Fallet A

Dagen efter min födelsedag somnade A in efter vad jag kan förstå en allt mer plågsam sjukdomstid. 

Genom åren höll vi kontinuerligt kontakt, även om det kunde gå långt mellan gångerna. Ibland hörde hon av sig för att kommentera något jag skrivit. Alltid med skarp, sanningsenlig penna, aldrig inställsamt.

När jag några dagar in på oktober månad förlidet år kände att jag bara måste höra av mig till henne var det för sent. Inget svar från henne på mina mejl. 

A lärde jag känna några år in på 90-talet när hon dök upp på högskolan som student, äldre än de flesta av kurskamraterna. Hennes levnadshistoria fram till högskolan är mig tämligen obekant.

Vaken och vetgirig, kanske mest i enskilda samtal. Till skillnad från högljudda kamrater som alltför gärna ville visa sig på styva linan i lektionssalen. (Sådana där som kunde reta gallfeber på Wittgenstein när han fortfarande var kvar i Cambridge.)

En kollega, Louise, och jag anlitade henne som assistent på våra kurser. Så småningom erbjöds hon fast anställning.

I och med den fasta anställningen började svårigheterna, "helvetet" höll jag på att dra till med. Hennes starka rättsmedvetande och okuvliga integritet föll inte arbetsledningen på läppen. Chäfer i total avsaknad av ledarskapsförmåga. 

Lägg till hennes höga fackliga medvetenhet och grundliga arbetsrättsliga kunskaper. 

Nog är det märkligt. Med sådana enligt min mening eftersträvansvärda egenskaper, sådana som alla medarbetare i en organisation skulle ha, borde man ju betraktas som en tillgång på en normal, psykosocialt sund arbetsplats och inte ett problem. 

Men det är klart, när merparten av medarbetarna fäaktigt tiger och kryper för ledningen, då sticker man förstås ut om man förhåller sig annorlunda. Man stör en chäfsförgiftad linjeorganisation som vilar på lydiga ja-sägare. 

Lägg till den personliga (officiellt heter det "individuell") lönesättningens disciplinerande funktion. Godtycklig och splittrande kollektivet. 

En lydnaden och anpassligheten hyllande organisation som därigenom, som en ofrånkomlig biverkning, skadar sin utvecklingspotential. Lydnad befrämjar ingen organisationsutveckling.  

Den plikttrogna A hade med all rätt svårt för alla olämpliga personer i arbetsledande positioner. Det var oundvikligt. De kunde inte tillvarata en medarbetare av hennes kaliber. 

Alltmer besviken, bitter och desillusionerad blev hon i denna osunda psykosociala arbetsmiljö. Den åt henne. Om det förkortade hennes liv, det låter jag vara osagt. Men utesluter inte.

Jag vet att hon räknade ned dagarna tills hon skulle pensioneras, hon längtade mycket det lönearbets- och organisationsbefriade livet, därtill chäfsfritt. 

Då slog sjukdomen till. Hon hann knappt gå i pension förrän livet var över. Det känns så 

fruktansvärt fel, så satans orättvist.

I rubriken skriver jag medvetet "Fallet A". Hennes öde nämligen och dessvärre inte unikt. Se fotnot. 

Dessa rader har skrivits under smärta och krävt att lång tid förflutit, framför mig A:s ansikte och röst. Jag har känt motstånd, sökt de exakta ord som gör A rättvisa. Och högskolan med alla dess chäfer. 

Fotnot. Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors undersökte en grupp anställda som under benämningen Exodus och som behandlats mycket illa i sina organisationer. Utmärkande för de undersökta att de besatt samma egenskaper som A. Straffades på de skamligaste sätt för det. Jag brukade presentera undersökningen på mina ledarskapskurser och uppmana studenterna: - Om ni vill bli framgångsrika var raka motsatsen till dessa individer. 

Foto: (c) TT. Filosofen Hannah Arendt skrev om hur vi underlåter att välja och ta ansvar. Blir därigenom lätt maktens lydiga redskap. Känt exempel Adolf Eichmann.