Från och till under mitt vid det här laget förhållandevis långa liv, där läsandet och böckerna ingått som en omistlig ingrediens, har människor ivrigt vänt sig till mig med uppmaningen den här boken måste du bara läsa!
Minnet haltar som så ofta dessa åldrandets dagar. Vilka var de som kraftfullt tipsade, vilka var böckerna och varför måste jag absolut läsa just dem?
Vad skulle jag gå miste om, om jag valde att inte läsa? Vilken unik läsupplevelse? Vad berättade böckerna om dem som gått i god för dem? Lite nyfiken blev jag, det skall motvilligt tillstås. Även om jag rent generellt alltid har velat välja mina böcker själv.
Doktorandkollegan A i Upsala, forskade på Låginkomstutredningens uppdrag om svenskars fritidsvanor kopplat till socialgrupp, var på mig flera gånger om den tyska författaren Karin Strucks Klassenliebe.*
Den måste jag bara enligt henne bums kasta mig över, inte en minut att förlora. Hon var helt uppslukad och tagen av den, läste in sig själv och det egna pågående kärlekslivet, ett förhållande över klassgränserna.
A, liksom Åsa Linderborg, arbetardotter från Gurkstaden. Den från Italien bördige fadern, som slagits med partisanerna, knegade på ASEA. Obekväm på universitetet var A med de om tjänster med alla fula medel konkurrerande, intrigerande medelklassakademikerna.
Avhandlingsskrivandet, jag vet inte om hon någonsin klippte sin doktorsgrad, bedrevs utifrån ett uttalat klassmedvetande. Hennes klasståndpunkt var orubblig.
När jag så läste Strucks bok, med den dubbeltydiga men fyndiga titeln, förstod jag att man bara hade full behållning av den om man besatt den speciella koden. Det vill säga var försedd med arbetarklassursprung. Utan denna kod inte samma utbyte av boken.
Som i tv-reklamen för ölet Norrlands Guld:
- Jag skulle vilja önska en låt.
- Ja?
- Lady in Red.
- Va´ fint.
- Och du, va´ bra att du våga´.
Jag kan se och höra det hur många gånger som helst. Förtjust leende varje gång. Men vad med en stroppig jeppe från Fjollträsk? Som saknar Norrlandskoden. Aldrig vågat sig norr om Wennergrenskrapan.
Vem som sa att jag bara måste läsa Ingen tobak, inget halleluja av Erik Lundqvist har helt fallit ur minnet. Och varför jag skulle lägga tid på den. Förefaller mig idag närmast obegripligt. Likaså varför jag överhuvudtaget minns just den boken och dess föga kände författare.
Något gott skäl att läsa den borde funnits. Men det vete katten. Inte tänker jag heller läsa den för att försöka luska ut skälet.
Nachdenken über Christa T. av DDR-författaren Christa Wolf (brukar stanna till en kort stund vid hennes grav när jag är i Berlin) tipsade mig ingen om, vad jag minns. Men den har dröjt kvar i medvetandet, hamnar högt upp på min tio-i-topp-lista.
Och jag har med övertygelse i stämman rekommenderat andra att läsa den. Du måste bara läsa just denna av Wolf!
Mottot till boken hämtat från DDR-politruken, tror han var kultuminister, och poeten Johannes R. Becher (vilar på samma kyrkogård som Frau Wolf):
Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?
Fritt återgivet. Kan nämligen inte finna boken i mina bågnande hyllor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar