Efter Greta klimatintegrering?

Intervju i Expressen, puffas stort för den på löpet, med numera världskända Greta Thunbergs far som tackar klimatet för att hans dotter mår betydligt bättre. 12 år gammal diagnostiserades hon med asperger. 

En diagnos som jag tror inte längre överhuvudtaget används. Studerar man den biokemiskt influerade psykiatrins föga humana men desto mörkare historia finner man att diagnoserna skiftat. 

Avhängigt vad den profitjagande läkemedelsindustrin hittar på. Preparaten styr diagnoserna. Först psykofarmaka, sedan lämplig diagnos. Tågordningen kanske vad man i sin naivitet ville tro var den omvända. 

Greta gick in i en djup depression. Avslöjar pappan. Blev apatisk. Talade inte. Slutade äta. Hennes föräldrar tog båda time-out för att kunna vara med henne. Inget hjälpte. Men så kom klimatengagemanget. Eller fanns där redan, latent. Men väntade på förlösning.

Greta började genast må bättre när engagemanget bejakades och ledde till utåtriktad handling såsom att strejka för klimatet - fråga mig inte vad detta "för" mer konkret innebär - utanför riksdagshuset. 

För att solidarisera sig med dottern lade föräldrarna om sin livsstil med svåra ekonomiska konsekvenser. Modern, tillika operasångerska, slutade flyga vilket innebar att tacka nej till utlandsengagemang. Där hon hade sina största intäkter. Fadern blev vegetarian. 

Föräldrarnas solidaritet gladde Greta, bidrog till att få henne på bättre humör. 

Nå, det var väl det man anade hela tiden. Att det handlade om Greta och inte klimatet. Om Greta nu mår bättre, kanske slipper personlighetsdeformerande medicinering, är det ju bara att tacka vädergudarna. 

Projektiv identifikation, kanske en seriös terapeut skulle säga.

Råd till alla psykiatriker ivriga plocka fram receptblocket: skriv inte ut psykofarmaka. Ordinera ett samhällsengagemang av något slag. Släpp gärna diagnoserna. Dessa etiketter som klistras på individer, även barn, enkom för att de är annorlunda. 

Förmodligen mer känslomässigt levande än vi andra mumier.

Klimatdiskursen är vad som gäller dessa yttersta dagar Jag testar filmen "First Reformed" på Netflix om en tvivlande, grubblande präst som drabbas av mycket svår klimatångest. Virar in sig i törnekrona ser det ut som. Kröner sig i blod och plågor - som Jesus. 

Det ger ett mycket påhängt intryck, detta med klimatets roll i den alltmer ansträngda storyn. Den duktige Ethan Hawke i huvudrollen brottas med en hopplös uppgift. Det syns på honom. 

Men så är det väl numera. Klimatet måste vara med när man skjuter film. Annars inga stålar. Och annars inga Gretor i publiken. 

Snart skall det väl också inte bara jämställdhetsintegreras inom högskolorna. Även klimatintegreras. Vänta, mina forna kolleger, snart kommer det ideologiska, ovillkorliga påbudet från Lövin och kompani! Bara att "leverera", som det hemska modeordet lyder.

Nota bene: Ingen av alla dessa högskolechäfer känner väl någon klimatskam vad anser arbetsklimatet. Så det lär förbli dåligt. 

Nyårsbetraktelse: Vad hvilja socialdemokraterna?

Jag fick med mig socialdemokratin med modersmjölken. Min mamma var hundraprocentigt övertygad socialdemokrat. Hon växte upp under knappa förhållanden på Bruket i Sandviken. Livet ut behöll hon den samhällssyn och klasstillhörighet hon förvärvade då.

Vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben. Engagerad i olika kommunala nämnder. 1 maj-tågen gick hon i tills sjukdomen bröt ned henne och benen inte längre bar. För sin aldrig sviktande lojalitet tilldelades hon Hjalmar Branting-medaljen.

Mamma övergav aldrig socialdemokratin. Men däremot övergavs hon av den socialdemokrati hon med själ och hjärta försvarade. Vad hände egentligen? Varför sveks jämlikhetspolitik och samhällsförändrande ambitioner?

Övertogs partiet av högerfigurer? "Falska" sossar? Karriärister? Dambergare? Idealistiska förklaringar, skulle en sann marxist avfärda det. 

En lång övergivandeprocess kröntes med den så kallade januariöverenskommelsen. Till synes styrande princip makten till varje pris. Regeringsmakten som självändamål. S beredda att sälja ut hjärtefrågor för att få sitta kvar på taburetterna.

Rena förräderiet mot väljare och sympatisörer. 

Jan Lindhagen och Macke Nilssons angelägna debattbok ”Hotet mot arbetarrörelsen” kom redan på 1970-talet. I den drevs den enligt en sann marxist strukturella eller materiella tesen att själva samhällsutvecklingen i sig är den socialdemokratiska rörelsens fiende. 

Socialdemokratin föddes ur industrisamhället. Uppstod med fabrikerna. När samhället förändras, med det premisserna för socialdemokratins verkande, erfordras ett radikalt (!) nytänkande. Vart blev det av? 

Gunnar Adler-Karlsson, en gång uppburen tänkare inom socialdemokratin, siade om att den fulla sysselsättningen, en ledstjärna för S-politik, var ett övergående fenomen. S lyssnade inte, slog dövörat till. Den förkättrade arbetslinjen försvarades och görs så än i dag.

Från mitt mitt föräldrahem minns jag bonaden på väggen med texten ”Flinkt arbete leder snarast till vilan”. Det var då det. När de allra flesta heltidsarbetade.

Adler-Karlsson förfäktade införandet av en grundtrygghet, en generell medborgarlön. Viftades bort av S. Arbetslinjen skulle det inte tummas på.

