söndag 29 juli 2018

Mannen utan ansikte

Tv-serien Falsk identitet (originaltitel Le Bureau des Légendessom man kan se på SVT Play i tre fullmatade säsonger, om fransk underrättelsetjänst, är gastkramande. Samtidigt mycket intressant genom att den visar hur modern teknik används som kräver skarpa huvuden - intelligence

Ljusår från de mycket personalkrävande övervakningsmetoder som Stasi använde. (Gestaltat i filmen De andras liv samt i tv-serien Weissensee som man kan se på SVT Play.) Och arbetssätten som Le Carré skrivit romaner om, utförda av tilltufsade agenter. 

En brokig underrättelseverklighet, frestande att skriva skenverklighet. Skiftande identiteter. Lögner och iscensättningar. Falska pass. Pseudonymer och alias. Adressbyten. Skuggningar. Misstankar som tenderar att likna paranoida vanföreställningar. 

Vem kan man lita på? Avslöjanden. Elimineringar. Ingen går säker. 

Hur påverkas den som ägnar sig åt falskspelet? Vad händer med personligheten? Blir något kvar bakom masken, något som helst ärligt och autentiskt? Förskingrar man inte och förlorar sig själv? Serien pekar i den riktningen. Icke minst detta gör den sevärd.

Tanken går osökt till "Mannen utan ansikte", som han kallades, Marcus Wolf. Chef för HVA, DDR:s utlandsspionage. Direkt underställd Erich Mielke. Anonym fram till att Säpo fångade honom på bild under en inofficiell visit i Sverige. 

Föregånget av en mejlväxling med långa, argumentationstäta mejl, på temat "En tredje väg för Europa mellan realsocialism och nyliberalism?" och som dokumenterade en stor beläsenhet hos "Mischa" som han kallades, lyckades jag arrangera ett möte med honom, den som så många ville träffa, på hotell Unter den Linden vid korsningen Friedrichstrasse - Unter den Linden i Östberlin. Ett typiskt DDR-hotell i kolossalformat med vita gardiner och avlyssning av gästerna som kutym. Numera rivet. Flotta klädesaffärer har tagit över platsen. 

Jag och några kolleger från högskolan träffade Wolf datummässigt nära den 11 september 2001. Han var fientligt och avogt inställd redan från början. Misstänksam. Avslöjade för mig att den israeliska säkerhetstjänsten på morgonen samma dag som vi skulle träffas ringt för att konsultera honom. Undrade om vi inte kunde mötas hemma hos honom, bara han och jag. Han verkade ovillig att bege sig ut. 

När vi, hustrun och jag, efter ett krystad sittning, följde honom till bilen, en Volvo som alla DDR-höjdare utrustades med, skiftade han snabbt karaktär. Det var som att vända på ett mynt. Från skräckinjagande till charmknutte. Sociopat, kanske diagnosen kunde lyda.

Wolf avskydde yrkestitlar såsom "agent" eller "spion", informatör hette det enligt honom. Han menade att det var informationsinsamling och -bearbetning de sysslade med på HVA. Och syftet var vällovligt, för att förhindra ett tredje världskrig och bidra till avspänning. Tja.

Intelligensaristokraten Wolf, som föraktade medelmåttiga politiker som Honecker och kompani, skulle ha slagit ifrån sig om man anklagat honom för att ha blod på sina händer. Men vad med alla fingerade bilolyckor och undanröjandet av dissidenter och systemkritiker, visste han ingenting? 

Och jag kan inte låta bli att minnas Cats Falck och Lena Gräns som drunknade i sin bil i Hammarbykanalen i Stockholm efter att ha halkat i med densamma. 

Olyckshändelse? Inte självklart. Falck var journalist och de var DDR:s inblandning i olaglig vapenexport kopplat till svenska Bofors på spåren. Inget DDR ville ha framdraget i ljuset, något som måste förhindras till varje pris. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLRkaL/mordade-av-ddr)

Och Wolf sysslade inte enbart med utlandet. Jag har med egna ögon tagit del av dokument där Wolf lovade statsledningen att hålla ett öga på subversiva element på universiteten i DDR. 

En man utan ansikte? Det blir dubbeltydigt.

Wolf benämnde sig kommunist även efter 1989. När han gick i pension 1986, kanske anade han republikens snart stundande sammanbrott, utverkade han en lägenhet i ett hus granne med Spree i Nicolaiviertel, Berlins äldsta stadsdel. Varje gång jag rör mig i staden sveper jag förbi för att se om det fortfarande står Wolf på tavlan i porten. Hans änka Andrea bor kvar. Huset kan urskiljas på bilden. Till höger.


torsdag 26 juli 2018

Lidandets poesi

Den italienske poeten Giacomo Leopardi gick bort 1837, blott 37 år gammal. Skam att säga är jag inte särskilt förtrogen med hans diktning, endast ytligt. Min bild av honom har varit den av en världsfrånvänd grubblare som levde sitt liv inåt och enbart rörde sig i det andligas drömlandskap. Inget fel i det, förstås. Ett rikt liv, om man bortser från somatiska plågor som förföljde honom. 

Efter filmen Leopardi på Netflix häromkvällen, i över två timmar satt jag som klistrad vid skärmen med sommarhettan tryckande utanför den halvöppna balkongdörren, inser jag att jag måste fördjupa mig i honom. Starkt berörd av hans öde och hans poesi. 

Tyvärr måste det bli i översättning. En gång i tiden, när jag börjat skriva om Leopardis landsman Pasolini, klev jag en dag in i en bokhandel utmed Via Cola di Rienzo i Rom och införskaffade texter av den senare på originalspråket. Samt ett lexikon. 

Inte tusan gick det! Hur jag än bökade och slet. Jag klarade inte av det. Läsa Pier Paolo på hans eget språk. Hur gärna jag än ville. 

Bokhandelsbiträdet, som liknade Laura Betti i mina ögon och som jag växlade några ord på engelska med efter att hon nyfiket undrat om mitt inköp, skakade avvärjande på huvudet när jag berättade om vad jag planerade att försöka ge mig in på. Volymen med Pasolini-texter står gömd någonstans i mina bokhyllor. Och där lär den förbli. Men en bok om Pasolini skrev jag. Min största smärtas barn, för att låna Strindbergs uttryck. 

Horace Engdahl sökte tillsammans med Liv Strömquist, i tv-serien som jag glömt namnet på, upp Leopardis hemstad, den lilla staden Recanati. Stod andäktiga, läs: Horace, nedanför fönstret där skalden satt och skaldade med gåspenna. Blickade upp mot det, medan Horace docerade på i sedvanlig ordning. Den mannen kan säkert ledigt läsa italienaren på originalspråket. 

Goethes begrepp valfrändskaper är tillämpbart här, i mitt fall. Melankolikern Leopardi. Pessimisten. Världsföraktaren. Allt finner jag hos mig själv. Om än i mindre doser. 

Och, mest av allt: fullblodsromantikern. Svärmaren. Den som längtar bort. Innerligt avskyr den grå verkligheten. Har förskräckligt svårt att leva konventionellt vardagsliv med rutinernas tvångströja på. 

Netflix-filmen bjöd på vackra bilder från det söderns land där citronerna växer gula och som nog är Europas vackraste. Jag minns ett par resor till Florens. Och en till Capri, för att  besöka vännerna Gunnar och Marianne Adler-Karlsson som har ett hus uppe i Anacapri. ("Gunnar talar en italienska som endast han uppfattar som sådan", ömsint från den senare.) Ett land så svindlande vackert att det gör ont. 

Varför kunde inte jag få ha fötts där i stället för omgiven av dystermörka skogar och bolmande fabriksskorstenar? I den opassionerade blåställsregionen. 

I samma film de vackraste rader från den Leopardi som togs av koleran. Föregånget av sjukdomens och kroppsnedbrytandets korsbärardagar. I filmen blir han allt sämre, alltmer sängliggande och anfäktad. Och man lider med honom. 

Hur kan lidandet föda så vacker poesi? Och varifrån kommer en sådan säregen poetisk begåvning? Han har ju till och med jämförts med Dante. Nu till Adlibris för att söka honom. 



tisdag 24 juli 2018

Jag väljer vem jag delar tid med

Johan Asplund begick en rolig liten bok med titeln Om undran inför samhället. Jag har lust att skriva en bok som heter Om undran inför arbetsplatsen

Arbetsplatsen, detta märkliga fenomen. Där vi för vår försörjnings skull, och för den sociala biten skulle en sällskapssjuk utan kompisar inflika, förbrukar en stor del av förgänglig livstid.  

Olika individer samlas samtidigt på samma plats för att utföra ett arbete. Samarbeta, som det så vackert heter. 

Utan att dessa individer har valt varandra. Heller aldrig, i vissa fall, skulle göra det utanför arbetsplatsen. Med andra ord talar vi om ofrivillighetens platser. Minerad mark där människor som inte valt varandra trampar runt.

Mellan människor uppstår god eller dålig personkemi. Det bara är så. Inget som går att ändra på. Trots det: i ingen av de böcker i organisationsteori och ledarskapsteori som jag inmundigade under mitt yrkesliv, och plågade studenter med, fanns ordet personkemi med i index. 

Som om fenomenet inte existerade. Eller inte behövde tas på allvar. Underförstått, som en tyst premiss: Det går väl bra ändå? Om än med dålig kemi mellan individer. Tja.

Jag minns med vämjelse en kvinnlig, finsk kollega som jag hade mycket svårt att stå ut med.  En jobbig och ständigt flinande figur med ett leende som aldrig nådde ögonen. Och som grinande sprang och skvallrade på mig hos chäfen. När jag enligt henne varit dum och elak.  

Det hjälpte inte att jag enträget försökte intala mig: Du har mött dig själv. Det är dig själv du retar dig på. Du speglas men vill inte. Annars en bra tumregel: retar du dig på någon, har du sannolikt mött dig själv.

Jag hade problem med att låta bli att visa hur illa jag tyckte om henne. Och det var ömsesidigt. Hon fattade mitt ogillande genom mitt kroppsspråk. Jag såg vad hon tyckte om mig i hennes ögon. Dit leendet aldrig nådde. Och hörde på hennes gälla röst. (Rösten, själens spegel.)

Juventus, där drygputten Ibrahimovic med von Münchhausen-syndrom spelade, hade en tränare som jag tror hette Capello. Han lät stjärntecknen avgöra hur laget skulle sättas samman. Vilka spelare som fungerade bra i hop och icke. 

Lysande skulle broder Hasse, astrologen, säga. Så skall en slipsten dras. Sätt inte en våg (Zlatan är våg) ihop med en oxe (Göran Persson). Lufttecken måste förenas med eldtecken. Annars gnisslar det.

