Man framlever sitt vardagsliv i cirklar och upprepning. Samma rutiner och beteenden återkommer varje dag. Det är förutsägbart, därmed trygghetsskapande. Man vill inte ha sitt vardagsliv på något annat sätt. Långt bortom krig och fasor. Ett dagligt liv som är värnat.
Man lever i en stad som tycks sig lik från dag till dag. På det stora hela. Den är igenkännlig och man upplever hemmahörighet, intager sin plats på jorden. Sin Heimat.
Men så sker något. Det krackelerar.
Det händer som aldrig hänt förut. Utom som enstaka, extraordinära händelser. Men aldrig i denna omfattning. Bilbränder. Rån. Överfall. Våldtäkter. Barn. Kvinnor. Åldringar. Ingen fredas. Plötsligt har skyddslöshet intagit staden. Den är inte längre samma stad.
Det är som när den i historieböckerna omtalade stora branden lade staden i ruiner och aska. Förödelsen. Denna gång ett mentalt tillstånd. Kollektivt mentalt. Och det känns som om staden aldrig mer blir densamma.
Klockan låter sig inte vridas tillbaka. Till det som var förut.
Det är inte urban förändring. Urban nedbrytning.
Urinnevånarna har berövats sin stad. Enstaka stadsförstörare grips i bästa fall. Med betoning på enstaka. Man kan inte arrestera ett samhälleligt tillstånd.
Angreppet mot staden kunde tyckas ansiktslöst. Bestående, inte akut och övergående. Var skulle motståndet kunna finna sitt fäste? Mot vem skall det riktas?
Det vardagliga livet i staden färgas. Känslan av att ha berövats sin stad blandar sorg och vrede.
Man vill inte öppna morgontidningen. Lyssna på lokala nyheter i radion. Ännu en dag mötas av samma elände.
Vanmakt. En stad i vanmakt. Inte styrande sitt eget öde. Handfallna politiker som inte gör någonting. Som hade de givit upp. Demoraliserande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar