Till den amerikanska studentrevoltens Berkeley University på östkusten invid Stilla havets surfingvågor, som Beach Boys Brian Wilson besjöng med hisnande kommersiell framgång, erbjöds jag möjlighet att åka på konferens. Allt betalat och klart. Bara att packa.
Men ohälsa satte p.
Det var och förblir en besvikelse för det gamla rödskägget, nu lär han aldrig få se det beryktade universitetet inifrån. Skulle inte tro det.
Detta Berkeley, en del av UCLA (University of California Los Angeles). Mytomspunnet. Herbert Marcuse (författare till en av mina husbiblar: One-Dimensional Man). Angela Davis (bilden). Plus andra stora elefanter som dansat där.
Hade mer än gärna satt upp Berkeley på min jag-var-faktiskt-där-lista. Tillsammans med Harvard (inbjuden som visiting professor), Freie Universität (välkomnad som gästprofessor), Kunstakademiet i Trondheim (gästprofessor), Suez Canal University (gästföreläsare) och andra.
Men så blev det icke. Ohälsan är det glada upptäckandets osvurne fiende.
Men ändå nu dessa den gröna vinterns pandemidagar till Berkeley med hjälp av Sven Delblanc. Ett år som visiting professor, eller som det ordagrant hette "acting associate professor". Skildrar det i Åsnebrygga (1969) som jag nu läser för andra gången (som e-bok).
Vilken bok! Wow!
En sprakande vital miljö med svarta pantrar på samhällsscenen. Förgrundsfiguren Eldridge Cleaver inbjuden att gästföreläsa i sociologi. Stoppas. Beslutet möts av våldsamma protester och batongbeväpnade fascistiska snutar på campus. Tårgas. Men han tillåts till sist föreläsa.
Ronald Reagan guvernör i Kalifornien, skamliga meriter från McCarthys hetskampanjer, bekymrad över att kommunister infiltrerat det konfliktfyllda universitetet. Enligt hans föga analytiska förmenande.
Delblanc äcklas av denne bisarre, ynklige figur, skummande av raseri i teve över radikala studenter.
SDS:are (Students for a Democratic Society) samlar in pengar och demonstrerar mot Vietnamkriget. Den mest kände och ledande gestalt Tom Hayden, gift med Jane Fonda, tyvärr bortgången för några år sedan.
Demonstrationer. Stormöten. Underjordiska tidningar. Vissa hukande professorer, anande FBI:s närvaro. Det sjuder, står aldrig stilla. "Att bara observera är omöjligt", Delblanc efter en tårgasattack som även drabbat honom.
Utan att romantisera, jag bara konstaterar: ljusår till dagens svenska högskolevärld med politiskt medvetslösa studenter och fäaktiga anställda (tigande värdegrundsmedlöpare).
I kursen ”Advanced Swedish" har Delblanc inte fler än sex-sju studenter. Ljusår från dagens svenska massuni med genomströmningskrav, kvaliteten kraftigt sänkt. Lägg till alla chäfer som tillsatts i en för verksamheten skadande linjeorganisation. Delblanc nämner inga chäfer.
Studenterna antecknar flitigt. Inte som nu, smartphones till hands så de kan hålla ett öga på Facebook och Instagram. Rasfrågor (värt notera Delblanc skriver "neger" gång på gång utan att reservera sig) diskuteras utan föregående trigger warnings och rop på safe spaces.
Inget hot om anmälningar, ingen kränkningskultur. Ljusår, som sagt. Ljusår.
Hårda, öppna diskussioner. Som det skall vara. Jag njuter när Delblanc skriver om "den intellektuella gemenskapens närhet".
Delblanc’s Berkeley förmodligen ett annat än det jag skulle ha upplevt långt senare väl på plats. Kanske lika bra jag inte kom iväg. Trist hursomhaver behöva skriva så. Ett nederlag.
En inställd resa till Berkeley är ingen resa.
Avslutande ord till Sven Delblanc, kunde tjäna som en devis passande Berkeley den gången: "Är frigörelse möjlig? Att ställa frågan är att besvara den. Och svaret är ja."
Fotnot. När jag läste Åsnebrygga för första gången delade jag inte Delblancs samhällsanalys och radikala pessimism. Nu gör jag det. Värdekonservativ på gamla da´r. "Konstruktivt konservativ", som Delblanc säger.
Bild: (c) peoplesword.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar