Next stop Malmö!

Malmö existerade för mig först i mitten på 60-talet. Skam att säga. 

I fiskeläget Brantevik, ännu inte uppköpt av folk med för mycket pengar, på det fagra Österlen, ej finnes ett vackrare landskap i det avlånga Sverige, där jag tillbringade en semestervecka med mina föräldrar, kom jag att bli kompis med jämnåriga från just Malmö. 

I Brantevik på sommarnöje hos morföräldrar. De pratade entusiastiskt på svårbegriplig skånska, de trodde å sin sida att jag med min dialekt var dalmas, om "iff iff". Fotbollslaget de hejade på och dyrkade.

Malmö FF kände jag, med mitt tabellbitande fotbollsintresse, väl till. Liksom IFK Malmö som kallades "kanariefåglarna" genom sina gula tröjor. Men inte visste jag mycket mer än så om staden. 

De skånska kompisarna fick i mina oskyldiga öron sin hemstad att framstå som något exotiskt jämfört med det lilla brukssamhälle jag härstammade från. Färjor till Danmark. Bara en sådan sak. Utlandet. Där jag aldrig satt min fot. 

För några år sedan tog jag mig ner till Malmö för att inleda en workshop under rubrik Den som inte arbetar skall heller inte äta. (Jag var upphovsman till rubriken.) Tillsammans med Birger Schlaug, karriäristen Paulsen och Nina Björk. 

Den senare höll ett invecklat anförande men möttes av jubel från en märkligt nog hänförd publik. Själv var jag heller inte bra. 

Så var det under min tid som offentlig pratmakare. Aldrig jämna puckar. Ibland fick jag till det. Andra gånger inte. Utan att jag kunde styra det. Det följde sina egna, för mig okända lagar. 

Evenemanget var mycket välbesökt. Alla tillströmmande, de var sannerligen många, fick inte plats i den bokade lokalen. Utan måste följa det hela utanför lokalen via stora skärmar.

Jag bodde på ett hotell med utsikt mot gamla Fazer. Numera kulturcentrum och där evenemanget gick av stapeln.  Men inte hann jag se mycket av Malmö. Delar av Möllevången. Jag hade också bråttom hem för att packa. Någon dag senare till Durban.

Nu åter till Malmö. Med tid för exkursioner och odla flanerandets sköna konst. Ser fram mot det. Även om jag dessa dagar förknippar staden med kriminalitet och dödsskjutningar. Och där judar inte lämnas i fred av hatiska migranter från Mellanöstern. 

Det känns inte som en välkomnande stad.

Men på andra sidan vattnet - den frihetliga atmosfärens København. Och bröderna Prices restauranger. Det är grejer, det, pågar och töser!

Hyland väcker vemodet

En eftermiddag ser jag dokumentären Hyland i SVT Play och blir starkt berörd. För att inte säga en smula vemodig. Jag minns så väl Hylands hörna. Vi satt som klistrade vid tv-apparaten. Nyinförskaffad. 

Tronande på hedersplats i Rummet, som det hette, och som vi sällan beträdde. Mamma var rädd att jag skulle fingra på knapparna och förstöra inställningarna. Ovanpå apparaten en liten, virkad duk med en prydnadssak jag införskaffat på en skolresa till Stockholm. 

En grön sköldpadda i glas. Kanske vann jag den på Gröna Lund. 

En gång skulle min morfar vara med hos Hyland. Rättare sagt Sandvikens pensionärskör. De klarnade struparna och åkte strikt uppklädda ner till Stockholm. Mamma, också finklädd, med på bussen. Moraliskt stöd. 

Pappa och jag förberedde oss för sändningen. Förväntansfulla och spända, mest jag. Min morfar - i tv! Då sköts president Kennedy i Dallas. Det blev ingen skönsång för morfar. Ingen hörna. Jag minns inte vad han tyckte om det efteråt. 

Hylands drickande, hans svåra alkoholism, visste vi inget om. Det hörde jag skvallras om först långt senare. Att han kallades pi. 3,14 i blodet. Även på jobbet kunde han uppträda berusad. 

Sa ingen något? Svensk, feg tystnadskultur? Rädsla för ikonen? Medberoende kolleger. 

Jag råkade prata med någon, minns inte längre vem, som en gång framträdde hos Hyland. Och avslöjade hur otrevlig, rent av jävlig, mysgubben kunde vara när kamerorna inte var på.

Kanske finns en förklaring. Dokumentären berättar om en arbetsnarkomanins Hyland med extremt höga krav på alla. Mest på sig själv. Tyckte aldrig att han räckte till. Självkritisk, skoningslös. Orättvis mot sig själv. Hylands värste recensent var Lennart Hyland. 

Vännen Lars Ragnar Forsberg, som intervjuas i dokumentären, har skrivit en förträfflig bok om Hyland. Nog var han ett massmedialt geni, mannen från Tranås! En begåvning som ingen annan. Unik. Påhittig. Använde aldrig manus. Blixtsnabb. 

Vemodet, how come? Nästa vecka fyller jag sjuttio. Flyr till det älskade, frihetliga København som ingen bättre än Thåström besjungit. Lyssna bara till Sønder Boulevard och Brev till 10:e våningen. Thåströms raka poesi. Hans röst. Huden knottras. 

Herregud, siffran 70 skrämmer mig! Hur blev jag så gammal? När hände det? Utan min medverkan, för att travestera Gunnar Myrdal. Det mesta av mitt liv ligger bakom mig. Bara att inse. 

Och jag brottas med en återkommande känsla av att nu är det efteråt. Summeringens tid. 

I det som ligger bakom spelade Hyland en icke föraktlig roll. 

Nog mest som radiokommentator vid sportevenemang. Minns speciellt en hockeylandskamp Sverige mot Tjeckoslovakien på Hovet som han kulspruterefererade. Ingen behärskade refererandets konst som han. Förmågan att skapa närvaro.

Det var som att sitta på läktaren, vara på plats på Hovet. Man drogs oemotståndligt in i direktsändningen. 

Lars Ragnars fina bok om Lennart Hyland gör honom precis så stor som han var. Utan att idealisera. Eller gömma mörkret. Som kanske är allas. 

Jag hade trots allt förväntat mig tuffare tag från Horace Engdahl!

Nå, alltmedan hösten på allvar verkar fara in med rödgula segel. Så har jag läst Horace Engdahl (HE), hans associativa tankebok De obekymrade. Full av lärda infall men på skiftande nivåer. 

Vad de rättrogna, de må kalla sig "feminister" eller något annat inställsamt, skrivit om den ger jag katten i. De har läst med ideologiska glasögon på. Som censorerna i de forna öststaterna. Dömt på förhand. Kunde avfärdat, utan att ens ha öppnat den. 

Något HE förstås är medveten om. Efter att ha figurerat, delvis löpt gatlopp, i gammedierna. Numera är han ju, i de rättänkande kvinnornas ögon, fredlöst villebråd. En grumpy old man. 

Kulturens gudfader är detroniserad. Han verkar inte särskilt bitter över det. Snarare trivs han. Tycker sig vara i ett historiens goda sällskap med avfällingar och refraktionärer. En konformitetshatande outsider.

Jag är besviken, boken förnöjde mig inte som jag hade hoppats. Jag hade väntat mig ännu mer av De obekymrade. Därför jag skaffade den. Vedergällningens lustfyllda retorik, trodde jag att jag skulle få avnjuta. 

Nu kommer de att få på tafsen. Genusvetare och andra samtalsförstörare. Cissi Wallin och de andra rödsminkade hojtarna. De anti-intellektuella. Oförmögna till dialog och kritisk reflektion. Stormtrupper. 

Företalet, Engdahl använder naturligtvis inte den banala termen "förord", skruvar upp förväntningarna. Texter som inte provocerar, biter och starkt berör är ointressanta. Menar HE. Men vad med hans egen text?

För lite jävlar anamma hos den välkammade Engdahl. Det luktar fransk salong och 1700-talsperuk om honom. 

Alltför ofta noterar jag hur HE spänner bågen och lägger an. Nu skall jag ge dem! Det blir inte bra, byggnadsställningar skall inte synas. Det tenderar mot posering och förtar det lustfyllda, det överraskande verbala mordet. 

Som hockeyspelare brukar säga: - Man får inte börja tänka på isen, utan bara köra på.

HE är ingen humorist. Han tar sig själv på för stort allvar. Men, det bör tillfogas i rättvisans namn, utan att hamna i självömkan. Han är inte som Springsteen-epigonen på Österlen. 

Jag lyssnar med stora öron när han skriver om kärleken och hur vi enligt honom håller på med fagra ordutläggelser för att dölja vårt begär. Svartsjukans grymma lidande fångar han. Man förstår att HE både älskat och varit svartsjuk. 

Essäisten och skönanden är ju en människa av kött och blod, för bövelen! Med bultande hjärta och salta tårar. Kan både såras och överfallas av förälskelsens lycka. 

Hur hade han det med Ebba? Äh, jag vill inte veta. Och han gentlemannatiger. Hennes vittnesmål, där hon, som inte på långa vägar kan mäta sig stilistiskt med den forne maken, förminskar honom, ger jag inte mycket för. Hon är part i målet. Inget oskyldigt offer. 

Osökt går tanken till Jan Myrdal och hur han ocensurerat talar om könet. Fittan. HE är mer fin i kanten. När han kastar ur sig "knulla" på ett ställe, skär det sig. Inte hans latin. 

Han påstår att mannens vältalande till kvinnan, hyllandet och upphöjandet, bara är ett tillrättaläggande ("manipulativt" skriver han inte) spel för att han skall få ligga på hålet. 

Det är det kroppsliga som är det primära. Bortom symboler och sublimering. Poesi och skönsång. 

Samtidigt kan han nedvärdera, till synes motsägelsefullt, det kroppsliga genom att betona att allt händer i huvudet. Erotiken tillhör fantasins värld. Han vinklar det på samma sätt som Aline Reyes i den omdiskuterade boken Slaktaren. 

Begäret sitter inte i könsorganet, utan i hjärnan. 

HE skriver, som den borne stilist han är, alltid förbaskat bra. Och han har vett hålla sig till 100 sidor. Allt annat vore i hans fall vulgärt. Som de säger i Oxford. 

PS. Varför bokens titel? HE längtar läsare som är obekymrade, det vill säga som varken hatar eller är rädda. Han tror inte de är många. Jag ville tillhöra denna glesa skara. 

Nu läsa Horace Engdahl igen!

"Hor-as" uttalade en tidigare kollega till mig fyndigt, men frätande elakt, författarens namn. Ex-kollegan finne med arbetarklassbakgrund. Oslagbar kombination. Undertecknad samma bakgrund, minus Finland. 

Med verklighetens folk i generna har man svårt för dryga överklasstyper. Inte vårt folk. Vi delar inte koden. Inte vår värld. 

Habitus, som sociologen Pierre Bourdieu, tillika arbetarunge, flottade till det med och belönades med en outstanding akademisk karriär. Konstigt ord. Be mig inte säga något mer om det. 

Även om Engdahl är en styv stilist och skriver bättre än de flesta, hade jag inte tänkt läsa något mer ur hans hand. Orsaken kan kanske tyckas fånig, långsökt. 

Det var hans person, hans persona (ännu ett sådant där konstigt ord som akademiker svänger sig med) i offentligheten emedan jag inte känner honom privat, som störde mig. 

Turerna i strålkastarljus runt Akademien. Vilket ömkligt narrspel! Engdahl i mörka brillor som en kulturens upphöjde gudfader. Och så hans okritiska ställningstagande för den pilske fransosen som inte kunde hålla styr på puppen utan åkte in i kurran. 

I och för sig har han väl därigenom visat prov på sann och trogen vänskap. Eller bitit sig själv där solen inte skiner. Vad vet jag? 

Nä, tänkte jag. Horace Engdahl får vara för min del. Men så råkade jag se ett inslag i tv om årets bokmässa i Göteborg. Där skulle han funnits med som ett inslag i en programpunkt om drottning Kristina. 

Men så hände #metoo, den hätska lynchstämningen och turerna runt Arnault. De genuscertifierade censorerna, de hade platsat i DDR, slog till. Och man minns med ens bråket runt Nya Tider häromåret. 

Kan arrangörerna inte stava till yttrandefrihet? Vad med det fria ordet? Vad är det där för ryggradslös mässa, egentligen? Skampålarnas? Brännmärkningens? En förlängning av #metoo´s häxprocesser? Fy fan, säger jag på ren svenska. 

Om jag förstått det rätt, så blev Engdahl omöjlig att ha med. Hur stor hans eventuella kunskap än är om drottning Kristina, så har han i de goda och rättrognas ögon gjort bort sig. Han måste stämplas och stängas ute. Ring, pestklocka, ring. Schas, Hor-as, schas. 

Utspelandes sig i det mycket åsiktstrånga Sverige, allt svårare att intellektuellt andas i detta land, där typer som Cissi Goebbels Wallin och hennes stormtrupper sätter agendan.  

Boken De obekymrade har skåpats ut av olika recensenter, måna om att hålla sig inom den förhärskande tidsandan. Såsom den definieras i Söderreservatet och ideologifabriken i Marieberg. Jag vill minnas med ord som unken och andra nedsättande synonymer. 

Den rådande diskursens papegojor.  

Det räcker för mig. Nu skall jag läsa De obekymrade. Ber att få återkomma med vad jag tyckte. 

Bild: Dagens Nyheter.

Ingmar Bergman visste vad han talade om

Min yngsta dotter har generöst förärat mig en härligt tjock dvd-box med klassiska, svenska filmer som jag älskar att se om gång på gång. Pilsnerfilmer nedlåtande benämnda av självutnämnda smakdomare. Pärlor, skulle jag säga. Höjdare. 

Till min lycka fick jag, mannen med tummen mitt i handen och tekniskt sett en idiot, vid första försök fart på dvd-spelaren som oanvänd stått och samlat damm i flera år. Min Mac Book Air saknar nämligen dvd-ingång.

Kaffe och sockerfria pepparkakor. Och så raskt på med Pensionat Paradiset från 1937! (I en scen noterar jag, för första gången, ett militärskepp på redden. Mitt i idyllen och förnöjelserna förkrigsstämning.) 

Pensionat Paradiset. Av de akademiskt skolade kritikerna, dessa torra tråkmånsar, starkt hånad och utskälld. Thor Modéen i högform. Liksom Julia Caesar som barsk, omutlig pensionatsvärdinna. Underbar. Älskar henne. Huskorsens drottning. 

Ett svunnet, glittrande sommarsverige. Aldrig komma det åter. Formella, artiga tilltalsformer. Trivsamma pensionat i vacker miljö. Rimliga priser. Man semestrade länge. Lät sig skämmas bort. 

Kön till smörgåsbordet, den tuffa kampen med armbågarna för att tränga sig fram till delikatesserna, påminns jag om varje gång vi kryssar med Eckerölinjen på Ålands hav. Värst när det är många silverryggar bland passagerarna. Tungviktare i detta sammanhang. 

Kryssning utan att gå i land. Åland kan jag leva utan. Jag har aldrig fallit för ön. 

Ni vet väl vad demonregissören Ingmar Bergman yttrade om de klassiska filmerna när de krävde renovering för att räddas till eftervärlden: - De måste bevaras så att kommande generationer får upptäckta vilket geni Thor Modéen var.

Jojo, bara att skriva under på det. Oreserverat. Ta bara Tosses geniala improvisationskonst. Hans uppfinningsrikedom vad gäller repliker. Snabbtungad, på lätta fötter, knår han sig ur knepiga lägen. Där andra skulle gå bet. Vig som en balettdansör. 

Och så hans minspel. Ögonkasten. Lurigheten. Det skälmaktiga. Jag dör. 

