Vad säger du då, Årsunda?

I realskolan undervisades vi i tyska av en lärare som var en riktigt otäck en. Om än mycket ämneskunnig, det krävdes på den tiden av lärarna, med uttal som en infödd. 

Men han hade lagt sig till med den obehagliga vanan att tilltala bondgrabbarna, om vi kallar dem så, med ortsnamn. Tydligen höll han reda på deras mantalsskrivning. Eller var det dialekten som satte honom på spåret? Själv bosatt i Gefle. 

- "Vad säger du då, Årsunda?" - "Något att tillägga, Färnebo?"

Man hörde föraktet i hans röst. Överlägsenhetens iskalla ton. Ren mobbning av elev. Och detta hände på den tiden när man inte sprang till rektorn så fort man hann för att man kände sig kränkt och ville anmäla. På den här tiden rådde ordning och lydnad. Och alltså mobbning.

Varje gång vi medelst bil passerar särskilda orter, bland dem Årsunda, i Gästrikland ser jag adjunkten framför mig. Med tillbakakammat, slickat hår som blänkte äckligt blåaktigt av pomada. Det gick rykten om att han tog sig en och annan klämtare. Vad vet jag. 

lngen av grabbarna från landsbygden fortsatte på gymnasiet. I bästa fall tog de realexamen. Under en föreläsning om Søren Krøyer jag höll på PRO:s kursgård i Gysinge satt en av dem i publiken, bosatt i bygden. 

Han kom fram efteråt och hälsade glatt, jag kände mig generad. Litet skamsen. 

Göran Norström kallade det en gång adjunkturernas Gästrikland. Kunde man inte bli något annat efter att icke ha läst snävt yrkesförberedande ämnen, det vill säga humaniora, i Upsala kunde man alltid bli adjunkt. 

Widegren, en gång kulturredaktör på GD på den tiden när man varje morgon med förväntan bläddrade sig fram till kultursidan till skillnad från nu när man snabbt bläddrar förbi, berättade att han noggrant såg till att läsa sådana ämnen i Upsala som garanterat inte ledde till något "riktigt" jobb. 

"Onyttiga" heter det numera. "Flummiga" kanske till och med. Vad skall man med sådana ämnen till, man får ju inget jobb. Och det är ju därför man läser, för att kvala in bland löne- och amorteringsslavarna. Bildning? Kritiskt tänkande? Äh, sånt trams!

Nå, journalist blev han ju Widegren, om än inte med legitimerande examen från någon av de besynnerliga journalisthögskolorna. Skriva kunde han ju. 

Själv blev jag något slags lärare. Säkert en usel pedagog, jag läste aldrig pedagogik på universitetet, halkade in i högskolevärldens lärargärning på ett bananskal. 

Kanske var jag någon enstaka gång bra, när jag hade roligt själv och glömde hålla ögonen på mina associationer. Hamnade i ett flow.

Men annars. Stackars studenter som råkade mig i salarna. 

Nuförtiden skickas högskolelärarna på pedagogikkurser. Det handlar inte om att de skall bli bättre pedagoger. Det är ett lydnadstest. Makten vill veta var den har sina pappenheimare. 

Och det utses - den enskilde ansöker fäaktigt om det - "excellenta" lärare bara för att splittra kollegiet. 

En gång begick jag en artikel där jag varnade för "den galna pedagogiksjukan". Många läsare hörde av sig. Kolleger runt om i landet som knäpptysta suttit av pedagogikkurser, kanske spelat luffarschack eller dagdrömt, bara för att kunna tillgodoräkna sig dem. Och lidit. 

Nå, det går att vägra. Eller?