Den konfliktfria arbetsplatsen existerar inte. Där det luktar människa är konflikter aldrig långt borta. Men man kan ju alltid prova med teambuilding. Anlita tjolahopp-konsulter. Köra Andersson, Pettersson och Lundström-övningen. Leka sätta svans på åsnan. Prova färgkort. Vilka är vi? 

Hur ska vi bättre kunna förstå varandra? Nu sätter vi oss i cirkel och kastar den här lilla gulliga bollen mellan oss. Lär känna varandra. Fånga den! Jag heter Åsa, vad heter du?

Joll. Djävla joll.

Min sista arbetsplats var rena vildmarken.  Direkt ohälsosam att vistas på. Jag höll mig av självbevarelsedrift borta så mycket jag kunde. 

Där slingrade slemmiga, hala ålar (chäf), pep ynkliga små råttor (chäf), teg mesar (fega kolleger), för att bara nämna tre djurarter. 

Höll på att  glömma kryparen. Vanligt förekommande på alla arbetsplatser. Ett otäckt djur som kryper och gör sig till. Fjäskar och lismar. Kan snabbt skifta färg eller läte. Extremt anpassligt.

Jag är inte längre kvar bland alla de otäcka djuren. Glad att slippa vistas i den ohälsosamma miljön. Nu väljer jag vem jag vill umgås med. Helt frivilligt. 

söndag 22 juli 2018

Dåligt ledarskap: exemplet svenska regeringen

Det är inte i medvind, det vill säga när allt går bra eller bara lunkar på som vanligt och utan störningar, som ledarskapets kvalitet prövas. Utan när det är kris. När det extraordinära slår till.  

Då inträffar obevekligt sanningens ögonblick. Det är upp till bevis som gäller och inget annat. 

Och, viktigt att notera: munväder eller klen retorik räddar aldrig en förlorad sak. Det är handlingens karaktär, endast denna, som räknas.


På mina kurser i ledarskap diskuterade vi vad som utmärker ett bra respektive ett dåligt ledarskap. 

Utmärkande för ett dåligt, motsatsen till ett bra, ledarskap är följande:

1. Att det är reaktivt och inte aktivt. Alldenstund det helst borde vara proaktivt, förutseende och omvärlden ständigt avläsande. För att kunna förutse eller åtminstone ana sig till vad som kommer eller riskerar att hända. Ha en hög beredskap inför det svårförutsägbara.

När ledarskapet är reaktivt, blir det ett offer för omständigheterna. Och agerandet kommer för sent. 

Som Gorbatjov i Berlin varnade Honecker strax innan Muren föll: Den som kommer för sent, straffar historien. Honecker hade gjort sig blind, ville inte se vad som var på väg att hända. Omgiven av dåliga eller lögnaktiga rådgivare.

2. Att agerandet sker ad hoc. Ett ryckigt ledarskap, utan någon kontinuitet eller linje. Desperata eller yrvakna utryckningar när den akuta situationen pockar på handling.

3. Management by exception. Att styra genom undantag. Motsatsen till ett konsekvent  och pålitligt ledarskap. Ena dagen gäller en sak, nästa en annan. Och man kan aldrig på förhand veta vad ledarskapet kommer att hitta på.

Sammantaget skapar ett dåligt ledarskap bristande tillit. Människorna upphör att våga tro på ledarskapet. Tilltron urholkas. En misstänksamhet om att makten inte vet vad den håller på med, eller fullständigt saknar kontroll, gryr. 

I min undervisning använde jag mig av fallstudier, cases. Den nuvarande regeringen skulle jag ha brukat som ett talande case om jag haft chansen. Samtliga tre kriterierna ovan kan häftas vid den rödgröna regeringen. Byggt på följande bevisföring:

1. Migrationspolitiken från 2015 och efteråt. Massinvandring och ingen säker kontroll av vilka som kom in.

2. Den så kallade gymnasielagen, omfattande 
9 000 ensamkommande afghaner.

3. Bränderna den senaste tiden i Sverige.

Regeringen har förefallit skrämmande lamslagen, betett sig som om den var tagen på sängen, agerat reaktivt, utan risk- och konsekvensanalys. 

Ad hoc och undantag varit legio. Ena dagen proklameras stram migrationspolitik: "ordning och reda". Nästa dag stiftandet av en lag som går rakt emot. En regering som talar med kluven tunga. Snubblande nära att tänka väljar- och skattebetalarförakt. Slå blå dunster i ögonen på folket. 

Konsekvensen blir obönhörligt: minskande tillit från medborgarnas sida. En regering som inte går att lita på, Man vet inte vad som kommer att hända härnäst. Priset för osäkerheten kommer att få betalas av regeringen i september. Det dåliga ledarskapets höga pris. Det är den kortsiktiga effekten. 

På längre sikt sjunkande förtroende för politiker och politik, växande politikerförakt. Vad det betyder för demokratin återstår att se.


onsdag 18 juli 2018

Som mörk choklad från Lindt

Jag läser allt förre böcker, ser nuförtiden hellre filmer. Jag som under många år var en svårbehandlad bookaholic. Numera läser jag heller nästan aldrig några bokrecensioner. 