Jag kan se om Pensionat Paradiset hur många gånger som helst. Njuter lika mycket varenda gång. Skrattar gott åt hojtarolja, Melittan (i New York). Lika gott åt: - Jo, jag menar det. Titelmelodin: - Jag är en mexikanare som älskar kvinnor och handgemäng.

Tack, gode Gud, för en dotter som vet hur hon ska glädja och muntra upp sin gamla rugguggla till pappa! Hon kan sina dagars upphov. 

Hösten smyger sig på. Grått utanför fönstret. Allt kallare. Yllevantar och Gökboet-mössa på. Gavleån rör sig med oroliga vågor ut mot havet.

Med Modéen, Åke Söderblom, Elof Ahrle, John Botvid och de andra komiska storheterna klarar jag nog även denna vår som vi svaga kallar höst. Säg inte emot mig, säger jag!

Fotnot. Fånigt nog heter boxen Den stora pilsnerboxen. 

Tillsätt en utredning!

Den tyske sociologen Max Weber (bilden) avled 1920. Korpralen med den fåniga rabatten under snoken hade ännu inte börjat spela en förgörande roll på den historiska scenen. 

Men det var som om Weber, inom parentes en minst sagt snårigt skrivande sociolog, förmådde kika runt hörnet och kunde förutspå vad som ganska snart måste ske. En den insiktsfulla misstankens sociologi. 

Inte för inte anade han även en kommande iskall polarnatt. Untergang des Abendlandes, som en annan tysk samhällsfilosof ödesmättat formulerade det. 

Weber skiljde mellan olika källor till legitimitet för det politiska ledarskapet. En av dessa var karisma. Det hävdas ju än i dag att Hitler var en karismatisk ledartyp. Svårt att tro när man lyssnar på hans usla tal och beskådar hans framträdanden. Karisma? My ass.

När jag tänker karismatiskt ledarskap, tänker jag omedelbart utstrålning. Inget korpralen besatt, om ni frågar mig. Även om det vittnades om hans genomborrande blick som tydligen fick den som träffade honom att darra. Diktatorns maktfullkomliga blick.

Kanske berättar Tredje Riket mer om den, historien igenom återkommande, farliga lydnaden och totala underkastelsen. Behovet av en karismatisk figur som närmast blir en projektion. En kollektiv, nationell önskedröm. 

Hitler dök upp vid en lämplig tidpunkt i det sargade, stukade Tyskland.  Som sänd nedifrån helvetet. Tiden var mogen. Det eländiga samhällsläget anropade honom. Hade han inte dykt upp, hade man behövt uppfinna honom. 

Legitimitetsbegreppet är centralt i den politiska kontexten. Utan legitimitet raseras förtroendet för den politiska ledningen. Ett raserat förtroende är ett oåterkalleligen förlorat sådant. 

Och det är det vi bevittnar i Sverige i dag. Landet kan användas som ett talande case inom den statsvetenskapliga utbildningen. Förtroendet sjunker för de styrande, de icke-styrande frestande att skriva, politikerna. Landet saknar en substantiell statsledning. 

Låt säga att Sverige låg på den sydamerikanska kontinenten. Säkert skulle militären fundera på att ta över och införa undantagstillstånd. I det krisartade, akuta läge som råder. Läget ropar på action men regeringen står handfallen.

Det enda den sittande regeringen har att erbjuda är att det skall tillsättas utredningar. Inrikesminister Dumberg, förlåt: Damberg, detta skämt på två ben, upprepar detta likt en papegoja. 

Handlingskraft nada. 

Gävle - staden som berövades oss

Man framlever sitt vardagsliv i cirklar och upprepning. Samma rutiner och beteenden återkommer varje dag. Det är förutsägbart, därmed trygghetsskapande. Man vill inte ha sitt vardagsliv på något annat sätt. Långt bortom krig och fasor. Ett dagligt liv som är värnat. 

Man lever i en stad som tycks sig lik från dag till dag. På det stora hela. Den är igenkännlig och man upplever hemmahörighet, intager sin plats på jorden. Sin Heimat.

