Mönstersamhället som dog

Konsul Göransson, mannen som på 1800-talet anses ha grundat staden vid Storsjön, var inspirerad av en annan fabriksägare: Robert Owen. Det mönstersamhälle som den senare drömde om att skapa på jorden. Harmoniskt och välordnat.

Inga klassmotsättningar. Inga otäcka fackföreningar eller bråkiga socialister. Endräkt och samarbete. Konfliktfritt. 

Betrakta gamla foton av Sandviken och Bruket! Välinrättat med raka gator. Överblickbart. Ett läger. Ett samhällsläger. Om än dekorerat med syrénbersåer och hallonbuskar. 

Patriarken tog i sin upphöjda välvilja hand om de sina. Trygg anställning och bostad, om än en anspråkslös sådan, mot att man lät sig disciplineras och utsugas. Inga fackföreningar - till en början. 

När Metallavdelningen äntligen bildades, fanns representanter från bolaget med på det konstituerande mötet. 

Efter att man hade försökt att bilda en gul fackförening men misslyckats. Motståndet för starkt. En latent stridsvilja hos arbetarna. Klasskänsla. Kanske, slår det mig, borde man skriva Sandvikens dolda historia? Bortom sentimentalitet och bruksromantik. 

Mina morföräldrar levde från vaggan till graven i detta mönstersamhälle. Den förment förverkligade samhällsutopin. Min mor växte upp i det. 

Tryggt och säkert. Även under min uppväxttid långt senare. Ljusår från dagens skrämmande medierapporteringar om det som pågår runt om i fosterlandet.

Men nu har det rämnat. Sedan flera år är gatorna i Sandviken otrygga och farliga. Kriminalitet. Våld. Överfall. Övergrepp på kvinnor. Massinvällningens pris. Migranternas närvaro. Någon annan förklaring finns inte. Försök inte. 

Kommunens ekonomi är katastrofal. (Expressen 190915) Trots en av landets högsta kommunalskatter. Ett underskott på 67 miljoner som torde växa ytterligare. 

700, en siffra som kanske späs på i skrivande stund, lever på socialbidrag, som maskerande kallas försörjningsbidrag.

Hur många i olika, konstgjorda och döljande "åtgärder"? Enligt Ylva Johansson-diskursen. Vet inte. Men sådant är ju socialdemokraterna bra på, om något. "Arbetslinjen"? Pyttsan. 

Politikerna, med det socialdemokratiska kommunalrådet Kärnström ( den glade figuren på bilden) i spetsen, står villrådiga med byxorna nere. Han, ingen annan heller, vet inte vad som skall göras. Förutom att hoppas på att staten skall skjuta till pengar. 

Hjälp oss i vår nöd! Intet förmå vi själva. Barmhärtighet, hys barmhärtighet snälla staten. 

Höja skatten? Spelar det förhatliga SD rakt i händerna ännu mer. Skicka i väg resursslukande migranter, skyffla över dem på någon annan kommun? Knappast? 

Sölvesborg kommun är inne på den idén. Kanske bara ett provocerande, debattframkallande utspel. 

Få migranter i arbete? Hur då? De varken vill eller kan arbeta. De njuter av det arbetsbefriade livet medan urinnevånarna knegar på i sitt anletes svett och försörjer dem. Ungdomarna till migranterna fixar kosingen via rån och stölder. Sköta sig? Fuck, no. 

Varken barn eller gamla fredas.

Lägg till bedrägerier och annat fuffens. Ingen går längre säker i den forna idyllen Sandviken. 

Man kan förstås hitta på ännu fler skensysselsättningar. Men det genererar inga pengar till kommunen. 

Läget är mörkt. Nattsvart. Min mor skulle gråta blod om hon såg vad som sker. Mönstersamhället som dog. Snarare: dödades. För det föregicks inte av någon naturkatastrof.