När jag fortfarande gjorde det, kikade jag för säkerhets skull först efter vem som undertecknat. Mats Gellerfelt (i Djurgårdströja till vänster) läste jag alltid. Kvalitetsstämpel, ingen blind auktoritetsdyrkan. Curt Bladh i Sundsvalls Tidning. Omutlig surkart, integritet som ingen annan. Gunnar Bergdahl i HD med landets bästa kultursida. Mannen med hatten (bilden nedan). Och några till. 

Det kan dock hända att jag dyker ned i en recension efter att en ingress lockat mig till sig. Av en speciell, någon kanske tycker knasig, anledning. Om en bok skrivs ned av en svensk recensent, då blir jag genast intresserad. Väderkornet säger mig att i den nedskrivna boken finns något som jag måste bekanta mig med.

Så var det med schweizaren Christian Kracht och hans De döda som jag just nu sträckläser. Jag har glömt recensentens namn. Men vill minnas att densamme retat sig på Krachts ordrikedom och ordval. Åtminstone minns jag det så efter en snabb läsning. 

Lovande! Tänkte jag genast. Den där Kracht verkar vara en bra grabb. Säkert i anden en centraleuropé, denne schweizare som jag, skam att säga, aldrig hört talas om. 

Osvensk centraleuropé, vielleicht. Svenskar och centraleuropéer - så olika i kynnet. 

När jag sedan började läsa boken är de japanska influenserna, särskilt vad avser formen, påtagliga. 

Jag vet nästan ingenting om schweizisk litteratur. Jo, Martin Walser förstås. Som aldrig kommer att få det nobelpris som det nog efter alla konflikter i ankdammen vid Börstorget i Stockholm lär dröja innan det delas ut igen. Den inkorrekte Walser som retade upp Judiska centralrådet i Tyskland genom att i ett tacktal - när han mottog ett pris av de tyska bokhandlarna - mana till ett slut på instrumentaliseringen av Auschwitz.

Sluta att använda lägret för olika syften! En sympatisk vädjan. Hedra de döda. Låt tystnadens slöja lägga sig över denna mänsklighetens slutstation som någon i förtvivlan och uppgivenhet kallade det. 

Nu minns jag plötsligt en annan från klocklandet: Friedrich Dürrenmatt. Från en sommar när jag bestämt mig för att bedriva författarspionage. Lära mig hur man skall skriva enkelt. Och det kan man bara av de riktiga deckarförfattarna som förstås borde kallas något annat än deckarförfattare, de är ju så mycket mer med sin väl gestaltade samhällskritik: Hammett, Chandler, Simenon. 

Läckberg, förtjänar naturligtvis inte att nämnas i samma andetag som storheterna ovan, och annat skräp duger inte ens till att slå in fisk med. Fattar inte hur folk kan läsa dylik dynga, ta sig tid till sådant i ett kort liv. Men jag begriper mig inte på folk heller, för den delen.

Av Dürrenmatt läste jag en ruskig, klaustrofobisk och kallsvettsframkallande, historia om en man som hamnade på något slags total institution och plågades av en bödel han tidigare plågats av. Just det klaustrofobiska glömmer jag aldrig. Den instängande tonen i boken. 

Kracht tar oss till en förlorad värld. Till 30-talets hektiska Berlin på tröskeln till katastrofen och en filmregissör som gör en Faust, det vill säga säljer sig till djävulen, läs: nazisterna.  

Jag älskar Krachts stil! Han skriver med pennan doppad i melankoli. Använder ord jag slukar som som bröd. Eller snarare, han är ju schweizare gu´bevars, utsökt choklad med högt kakao-innehåll. Vem har väl inte njutit av den mörkaste choklad från Lindt?

Natten sänker sig utanför huset i Nordjylland, men jag förmår inte lägga ifrån mig boken. 

Boken: Christian Kracht, De döda, Ersatz


måndag 16 juli 2018

En röst är en röst är en röst

Du må vara hur dum och korkad som helst. Inskränkt och intolerant. Fördomsfull och fördömande. Oupplyst och antiintellektuell. Manipulerad och förvillad. Spelar ingen roll.

Den allmänna rösträtten innebär att du ändå får rösta i politiska val och uppträda som om du vore en fullvärdig  och upplyst medborgare. Helt enligt idealet. 

Den grå praktiken sviker dock å det grövsta det vackra  idealet. Jason Brennan redogör i den mycket omdiskuterade boken Against Democracy för undersökningar som visar att allmänheten inte är det minsta insatt i frågor som den ändå bereds en möjlighet att rösta om (http://lekstrand.blogspot.com/2017/06/maste-vi-avskaffa-demokratin.html) Okunnigheten lägger emellertid inga hinder i vägen, röstandet föregås inte av något kunskapstest. En röst är en röst är en röst.

I USA, som svenska journalister älskar att bevaka i valtider, röstar, till skillnad från Sverige, en förhållandevis liten del av populasen. Statsvetare brukar hävda att det är bara bra. Apatin, som de kallar det uteblivna röstandet, gynnar det förhandenvarande politiska systemet och dess elitvälde. De apatiska bidrar ändå inte med något. 

Lika bra de håller sig borta och låter den politiska kasten ostört styra. Det kanske dock finns en nedre gräns för hur få som röstar, för att systemet skall kunna behålla sin legitimitet? 

Det finns de som menar att samhällets anda och atmosfär skall sökas hos the silent majority och hur denna tänker (eller kanske rättare sagt låter bli att tänka). Denna silent majority, "verklighetens folk" enligt förre partiledaren Göran Hägglund (om någon längre minns honom), "massan" kunde man med C Wright Mills och David Riesman också säga, som alltså inte bryr sig, inte sätter sig in i samhälleliga spörsmål som egentligen angår den. 

