Brukets ordlöshet

I Tok Alfred av Erik Johansson, en författare med lång erfarenhet från fabriksgolvet, föreslår en deltagare under ett fackföreningsmöte:- Skulle vi inte kunna prata om livets mening? Ordföranden blir ställd, samlar ihop sig efter kort villrådighet, yrkar därefter på bordläggning. 

Och bordläggning beslutas utan att någon reserverar sig mot det. Klubban i bordet.

På Bruket omvandlades filosofiska problem till psykiska. Försökte man vara djupsinnig, om till exempel livets korthet och dödens städse närvaro, kunde man få höra att man var "nere". Den oskrivna lagen: sådant pratar vi inte om.

När min far i mina sena tonår utan förvarning, åtminstone vad jag vet, insjuknade, sedermera sattes diagnosen leukemi och han blev bara allt sämre och sämre, svagare och svagare, mindre och mindre, fanns inga ord till hands för att samtala om hur han hade det. 

Han bröts ned. Mannen som varit den spänstigaste bland spänstiga. Friluftsmänniska som älskade att vara ute i skog och mark och röra på sig. I ungdomen boxats. Kräftan åt honom inifrån. 

Mamma hade dukat fint i Rummet och bjudit hem min syster och hennes man. För att fira att pappa hemförlovats efter första sjukhusinläggningen. Han återvände från sjukhuset till Smedsgatan (huset på bilden) stödd på käpp. Trött och skröplig.

Hans kalufs som han alltid hållit svart, han som var känd bland Brukets damer för att vara mycket stilig, hade ersatts av en gammal mans vita hår.

Jag skrämdes av den fysiska förändringen. Inte samma pappa som osäkert, nästan generat leende trädde in i tamburen. Lika osäkra vi i välkomstkommittén. Obekväma med den ovanliga situationen. 

Något år hade han kvar till pensionering. Han inbillade sig ett tag att han skulle kunna gå tillbaka ner i Verket och allt vara precis som vanligt. Men så blev det inte. Han som inte ville ligga någon till last. Det måste ha påverkat honom. Den stolta självbilden sattes på prövning. 

Han mjukades upp, blev gråtmild. Nära till gråten för alls ingenting. Men bar på allting själv. Inte talade den ende sonen med honom om hur han hade det. Visste inte hur jag skulle börja. Rädd också göra honom ännu mer ledsen. Lättare tassa och tiga. 

Och underförstått: det man inte talar om, det finns inte. Ord är farliga. Du vet aldrig vad som kan framkallas med dem. Se därför upp med orden. Använd dem inte i onödan.  

En gång undslapp han sig från kökssoffan, som om han ville öppna ett samtal, kanske sökte tröst i en svår stund: - Jag kanske går bort. Min mor, vid spisen, avvärjde snabbt: - Så får du inte tänka, du skall se att du blir bra. 

Ordlösheten blev som tydligast när han inför ett läkarbesök önskade raka sig men förmådde inte göra det själv. Han som alltid ville vara prydlig och välklädd, slips och väst vardag som helg. Jag erbjöd mig hjälpa honom. 

Vi stod nära varandra, så nära att våra respektive andetag kunde höras, där inne på den lilla, trånga toaletten. Medan jag tvålade in hans kinder och sedan rakade honom med hyvel. 

Plötsligt föll tårar. Han grät. Stillsamt. Våra blickar möttes i toalettspegeln ovanför handfatet. I tystnaden utväxlades något som aldrig uttalades. Varken då eller senare. Men tystnaden var talande. 

- Jag älskar dig, min grabb. - Jag dig, pappa.