Men så sker något. Det krackelerar. 

Det händer som aldrig hänt förut. Utom som enstaka, extraordinära händelser. Men aldrig i denna omfattning. Bilbränder. Rån. Överfall. Våldtäkter. Barn. Kvinnor. Åldringar. Ingen fredas. Plötsligt har skyddslöshet intagit staden. Den är inte längre samma stad. 

Det är som när den i historieböckerna omtalade stora branden lade staden i ruiner och aska. Förödelsen. Denna gång ett mentalt tillstånd. Kollektivt mentalt. Och det känns som om staden aldrig mer blir densamma. 

Klockan låter sig inte vridas tillbaka. Till det som var förut.

Det är inte urban förändring. Urban nedbrytning. 

Urinnevånarna har berövats sin stad. Enstaka stadsförstörare grips i bästa fall. Med betoning på enstaka. Man kan inte arrestera ett samhälleligt tillstånd.

Angreppet mot staden kunde tyckas ansiktslöst. Bestående, inte akut och övergående. Var skulle motståndet kunna finna sitt fäste? Mot vem skall det riktas?

Det vardagliga livet i staden färgas. Känslan av att ha berövats sin stad blandar sorg och vrede. 

Man vill inte öppna morgontidningen. Lyssna på lokala nyheter i radion. Ännu en dag mötas av samma elände. 

Vanmakt. En stad i vanmakt. Inte styrande sitt eget öde. Handfallna politiker som inte gör någonting. Som hade de givit upp. Demoraliserande.

Religiösa extremister vid Högskolan i Gävle

Till Högskolan i Gävle är knutna två religiösa extremister. (De kanske inte är de enda. Men kända.) Båda aktivister vid uppbyggandet av ett islamistiskt - notera islamistiskt och inte muslimskt - center i Uppsala:

https://samnytt.se/avslojar-drivande-person-bakom-islamistiskt-center-i-uppsala-domd-for-systematisk-barnmisshandel/?fbclid=IwAR2g_WS_dwa9dRX64Edz18uiQLW8pE3bMHQH_mU75bzZr_lH_LtcMuWTzA8

Utgör detta med dessa två offentligt utställda extremister, varav en dömd för barnmisshandel, ett problem för nämnda högskola? Jag anser det. Det riskerar att skada förtroendet för den statliga myndighet som högskolan utgör. 

Det förtroende som den ovillkorligen måste ha hos skattebetalare och allmänhet. Som förälder riskerar det att oroligt undras: vågar jag låta mitt barn studera där, är det verkligen en bra miljö?

Därför skrev jag rektorn Ylva Fältholm och uttryckte oro. Hon bekräftade, på min begäran, att hon mottagit mitt mejl. Resten av hennes svar var till intet förpliktigande. Hon tackade för att jag engagerar (!) mig i högskolan. Hon kommer inte att agera. 

Så tolkar jag svaret från myndighetschefen. 

Jag skrev även Erik Wikström på Gefle Dagblad. Han svarade att när en kvinnlig journalist intervjuade Akmal Hyder med anledning av att den senare offentligt demonstrerat kvinnoförakt, visade han sig ju vara en trevlig person! Tablå. 

Jag vet inte vad jag skall säga. Trevlig, är det ett argument? 

De två aktivisterna, Hyder och Ullah, ingår i ett bestämt sammanhang. Krafter vill islamisera Sverige. Detta Sverige som har varit internationellt omtalat för sin jämställdhetspolitik, att män och kvinnor är lika mycket värda och skall behandlas lika.

Och med en regering som stolt deklarerar sig feministisk. 

  

På högskolan pågår för övrigt projektet ”jämställdhetsintegrering”. Jämställdhet skall genomsyra alla utbildningar. Hela verksamheten. 

De små stegens tyranni utmärker islamiseringen. Men inte så små, förvisso. Pojkar och flickor skall skiljas åt. I klassrum. På skolbussar. I badhus. I storstädernas förorter cirkulerar självutnämnda moralpoliser. 