Det är väl denna tysta majoritet som Trump lutar sig mot. Åtminstone retoriskt. "Populism" brukar somliga, framförallt vänstermänniskor, fnysa med ett trubbigt ord. 

Själv har jag inte röstat på många år och räknas per definition således till de apatiska. Redan innan övertygad, men ännu mer om att den allmänna rösträtten inte per se är något bra och värt att försvara, blev jag efter att ha läst historieprofessorn Götz Alys väldokumenterade bok om judeförföljelserna i Europa. (https://lekstrand.blogspot.com/2018/07/agera-for-guds-skull-lofven.html?spref=fb) En bok som hamnar i den svarta slutsatsen att det goda föder det onda. 

Moderniseringsprojektet har haft positiva effekter. Vanliga människor har materiellt fått det bättre. De har fått utbildning. Och bäst av allt, de fick rösträtt. 

Därmed kan de, här det onda som följer med det goda, utan att behöva argumentera för det rösta på politiker och lagar som leder till förföljelse av minoriteter. Och det demonstrerar Aly också med talande exempel att det har skett. Framförallt judarna har fått betala priset. 

Aly kan inte enkelt avfärdas och beskyllas för att vara antidemokrat eller stämplas med något annat. Han är vederhäftig och klarsynt vad gäller implikationer och konsekvenser. Blundar inte för det kontroversiella som den seriöse och icke-ideologiske vetenskapsman han är. Och bygger genomgående under sina påståenden med historiska bevis.

Men vilket skulle alternativet kunna vara till system som råder i dag? Begränsad rösträtt? Avskaffad allmän rösträtt? Upplyst despotism? Jag är i princip positiv till det, definitivt ingen anhängare av det parlamentariska systemet som det fungerar i dag. 

Upplyst despotism - som på Kuba under den karismatiske Fidel Castro. Hade Skriftställaren levt där hade han, som har svårt att hålla truten eller fingrarna borta från tangenterna, riskerat att hamna i kurran. 

Så det kan jag heller inte ge min röst (sic!). Ett sådant system. 

Inget är bättre än det vi har nu, brukar man få höra. Vårt nuvarande system är det minst dåliga - trots allt. I mina öron ett klent argument. 

Så det är bara att inse. Majoritetens förtryck av minoriteten kommer att bestå. Hur korkad och oupplyst än denna majoritet. Och den sig själv berikande politiska kasten bestå. 

PS. Ett system som möjliggör att en figur som kvinnan på bilden kan bli miljonär som yrkespolitiker kan aldrig få mitt stöd. Ett dylikt system är svårt deformerat.


torsdag 12 juli 2018

Nobelpris postumt till Bukowski - sure

Den begåvade kulturskribenten Erik Jersenius (bilden till vänster), knuten till anrika VLT,  undrar i ett vänligt mejl till mig om en text jag en gång skrev om Charles Bukowski. Den publicerades i tidskriften Montage Kulturanalys nr 39 och bar titeln "Bukowskis kamp mot den sociala döden". 

Den gavs även en engelsk språkdräkt när jag samskrev med anarkistdoktorn Monika Wallmon och vi benämnde Hank, i en tidskrift jag tyvärr i det flyende ögonblicket glömt namnet på, "den postmoderna stäppvargen". Efter Hesse, förstås. 

Bukowskis ande vilade länge över mig. Paragrafsamlingen, olydnadsparagrafer gu´bevars som den benämndes i en undertitel, Be like your writing hämtade sin titel direkt från en av Bukowskis böcker. 

Vid en stökig bardisk uppmanas han, snarare hans alterego Chinaski, nämligen av en beskänkt och besviken läsare efter att mött idolen i verkliga livet och inte bara mellan pärmar: Be like your writing, Chinaskidon´t be a prick! 

Olydnadsparagraferna gick för övrigt sedermera som följetong i ovannämnda Montage. 

När jag en kort tid bodde i Berlin utmed Oranienburgerstraße, granne med det legendariska allkonsthuset Tacheles som var ett av Berlins populäraste turistmål men sedan några år står tillbommat utan vidhängande ockupation (var blev alla raska militanta Berlinockupanter av?), snabbskrev jag, i Hanks anda och lånande lite av hans stil, diktsamlingen Brutna rader. Någon gång kanske jag får lust att publicera den.

Jag försöker medvetet stänga av nyheter från Sverige, blir annars bara på dåligt humör, dagskänslan förmörkas och jag kliver vresigt muttrande omkring i Krøyerland. Men det är svårt att inte nås av den ena tokigare bulletinen än det andra. 

Svenska Akademien har som bekant lamslagits och gått i stå på grund av hormonstinna fransoser till kulturprofiler och interna kubbningar, det har stormat i ankdammen. Inget nobelpris kommer att kunna delas ut i år, de rara ärterna kan inte få till det. Om inte Horace Engdahl ger det till sig själv.

Jag läser om Den Nya Akademien, som den pretentiöst kallar sig, som dragits i gång med Alexandra Pascalidou som en av initiativtagarna, bland annat tillsammans med en före detta höjdhoppare som det står i bulletinerna, kanske är det Patrik Sjöberg. 

