onsdag 27 januari 2021

Förintelsens minnesdag










Låt de döda begrava sina döda, manade Jesus. Karl Marx har citerat det någonstans. Betydelsen är inte glasklar. Men i det senare fallet en varning för att inte fastna i det förgångna och bli historiens och omständigheternas fånge. Så uppfattar jag det.

Såsom många människor i den region jag bebor sitter fast i gamla tankefigurer, det förgångna fabrikssamhällets. Och förblir undermedvetet ofria. Själsliga slavar, sina egna fångvaktare.

Glöm aldrig! Det får aldrig ske igen! Uppmaningarna har stuckit mig i ögonen i de läger jag uppsökt. Auschwitz. Bergen-Belsen. Sachsenhausen. (Som ryssarna använde efter krigsslutet 1945 för att spärra in inte bara gamla nazister, lägret öppnades så att säga på nytt.) Dachau.

Skildringarna från lägeröverlevare. Primo Levi. Imre Kertész. Kan man någonsin lämna lägret, blir man någonsin fri efter att fysiskt ha överlevt det? Vad mer än kroppen kan överleva?

Läser Margit Silbersteins Förintelsens barn, hennes mor överlevde Auschwitz och den så kallade dödsmarschen till Bergen-Belsen. Fadern fångenskap i Sibirien. Silberstein besvarar frågan ovan med ett nej. 

Man lämnar aldrig lägret. Och det överförs på ens barn, de blir ofrivilligt medfångar och skuggbärare. Som syskonen Silberstein. 

Minns en intervju i tysk tv med lägerkommendanten i Auschwitz Rudolf Höss barnbarn. Höss hade tjänstebostad nära lägret. (Jag har själv sett huset.) När barnbarnet besökte sina farföräldrar rådde farmodern honom att torka av jordgubbarna innan han åt dem. 

Vinden kunde ha tagit med sig aska från krematorierna och som regnat ned över bären. Det var en lakonisk uppmaning från farmodern, vinden kunde inte den allsmäktige kommendanten och hans lägervakter styra.

För mig innebär Auschwitz en slutstation. Hur tänka "förnuftigt", hur försvara "förnuftet" efter detta på jorden iscensatta helvete? En enda dag?

"En plats där inget annat finns än dimma och natt" som Claus Barbie i Lyon väste till torterade som skulle deporteras till lägret på den polska landsbygden.

Sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället bidrog till att leda mig till slutsatsen om slutstationen. Klart att den i och för sig på olika sätt låter sig ifrågasättas, innehåll och rimlighet. Men jag avser inte göra den till föremål för ett akademiskt seminarium. 

Hur tänka efter Auschwitz, för att travestera Adorno. Utan att tänka Auschwitz. 

Efter Balkankrigen. IS i Syrien. Folkmorden och slaktandet i afrikanska länder. 

Besinningslösheter. Meningslösheter. Tankens sjunkande in i dimman och natten. 

Den nu bortgångne dramatikern och poeten Lars Norén kunde heller aldrig släppa Auschwitz.

Bild: Claude Lanzmanns film Shoah

4 kommentarer:

  1. Och ge oss skuggorna & Bobby Fischer bor i Pasadena var tunga Norén-pjäser. Norén skrev ju skräck, ibland tänkte man på bleka vampyrer som satt & frätte på varandra i skuggiga överklass-kryptor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lars Noréns tidiga poesi läste jag. Jag har sett några av hans dramer. Hört om honom som människa och regissör från personer jag känner och som samarbetade med honom i olika teaterproduktioner. Läste de första dagböckerna, en hiskelig volym, dvs svår att hantera rent fysiskt, ingen läsvänlig utformning när dagböckerna samlades ihop mellan pärmar, många opaginerade sidor. Minns att han var mycket elak mot människor som han dessutom namngav.

      Radera
  2. Jag tror att man bör se upp med sakraliseringen av lägerhelvetet. Och ser därför inget fel med att det tas upp på akademiska seminarier. Det skrivs en massa kvasifilosofis smörja i ämnet samtidigt som det dyker upp samvetslösa figurer som förvandlat det till en lukrativ bransch. Norman Finkelstein, son till överlevande, skriver om detta i boken Förintelseindustrin. Den svensk som enligt min mening skrivit mest förtjänstfullt om folkmordens logik är Sven Lindqvist i "Utrota varenda djävel".

    SvaraRadera
  3. Båda böckerna du nämner lästa, Mats. Finkelstein hade jag f ö förmånen att få lyssna till i Durban, på University of KwaZulu-Natal, för ett antal år sedan. In kom en försynt, prydligt klädd man och föreläste utan några stora gester. Stämde inte med den bild jag, måhända fördomsfullt, gjort mig av honom efter att ha tagit del av stormen hans bok framkallade.

    SvaraRadera