Ängslan och lådans hemligheter

 - Ängslan, vilket konstigt ord!

Utsagt i en av Per Gunnar Evanders miljöträffsäkra böcker. Jag tror bestämt att det var Berättelsen om Josef. Ängslan hör inte hemma på det, inte minst mentalt sätt, stålhårda bruk där metallarbetaren Josef trots allt ängslas. Kommentaren fälld av tålmodig hustru. 

Den påbjudna ordningen, som inte behövde regelfästas i skrift, var glasklar och omutlig. Om du inte kan låta bli att ängslas, håll för guds skull tyst om det, framförallt om du är man. Du är väl inte nervklen! 

Avslöja det inte för någon. Du kan riskera dra på dig händig-stämpeln. Händig lika med konstig, avvikande, inte som andra. I fjärran det hotfulla Ulleråker, väntande.

Vårt förakt för svaghet som en bok av filosofen Harald Ofstad, kartläggande svaghetsföraktets bakomliggande värderingar, hette. Inte bara dominerande i Tredje Riket. Även brukssamhället präglades av det.

Göran Norström, liksom Evander uppvuxen i brukssamhället Sandviken, berättar i en av sina böcker om hur han nästan exakt  på samma klockslag varje dag överfalls av en nästintill förlamande ångest. 

Till skillnad från Josef hos Evander kan han skriva, använda ord, sätta namn på sin existentiella plåga. Han är ju journalist och författare med ordet i sin makt. 

Han befrias inte från ångesten men det blir någorlunda möjligt att med ordens hjälp förhålla sig till den, viss distans kan upprättas. Även om det måste kompletteras med dämpande tabletter. Ekelöf höll smärtan sällskap utan att ha något val, Norströms ofrivilliga sällskap stavas ångest. 

Vad jag minns måste Josef i sin ordlöshet ut och lubba för att inte ätas upp inifrån av sin ängslan. Jag utgår ifrån att han lubbade där inga elaka bruksblickar kunde fånga honom. Inte riskera att någon slängde ur sig ett giftigt Tränar du inför DM? efter honom.  

Tidigt började jag skriva. I blå linjerade skrivböcker med gul blyertspenna som ideligen måste vässas. På raderna fästes sådant jag inte kunde eller vågade prata med någon om, det var för känsligt och utlämnande. Inte ens kompisar. 

Pappa kom en dag hem med en brun, inte alltför stor låda med rejält hänglås från Verket. Nyckeln, utan dublett, lämnade han över till mig med allvarlig stämma: - Den här ska du ha, Lars Gösta. 

Sa inte mer än så. Ingen fråga från mig om varför denna låda. Inte hade jag uttryckt något önskemål om någon sådan heller. Vad skulle jag med en låda till?

Underförstått samförstånd mellan far och son utan föregående krusiduller?

Jag gömde nogsamt nyckeln när jag inte befann mig i lägenheten. Lådan stod, ruvande på sina hemligheter, under sekretären i mitt pojkrum. 

Jag misstänkte att min mor, ständigt orolig för vad det skulle bli av sladdbarnet som höll sig så mycket för sig själv, kunde frestas öppna den för att skärskåda dess innehåll. Så in med nyckeln i en sko. Långt in. 

Efterhand blev lådan också, förutom töntiga erotiska alster inspirerade av smygläsning av Piff och Cocktail införskaffade i kiosken vid Centralporten till Verket, förvaringsplats för alkoholhaltiga drycker i flaskor. 

Lyfte man på lådan, skramlade det avslöjande. 

Inte vet jag om min mor gjorde det någon gång. I så fall sa hon ingenting. Det hade hon nog gjort i så fall. Rädd som hon var för att jag skulle börja "festa" och bete mig. Hon hade alltid exempel på människor på bruket som det gått illa för. Festade eller bråkade.

Om man inte pratar om svåra saker, använder ord, försöker klä livets besvärligheter i ord, finns de inte. Jag är uppvuxen med denna brukets odiskutabla sanning. Förbluffande, kanske snarare inte, att min ofta tigande far försåg mig med min låda. 

Han måste ha förstått att jag verkligen behövde den. Emedan livets svåra ord inte fick uttalas.

I vuxenålder en ständig kamp från min sida mot att inte placera saker i den numera osynliga lådan. Tiga och fortsätta tiga. En svensk man tiger.

Ord, man måste använda ord. Bryta lådans makt.