. Några av många att nära förknippa med Rom, bidragande till bilderna av staden. De bilder som bekräftas när man första gången ankommer den eviga, i fler än en bemärkelse, staden vid Tibern. 

Det förefaller en paradoxalt nog som att man redan varit där. Allt står fram som märkligt välbekant.

Ankomsten en återkomst till turistifierade knutpunkter. Colosseum. Fontana di Trevi. Castel Sant’Angelo. Spanska Trappan. Vatikanen. Campo de’ Fiori.

Rom för mig, det är Pier Paolo Pasolini. Minns en resa sent hösten 1986. Knallade runt i ett kylslaget Rom, köpte Pasolinidikter på originalspråket trots bokhandlarens avrådan när han förstod att jag var svensk, men hade ännu inte börjat skriva om honom.

Hösten 2016 sammanförd med en gammal romare som kände Pasolini efter kriget. Delgav mig Pasolinis dåvarande bostadsadress, sökte upp den, andäktigt ståendes där på gatan, betraktandes huset. Blundade, Pasolinis Mamma Roma på näthinnan.

Simon Strauss huvudperson kan känna det som om sökandets livsresa nått sitt mål. I Rom - äntligen. För två sommarmånader. Nästan som en lättnadens suck undslipper han sig detta äntligen. Som om Rom länge inväntat just honom. 

Kanske utan han vetat det. Hur skulle han ha kunnat det? Det gömmer sig en kvarvarande, suggestiv outgrundlighet i staden och dess pompösa historia.

Han är inkvarterad snett emot det hus Goethe bebodde, den tyske landsmannen kastar sin skugga efter honom. 

Hos Lars Gustafsson, efter att han läst Walter Benjamins Passagearbete, stimulerades jag av idén om flanören som samhällskritiker, det vill säga en sådan i praktiken. Samhällsobservatör men inte delaktig. Den påträngande samhällsfomation, som flanören ofrivilligt ingår i, hålls på distans. 

Benjamins receptive flanör motsatsen till förströdd spatserare. Han noterar, dokumenterar, registrerar. 

Likaså Strauss huvudperson som registrerar och identifierar Rom ur ett mikroskopiskt perspektiv. Så länge han söker egna ord för staden, det han varje dag uppmärksammar, förmår han låtsas att den förblir bara hans och ingen annans, en text som likt Tibern flyter fram. 

En existensens flanör. Romantiker? Otidsenlig? Han är utanför, han har valt den betraktande positionen. Eller den har valt honom.

Melankolins finstämdhet, jag tilltalas mycket av den, fanns i Strauss omdiskuterade bok Sju synder, den smyger sig in under raderna även här. 

Huvudpersonen drabbas av hjärtsmärtor. Uteslutande somatiska eller själens signaler? 

Weltschmerz ”tonsätter” Strauss stil, han är såtillvida omedelbart inkluderad i en stor tysk tradition med von Kleist, Hölderlin och andra förgrundsgestalter.

Ska man, kan man leva fullt ut som en existensens flanör i någon stad, finns inget alternativ till Rom. Platsen att fundera över det förbiflackande livet på. Påminnas om döden, memento mori. Kvinnornas Rom. Kvinnor att förälska sig i. 

Sådan förälskelse går alltid över, kärleken till Rom däremot, med inslag av innerlighetens solbrända fläckar, gör det aldrig. Samtidigt gäckar Rom: "Staden kan inte vara trogen, den låter sig älskas av alla som tror på den."

Två böcker sträcklästa av Strauss. Väntar otåligt på nästa. 

Och längtar till Rom. "Efter ljuset, bruset, den innerliga lyckan."