Jag vet inte vad Pascalidou skrivit, eller vad hon besitter för överblick, som motiverar att hon tar på sig ansvaret att dela ut vad som skamlöst kallas ett "alternativt nobelpris" i litteratur. 

God litteratur skall premieras, sägs det storvulet. Pk-godkänd, må man utgå ifrån. Välkammad. Har månne af Wirsén återuppstått? En figur Pascalidou förmodligen inte har en susning om. Men kanske den före detta höjdhopparen kan upplysa henne?

God litteratur. Tja. Ett är säkert. Snuskgubben Bukowski skulle inte postumt kunna komma ifråga för något alternativt nobelpris. Knappast en sådan som antisemiten och rasisten Céline heller. För att bara nämna två av mina absoluta favoriter som straffat ut sig i de godas och rättänkandes ögon. 

Nä, fint skall det vara. Välmenande och icke-utmananade. Konst till kaffet eller vimmelpartyt.

Jag hör också i vinden från Vesterhavet att från Filminstitutet meddelas att kvinnliga regissörer skall ges förtur till produktionsanslag. Anslag enkom för att de är kvinnor. Kön slår kompetens. Rätt kön slår kompetens, skall det heta. Har du haft oturen födas med snopp, känn dig diskriminerad. Klart du kan ju försöka könskorrigera dig som det heter på Mengele-språk. 

Ett steg på vägen mot att bryta det phula patriarkatets dominans i filmbranschen. Och börja fördela pengar efter normkritiska kriterier. Nästa steg blir väl att transvestiter skall prioriteras. 

Knappast nekrofiler, skulle jag dock tro, inte ens om de har spännande bårhusmanus att erbjuda. Men vad vet jag? Har tokeriet överhuvudtaget någon gräns där borta i öster?

Den Nya Akademien och Filminstitutet. Två talande exempel på konstnärligt förfall. 

Ofta undrar jag vart mitt arma land är på väg. Och tänker i detta solskensbestrålade högsommarögonblick i Nordjylland med kvittrande fåglar och vajade änglahår, när jag önskar att jag kunde stanna tiden: borde jag inte stanna i Danmark, vad skall jag hem och göra? 

Det är inte bra för mitt blodtryck att att bo i Sverige. Kanske kan jag be någon klok vitrock skriva ut emigration till Danmark på recept? 













tisdag 10 juli 2018

Agera för guds skull, Löfvén!

I Berlin attackeras och misshandlas judar på öppen gata. Som vore det fortfarande 30-tal och nazisterna satt vid makten. Att bära kippa offentligt kan vara förenat med livsfara. Från Malmö flyttar (flyr) skrämda judar, hotade och trakasserade. Skamligt. 

Och regeringen tiger om att de judehatande förövarna kommer från Mellanöstern. Migranter en masse som samma regering öppnat dörren för. Små, politiskt ofarliga, nassesekter framställs däremot som det stora hotet mot demokratin och samhället. 

Jag minns när vi på besök i Budapest sökte oss till den plats där gettot låg. Fientliga blickar från dem på platsen boende, kanske stördes de av vår nyfikenhet, kanske ville de inte påminnas om det förflutna. Tanken gick osökt till Imre Kertész och hur han bemöttes när han kom åter från lägervistelsen. Fientligt, för att inte säga verbalt aggressivt, bemötande. Motsatsen till ett välkomnande, förmedlande glädje att han hade klarat sig, överlevt. 

Hans öde dessvärre inte unikt, förstår jag när jag läser historieprofessorn Götz Alys väldokumenterade och särdeles angelägna bok. (Utgiven av kvalitetsförlaget Daidalos som glädjande håller stilen.) Grannar till dem som förvisades övertog snabbt lägenheterna. Plundrade och försåg sig. Och såg helst att de förvisade inte återkom och krävde sin självklara rätt, ställde till det för expropriatörerna. 

En mycket obehaglig och smutsig historia. Nedtonad i den officiella historieskrivningen. 

Naivt hade man kanske inbillat sig att i och med andra världskrigets upphörande kunde överlevande judar återvända till sina hemländer och allt vara som vanligt igen. (Nå, förföljelsen och hatet har gamla anor, som Aly visar. Plågandet började inte med nazisterna.) Men klockan gick inte att vrida tillbaka. Det förnedrande bemötande Kertész tvingades uppleva, gällde också för många andra i samma situation. Särskilt i länderna österut, Polen och andra. Judarna förblev avskydda. Plågandet upphörde inte. 

Jag hade svårt att läsa Aly, måste ibland lägga ifrån mig boken och lyfta blicken från sidorna. De fasansfulla, detaljerade skildringarna av dödandet runt om i de nazi-ockuperade länderna blir nästintill outhärdliga att ta del av för läsaren. 

Det är som om man inte vill veta, som om de sista resterna av oskuld och optimism vittrar bort. 

Vanliga människor, om nu sådana finnes, som slaktar andra och beter sig som djävular. Vad är det med oss människor, vad döljer vi för svarta sidor i det vardagliga, civiliserade lunkandet? Och vad krävs för att den inneboende djävulen skall släppas lös? 

Jag minns plötsligt Christopher R Brownings Helt vanliga män: Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen. "Hederliga" tyska män som deltog i massmördandet i öst, efter kriget fortsatte de sina liv som om inget hade hänt, ingen visade någon som helst ånger.