Hederskulturer har fått fäste. Kvinnliga elever kommer inte tillbaka efter skollov. Bortgifta. 

Barnäktenskap ingås. Lägg till att judar förföljs. Parallellsamhällen existerar.  

Listan kan förlängas. Det som den berättar är inte okänt. 

Om man, högskolerektorn, GD-journalisten och andra, vägrar se eller erkänna dessa islamiseringens tydliga tecken. Varningstecken. Om man bagatelliserar. Ironiserar. Skämtar bort. Vilken blir följden?

Jag blir mörkrädd. Islamiseringen kan fortskrida. Utan att det bjuds motstånd.

Jag känner stark oro för mitt land och vad som sker. 

Osökt går tanken till Michel Houllebecqs dystopi om ett Frankrike övertaget av islamister och den franska civilisationen förskingrad. 

Skräckbild!

Vid 67 så blir man av med dem!

Det är ett besynnerligt land. Detta som jag, beskattad in på bara skinnet, är undersåte i. Nära att jag halkade på tangenterna och skrev "sjukt". Obotligt sjukt. Far beyond the border of common sense. 

Och då tänker jag inte på den tygellösa, vettlösa migrationspolitiken som åsamkar landet enorma kostnader socialt och ekonomiskt. Kommunerna går, en efter en, på knäna. Vet varken ut eller in. 

Med en ansvarslös regering som i sin stora godhet och humanism öppnat sitt hjärta och inte bygger några murar.

Jag tänker inte heller på samma regering som slår sig för bröstet (brösten?) och kallar sig feministisk men lagt en höstbudget som gynnar högavlönade män. (Expressen 190918) Schizofrent, eller hur förstå? 

Ord och handling sticker åt olika håll. Lita på politikerna, någon? Hur orkar dessa yrkespolitiker, finansminister Magdalena Andersson icke att förglömma, upprätthålla denna offentliga lögn om feminism?

Nå, det hör till spelet. Men utmärkande och avslöjande för ett samhälle i demokratiskt förfall. Med härskande som försöker blanda bort korten och dölja verkligheten. 

Jag tänker på den åldersdiskriminering, åldersfascism, som förskingrar det som inom företagsekonomiska kretsar brukar kontoföras som humankapitalet. Högkompetenta, dugliga och erfarna medarbetare skickas hem vid 67. Bara för att de fyller 67. 

Jag bortser från den aviserade höjningen av pensionsåldern. Det handlar om något annat. Inte om att tillvarata och vårda grånat humankapital. Försnillade pensioner. Politikerna hoppas väl på att folk skall dö av utmattning knall och fall och inte behöva någon pension. 

Inom universitetslärarförbundet, där jag var aktiv, var vi på det klara med fenomenet ofrivillig pensionering. Människor som krya och nytra tvingades gå i pension vid 67 mot sin vilja. 

Klart att många chäfer passade på att göra sig kvitt obekväma medarbetare. Min kortvuxne chäf en av dem. Däremot behöll han snälla ja-sägare och ögontjänare. För dessa gjordes undantag från 67-regeln. Lätta att handskas med. Hjon. 

Fackligt förtroendevalda som inte bara jamade med kunde chäferna nu bli av med. Utan att behöva konfrontera dem. Vilket de i sin ledarskapsmässiga oförmåga och ynkedom aldrig vågade.

Ingalill Mosander, som recenserat böcker i SVT:s Go´kväll, är ett aktuellt exempel på när åldersfällan slår igen. Hon tillhör inte mina favoriter. Jag har svårt för den tillgjorda rösten. Men ändå. 

Förutom Mosander har populära, för att inte säga folkkära nyhetsankare i SVT bryskt avpoletterats. Av chäfer som det går tretton på dussinet av. 

Att ålder skulle vara ett avgörande kriterium. Det är ju helgalet. Lätt misstänka att det rör sig om något annat.

De yngre generationerna som skall ersätta och ta över. Ja, herregud. Jag säger bara det. För att hårdra och generalisera. Arma framtid dränerad på kompetens och erfarenhet. 

