Ingen att fråga

 

”En gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne.” Nobelpristagaren Louise Glück i diktsamlingen Meadowlands. (Hon skriver, by the way, förbaskat bra, tag och läs henne om du inte redan gjort det.)

Kanske stämmer det att jag betraktade världen i en svunnen barndom. Men jag minns inte. Jag minns ju nästan ingenting från min barndom. Och är osäker på om det försvinnande lilla jag minns förtjänar att benämnas minne eller om det är något jag fått mig berättat.

Minnet blir något sekundärt, något som finns där i bästa fall. 

Som när jag låg och slumrade i skönt värmande sommarsol på en brygga, jag kan ha varit kanske fyra år. Rörde på mig i sömnen och föll i det inte alltför djupa insjövattnet. 

Min mor, led av närmast panisk vattenskräck kan tilläggas, fanns i närheten, drog snabbt upp mig i ena benet. 

Jag minns, om det nu är det jag gör, känslan av fasa. På väg att drunkna? Dödens kalla andedräkt? Och därefter - ett livslångt sysslande med döden i tanke och skrift? Vet inte. 

Men kanske berättade min mor för mig om olyckshändelsen, mer än en gång, eller för sina väninnor medan jag med öronen på helspänn lyssnade från rummet intill. Och jag har sedan broderat, gjort incidenten bättre. Men jag kan se det hela framför mig - i minnets ljus. Tror jag. 

Ivar Lo har utförligt skildrat, rentav visualiserat sina allra tidigaste levnadsår, imponerande detaljerat. Liksom Delblanc i Livets ax som jag nyligen läst om. Men osäker i det senare fallet på vad som är biografi och vad som är påhittat, om det nu spelar någon roll. 

Jag sätter en femma på det senare. 

Delblanc använde sin barndom, han plågades av en ruskig uppväxt med en djävul till far, i sitt skrivande, vred upp den till mytologiska dimensioner. En oslagbar mästare på att fabulera.

Grönska är glömska, enligt Nietzsche. Ligger något i det. En terapeut jag träffade för många år sedan uppmanande mig först av allt: - Berätta något för mig från dina första sex år. Vad som helst. 

Jag kom i uppmaningens kritiska stund inte på någonting fast jag verkligen kämpade, det var tomt, blankt. 

Hon menade att det handlade om förträngning, jag ville helt enkelt inte minnas. Hon hade en poäng, får väl ge henne det. Det hade krävts psykoanalys för att ta sig ned i de förslutna källarvalven. Men hon var inte psykoanalytiker.

Mycket i mitt liv är borta, utsuddat. Kanske undermedveten förträngning - i jagets tjänst - av det jag av olika skäl inte vill minnas. Präglat av skuld och ånger, särskilt gentemot mina barn. Det gör för ont att minnas, jag lamslås om jag försöker, avbryter.

Det värsta av allt: sådant jag numera mycket långt fram i livet, placerad som jag är i dödens decennium i åldersglappet mellan 70 och 80, skulle vilja veta mer om från min barndom, därmed förhoppningsvis kunna hjälpa det slumrande minnet på traven - det är totalt borta. 

Det finns nämligen ingen att fråga. Inte en enda. Alla som skulle kunna svara är borta. Som bortsopade från jordens yta. Förutom någon avlägsen släkting. Men ingen av dem som var mina närmaste, mina dagars upphov och min syster. 

Lever jag som en man utan minne, för att dramatiserande anspela på Aki Kaurismäkis storslagna film Mannen utan minne?