Aly presenterar olika förklaringar, delvis psykologiska, av antisemitismen och judehatet. Intressanta sådana som föder nya tankar. Om inskränkande nationalism som utestänger minoriteter. Avund och girighet. Mindervärdes- och underlägsenhetskänslor. Modernitet och parlamentarisk demokrati som man trodde skulle leda till något annat än förföljelse av minoriteter. När massan får rösta blir dess farlighet legal. 


Minst berör han rasteori, hävdar i stället att bakom antisemitism och judehat låg socioekonomiska faktorer. Ras och religion används endast för att legitimera, utgör aldrig orsaker. 

Som sagt, det är mycket intressant, Aly tillhandahåller överraskande perspektiv. Den bittra slutsatsen om att det goda föder det onda förtjänar att diskuteras, något också Aly efterlyser.

Historien upprepar sig inte, brukar det kategoriskt heta. Men i Berlin och Malmö ekar det från 30-talet. Och inte verkar vi lära oss något av samma historia. I tyska koncentrationsläger, numera minnes- och till åtanke-platser, kan man möta den smått förtvivlade uppmaningen "Det får inte hända igen!" Tja. 

För guds skull, Löfvén och kompani, agera! Skydda medborgarna och rättssamhället. Varför bagatelliserade Ilmar Reepalu (bilden) det som pågick i Malmö när han var överhuvud där? Kan det ha något med hans östbakgrund att göra? Jag kan inte låta bli att tänka så.

Boken: Götz Aly, Europa mot judarna 1880 - 1945, Daidalos

söndag 8 juli 2018

Gert, du är saknad

Gert Nilson var en levande legend och inte bara i Göteborg där han bodde i många år. Mannen bakom bokförlaget Korpen, han var Korpen. En utgivning som inget annat förlag. Själv tänkte jag, utan att ens våga drömma om det: om jag någonsin blir utgiven, vill jag bli det på Korpen. Inget annat förlag duger. Där hör jag med mitt skrivande hemma. Men det kommer aldrig att ske.

Som doktorand i sociologi i Uppsala började jag följa utgivningen från Korpen, läste det mesta som gavs ut. Stack ut särskilt mycket gjorde förstås den sällsamt välskrivande Johan Asplund, som med böcker som tjänade som kursböcker termin efter termin, framförallt Det sociala livets elementära former, länge skaffade förlaget en ekonomisk ryggrad, avslöjade Gert för mig. 

Johan en bland många ovanligt läsvärda i Korpenfamiljen. Där fanns också hot shots som Alberoni, Barthes, Nietzsche med flera. Asplunds kollega, likt Johan en av få verkligt intellektuella sociologer i Sverige, Joachim Israel, vars manus Gert slet hårt med för att få stilistisk fason på. 

Korpens utgivning var exklusiv, om jag använder det missvisande uttrycket. Gert hade sina valfrändskaper, eller dem han tyckte passade Korpen. Inga dåliga namn, om man säger så. Vännen David Karlsson, Mister Korpen i dag, har ett förpliktigande arv att förvalta. 

Och så ringer Gert en dag efter att jag dristat mig till att sända egentligen två texter till honom, utan att våga hoppas på att han skulle ta någon av dem: Eolus, hette en. Herakleitos, den andra. Paragrafsamlingar, genrebestämde jag dem, började skriva dem efter en tid som visiting professor vid Harvard University i Boston. Löst kopplade fragment, paragrafer

Skrivna i en vindslägenhet i Gävle med utsikt över Gavleån. En stad i min uppväxtregion jag återvände till efter många års bortavaro. Men inte hade det särdeles bra i efter återkomsten. Varken privat eller på min nya arbetsplats högskolan. Jag passade inte in i den lågintellektuella, trånga organisationskulturen med en flane till prefekt,  det vill säga institutionsöverhuvud. 

Flanen har skrivit bästsäljande böcker, läs: fyrkantiga urtrista manualer, i vetenskaplig metod, surnade till när jag benämnde honom Wikipedia-intellektuell. En sådan där ytlig tänkare som aldrig går på djupet. 

- Hur gör vi? Ger vi ut båda? Gerts energiska röst. Jag kan närsomhelst höra den på nytt i mitt inre.

Min första bok på Korpen: Eolus & Herakleitos. Ingen kioskvältare, direkt. Men en stort uppslagen recension i Svenskan av den av mig respekterade finlandssvensken Göran Schildt fick mig att dansa regndans av glädje. 


Det kom att bli flera böcker på Korpen. Bland dem två om medborgarlön. Den första hette Den befriade tiden. Vi fick upp den känsliga, i arbetslinjens förlorade land, frågan på dagordningen. Och nu seglar den i medvind. Ett parti har bildats som ställer upp i höstens riksdagsval. 

Den bok som blivit mest älskad av alla ur min hand: den om den tyske konstnären Joseph Beuys. Från början var jag mycket tveksam till att skriva den - på Gerts begäran. Beuys definitivt ingen valfrändskap för min del. Dags dato har den kommit ut i tre upplagor. Där ser man. Och vi bildade sällskapet VMEK. Akronym för Varje Människa En Konstnär, där man kunde utnämns till legitimerad livskonstnär. Vilken grej. 

Gert och jag kom att bli nära vänner. Ingen så omtänksam och empatisk som Gert. Samtal i förtroende om svåra saker i våra respektive privatliv och med värme. Och jag kom att lära känna Isak, Gerts son, med en bestående plats i mitt hjärta. MInns honom som liten pojke cyklandes där vi sommarbodde i Danmark. Ärvt Gerts begåvning och reslighet.

