Skrattar åt mig själv och hur jag håller på

Psykoterapeuter brukar anföra att vi projicerar, läser in egenskaper som egentligen kanske endast är våra egna hos andra människor. Vi kan gå så långt som att medvetet klistra på människor egenskaper som de alls inte har. Vilket tillfälligt underlättar vårt förhållande till dem, de fås "på plats".

Det kan även vara ideala egenskaper. Sedan internaliserar vi dem hos oss själva, "återtar" och härbärgerar dem. Vi blir som vi önskar vara.Det låter en aning krångligt, jag hör det, går under benämningen projektiv identifikation.

Minns att jag är amatörpsykolog, kan i min kunskapsiver ha fått begreppen om bakfoten. 

En fråga som upptakten föranleder och som följt mig genom hela livet lyder: när ser vi en människa bortom det vi vill se? Bortom projektioner och fantasibilder. Är det överhuvudtaget möjligt? Bortom mitt egocentriska hungrande efter bekräftelse? 

En psykoterapeut jag kände i Upsala hävdade att allt mänskligt agerande utgör ett aldrig upphörande sökande och kan förklaras med nyckelbegreppen brist och kompensation.

Frågan ställs på sin spets om vi rör vid det flyktiga fenomenet förälskelse. Finns något sådant som genuin förälskelse, det vill säga som något annat och mer än självbespegling? En undran en störtförälskad tonåring aldrig skulle upptaga sina livsberusade dagar med. 

Undran tillhör det sena, vemodsfärgade höstlivet. Den utsökta stilisten Hjalmar Söderberg, som jag just nu ägnar omläsning, betonade detta. Och Strindberg i den lilla pärlan Ensam. Inte bara där, förstås. Minns Ett drömspel.

Hos Goethe, en författare jag borde fördjupat mig mer i, återfinns idén om valfrändskaper. Jag förstår det som att man som läsare, medvetet eller undermedvetet, väljer författare som i någon viktig mening ligger en nära. 

Kanske hjälper det mig att bättre och tydligare se mig själv genom att jag genom läsandet så att säga tar mig ur mig själv. Måhända en öppen fråga som bara läsandets efterföljande reflektion kan besvara. 

Min nummer ett bland författare är österrikaren Thomas Bernhard (1931-1989). Han som innerligt hatade sitt Österrike och gick så långt att han förbjöd uppsättningen av sina dramer i det avskyvärt nazibruna, som han ansåg det vara, fosterlandet efter sin död. 

Hans vilja har inte fullt ut respekterats. 

Bernhards texter, i hans välmatade böcker, fullkomligt flyter fram. Antingen åker man med i ordfloden, låter sig sjunka ned och tas av bisatsernas vågor, eller icke. Inget annat alternativ gives. Jag väljer att åka med, jag kan inte låta bli. 

Hans huvudpersoner träder fram på världens tiljor som veritabla antihjältar. Världen är emot dem. Allt de företar sig misslyckas förr eller senare, de råkar ofta oförskyllt och oförutsägbart ut för de värsta saker. Världen händer dem, för att travestera Wittgeinstein. 

Ambitionen kan vara god och hög. Men den stäcks, urholkas, tillintetgörs av omständigheter bortom huvudpersonens kontroll. Tillfälligheter och slump spelar en stor roll. Och aldrig huvudpersonen i händerna. Världen är en motståndets och omöjligheternas plats.

- "Jeg er vist kommet paa en feil klode! Her er saa underligt", diktade Obstfelder. 

Bernhard led av rastlöshet, medfödd oförmåga att någonstans komma till ro och vinna sinnesfrid. I Wien längtade han till landet, väl där längtade han staden. Väskorna förblev i en mening ouppackade. Det febrila draget hos honom tar han med sig in i böckerna. 

Det egendomliga, ett av Lars Gustafssons favorituttryck, är att Bernhards böcker mitt i allt det svarta och misantropiska är så förbålt roliga att läsa. Ofta dråpliga, framkallar skratt. Det är centraleuropéen när denne är som bäst. Minns Kafka. Och Hasek. Ibland till och med Jelinek. 

Återigen detta med valfrändskaper. Hos Bernhard läser jag om mig själv. Där är jag. Jag ser mig själv som aldrig annars. Och kan, också som aldrig annars, skratta åt mig själv och hur jag i motvind förgäves håller på. 

Bild: ellerströms.se