Fotnot: Att pensionsåldern i och för sig kunde ligga betydligt lägre och att de låga, skamligt låga pensionerna, borde ligga mycket högre är en annan fråga. 

Mönstersamhället som dog

Konsul Göransson, mannen som på 1800-talet anses ha grundat staden vid Storsjön, var inspirerad av en annan fabriksägare: Robert Owen. Det mönstersamhälle som den senare drömde om att skapa på jorden. Harmoniskt och välordnat.

Inga klassmotsättningar. Inga otäcka fackföreningar eller bråkiga socialister. Endräkt och samarbete. Konfliktfritt. 

Betrakta gamla foton av Sandviken och Bruket! Välinrättat med raka gator. Överblickbart. Ett läger. Ett samhällsläger. Om än dekorerat med syrénbersåer och hallonbuskar. 

Patriarken tog i sin upphöjda välvilja hand om de sina. Trygg anställning och bostad, om än en anspråkslös sådan, mot att man lät sig disciplineras och utsugas. Inga fackföreningar - till en början. 

När Metallavdelningen äntligen bildades, fanns representanter från bolaget med på det konstituerande mötet. 

Efter att man hade försökt att bilda en gul fackförening men misslyckats. Motståndet för starkt. En latent stridsvilja hos arbetarna. Klasskänsla. Kanske, slår det mig, borde man skriva Sandvikens dolda historia? Bortom sentimentalitet och bruksromantik. 

Mina morföräldrar levde från vaggan till graven i detta mönstersamhälle. Den förment förverkligade samhällsutopin. Min mor växte upp i det. 

Tryggt och säkert. Även under min uppväxttid långt senare. Ljusår från dagens skrämmande medierapporteringar om det som pågår runt om i fosterlandet.

Men nu har det rämnat. Sedan flera år är gatorna i Sandviken otrygga och farliga. Kriminalitet. Våld. Överfall. Övergrepp på kvinnor. Massinvällningens pris. Migranternas närvaro. Någon annan förklaring finns inte. Försök inte. 

Kommunens ekonomi är katastrofal. (Expressen 190915) Trots en av landets högsta kommunalskatter. Ett underskott på 67 miljoner som torde växa ytterligare. 

700, en siffra som kanske späs på i skrivande stund, lever på socialbidrag, som maskerande kallas försörjningsbidrag.

Hur många i olika, konstgjorda och döljande "åtgärder"? Enligt Ylva Johansson-diskursen. Vet inte. Men sådant är ju socialdemokraterna bra på, om något. "Arbetslinjen"? Pyttsan. 

Politikerna, med det socialdemokratiska kommunalrådet Kärnström ( den glade figuren på bilden) i spetsen, står villrådiga med byxorna nere. Han, ingen annan heller, vet inte vad som skall göras. Förutom att hoppas på att staten skall skjuta till pengar. 

Hjälp oss i vår nöd! Intet förmå vi själva. Barmhärtighet, hys barmhärtighet snälla staten. 

Höja skatten? Spelar det förhatliga SD rakt i händerna ännu mer. Skicka i väg resursslukande migranter, skyffla över dem på någon annan kommun? Knappast? 

Sölvesborg kommun är inne på den idén. Kanske bara ett provocerande, debattframkallande utspel. 

Få migranter i arbete? Hur då? De varken vill eller kan arbeta. De njuter av det arbetsbefriade livet medan urinnevånarna knegar på i sitt anletes svett och försörjer dem. Ungdomarna till migranterna fixar kosingen via rån och stölder. Sköta sig? Fuck, no. 

Varken barn eller gamla fredas.

Lägg till bedrägerier och annat fuffens. Ingen går längre säker i den forna idyllen Sandviken. 

Man kan förstås hitta på ännu fler skensysselsättningar. Men det genererar inga pengar till kommunen. 

Läget är mörkt. Nattsvart. Min mor skulle gråta blod om hon såg vad som sker. Mönstersamhället som dog. Snarare: dödades. För det föregicks inte av någon naturkatastrof.