Åren med Gert, så fantastiskt rika. Olika projekt. Upptåg. Runt om i landet. Även i Berlin. Berikandes mitt liv som utan den superkreative, smått maniske, Gert varit betydligt fattigare. 

Genom honom kontakt med stimulerande personer som Pierre Guillet de Monthoux, Bo Ejeby, Peter Rundkvist, Sven Yrvind med flera. (Idel gubbar, skulle en enögd feminist förmodligen muttra.) Gerts nätverk var hur stort som helst. Han kände alla värda att känna. Bjöd generöst in mig. Såg till så att jag medverkade i olika antologier och i olika sammanhang. Erkände mig. Jag har honom att tacka för det. 

Sista gången vi träffades var våren 2017. Gert bodde på ett vårdhem i Örgryte, inte långt från där han hade sin privatbostad. Jag förstod att han inte hade mycket livstid kvar, när han mager och sjukdomsplågad med långsamma steg kom emot mig i korridoren. Det gjorde ont att se honom, den tidigare så kraftfulle, född kulturentreprenör. 

När jag från Örgryte sedan promenerade in mot stan föll tårarna utan att jag kunde hejda dem. 

För på dagen exakt ett år sedan ringer Isak och berättar att det är slut. 

Gert finns kvar hos mig och förblir hos mig. En människa, en av förhållandevis få, som gjorde skillnad för så många andra. För mig betydde han mer än någon annan i det avseendet.

Ett år har gått. Jag tänder ett ljus där jag sitter i Nordjyllands strålande högsommar. Sorg i mitt hjärta.


fredag 6 juli 2018

Inga flickor längst bak i klassrummet!

Jag vill minnas att det var Alfred Döblin (mannen på bilden), skriftställaren bakom det tunga mästerverket Berlin Alexanderplatz som Fassbinder gjorde den bästa tv-serien någonsin på, som en gång yttrade: - Jag älskar inte nationen som sådan. 

Implicerande att han älskade vad den stod för, förutsatt att det var något bra och eftersträvansvärt. Ingen okritisk, blind patriotism som bara leder till krig och skändligheter, förföljelse av dem som inte anses tillhöra nationen. Götz Alys Europa mot judarna 1880 - 1945, som jag just nu läser och inte kan undgå att ta illa vid mig av, illustrerar detta på det mest skrämmande sätt. 

Jag växte upp och har levt mitt långa liv i en nation där jämställdheten mellan de två, fler finns inte i min föreställningsvärld, könen alltid stått högt i kurs. 

Det började redan i barndomens Sandviken. Inte märkte jag av några "patriarkala strukturer" som Schyman och Fi brukar ange som huvudproblemet. Männen enligt dessa enögda "feminister" talibaner eller djur. Utan undantag. 

Denna Schyman och detta FI som inte erkänner hederskulturer, att de finns. Därmed sviks de kvinnor de påstår sig företräda. Skamligt bara förnamnet. Och Schyman är inte beredd till omprövning, häromkvällen i tv fortsatte hon att envist förneka, på sitt sedvanliga dryga sätt. Tröttsamt. 

Starka kvinnor som min mor, mer drivande än de flesta människor om vi talar om både män och kvinnor, var utmärkande för Sandviken. Ett matriarkat snarare än ett patriarkat. Männen flydde till vedboden, eller garaget, för att skaffa sig en frizon. Eller, som min svåger, åkte och fiskade. 

Dessa brukssamhällets okuvliga kvinnogestalter har präglat min syn på kvinnor och hur kvinnor bör vara. Jag har alltid dragits till starka kvinnor, till och med gift mig med en. "Våp" har allltid fått vara för min del.

Under studieåren i Uppsala var det en självklarhet för mig och min dåvarande hustru att vi skulle dela på matlagning och gemensamt ta hand om barnen. Det var inget vi ens behövde diskutera. Det var bara så. 

Och våra värderingar fördes i sin tur över på våra döttrar. Båda som vuxna starka kvinnor som ingen sätter sig på. Farsgubben är mäkta stolt över detta och skryter gärna om det.

Nu växer det antal människor i Sverige som hävdar kvinnans underordning och trampar på jämställdhet och allas lika värde. I klassrum och på bussar förpassas kvinnorna, flickorna, förnedrande längst bak. I det kyrkliga rummet är kvinnor inte tillåtna. Småflickor går omkring beslöjade utan att ha haft något val, förtryckta av fäder, bröder och manliga släktingar. Tonårsflickor tllåts inte ha pojkvänner. (Däremot riskerar de mot sin vilja att giftas bort och hamna i så kallade barnäktenskap.) Bestraffas hårt om de bryter mot detta. 

Förtryckarna drar sig inte ens för att döda sina egna döttrar, som vi vet.

I min hemstad Gävle, belägen i det en gång röda och jämställda Gävleborg, öppnar friskolor som vilar på grundstenen att kvinnor är underlägsna männen och skall hållas kort. Skolorna, med hatiska och mot oss kristna intoleranta salafister involverade, tilldelas dessutom statsbidrag, godkänns att bedriva sin kvinnofientliga verksamhet. (I landet med den feministiska regeringen som den framställer sig.) Skattemedel. Pengar som jag och andra, som står för det i Sverige som var värt att försvara och det fina med landet, dragit ihop. 

Jag blir beklämd. Riktigt beklämd.