Nu sitter vi där i den männniskoovärdiga gigekonomin med otrygga, tillfälliga anställningar. Ibland betalt per timme. I det läget är S inne på att tillsammans med borgerliga partier försämra arbetsrätten och urholka tryggheten ytterligare. Huvudlöst.

Verkligheten inom arbetsliv och samhälle knackar ihärdigt på men S öppnar inte dörren.

Det homogena brukssamhället tillhör historien. Med gemensamma värderingar och ett delat synsätt. Vilken är socialdemokratins roll i ett Sverige med uppkomsten av parallellsamhällen efter massinvandringen? 

Vilka gemensamma värderingar, det kunde kallas samhällets överjag, krävs i dag för att hålla samman samhället? Så att vi överhuvudtaget kan fortsätta att tala om ett samhälle. Förtjänar inte det en öppen diskussion?

En diskussion som den vardagliga kriminaliteten och allt skjutande ropar efter.

Sandviken där jag växte upp var ett mynt med två sidor. Den ena den konforma, trånga miljön där ingen tilläts sticka upp. Då var man ”händig”. Myntets andra sida tillhörigheten. Höra samman med andra. Tryggheten i kollektivet. 

Inte behöva vara ensam och utelämnad. 

Dessa det gamla årets sista dagar hör jag ljuden från ett samhälle som spricker och går sönder. Fabriksvisslan ljuder inte längre men varningssignaler manar oss. Människor är otrygga. Människor mår psykiskt dåligt. Hänvisas till sig själva.

Ensamheten större än någonsin.

Jag har en litografi med August Palm agiterande uppe i päronträdet. Han som 1882 retoriskt ställde frågan: ”Vad hvilja socialisterna?” Frågan högst berättigad i dag. Om vi inte bara definitivt skall avskriva S. Hävda att socialdemokratin spelat ut sin roll.

Vilket inte står mig främmande att göra. 

S borde svara på mäster Palms fråga: - Vad hvilja ni? Egentligen? Förmodligen blir det krympande partiet svaret skyldigt. Kanske det icke gives något hållbart svar?

Det är skönt att tycka synd om sig själv

I den från USA importerade Minnesotamodellen med sitt så kallade tolvstegsprogram, så typiskt amerikansk med sin ytlighet och jag-centrering, intar "självömkan" en central plats. Något utmärkande för alla alkoholister, enligt modellen. Fördöms av "alkoholterapeuterna". 

Ömka inte dig själv. Bekänn att du är alkoholist så fort du öppnar munnen. Besök AA-möten så ofta du kan. Tänk inte. Reflektera inte. Bara presentera dig rabblande "Jag heter Kurt och jag är alkoholist".

En behandlingsmodell - om vi med positiv bias vänligen benämner den så - med en minst sagt torftig människosyn. Aldrig vetenskapligt utvärderad, vad jag vet. Inbyggd i den finns för övrigt möjligheten för den kroniskt törstige att "ta sig ett återfall". 

Med andra ord kan "behandlingen" i princip aldrig misslyckas. Heureka!

Privata behandlingshem har följdriktigt vuxit upp som svampar ur jorden. Lukrativt med suputer som aldrig blir "friska". I bästa fall "nyktra alkoholister". I kamp, i bästa fall, med sin eländiga självömkan.

Varför super Jeppe? Alla vet att han super. Men varför? ”Han festar" sa min salig mor om den oskötsamme på Bruket som tutade. Spädde på med "dålig karaktär". Hur sluta "festa"? Ta sig själv i kragen. Om inte - skickas till Torken. Finns väl inte sådana längre. 

Det är skönt att tycka synd om sig själv. Inget att hyckla om. Skönt att göra sig liten och svag. Tröstas av medmänniskorna. - Stackars du som har det så svårt! Tröstandets socker. 

"Det är synd om människorna", skrev Strindberg. Men han menade nog inte att det därför var fritt fram att känna självmedlidande. 

Lidandet börjar med att vi föds. Ofrivilligt kommer till jorden. Korset väntar på att kånkas på av oss. Existensens Golgatavandring. 

När jag och min kräfta var inlagd på Akademiska Sjukhuset lade jag märke till hos mig själv att jag irriterades över medpatienter som tyckte synd om sig själva. - Har han det svårare än vi andra, morrade jag tyst för mig själv.

Minns speciellt en man med cancer i ena ögat. Radikal kirurgi väntade med svåra konsekvenser. Tidigt en morgon låg han och grät i sängen över sitt olyckliga öde. Störde min ro.

Jag brukar alltid säga, framförallt till cancerdrabbade: - Man får tycka synd om sig själv. Men bara en kort stund. Annars försvagar man immunförsvaret.

Kan låta hårt. Men jag tror det är klokt. 

Bild: Harriet Bosse som Indras dotter i "Ett drömspel"

Ingen ide’ att vrålrunka

Jag brukade citera det för mina uppsatsskrivande studenter när de satt fast och jämrade sig över skapandets vedermödor: - Det är ingen idé att vrålrunka. Det vill säga försöka klämma ur sig en text. Till varje pris. Det blir inte bra.

Jag lånade det från Strindberg. Han som påstods aldrig skriva om. Första versionen dög och behölls. På hans tid fanns ju heller inga datorer. Omskrivningsmaskiner.

- Lämna datorn, gör något annat! Släpp det tills vidare.

Uppmanade jag mina handledda.

Lätt att säga när det skulle sökas nya lån hos CSN och måste dokumenteras studieflit. Eller när en examen och studiernas avslutning hägrade.

Samtidigt som jag skriver detta har jag framför mig Sara Danius lilla behändiga bok om Bob Dylan. Skriven med anledning av att han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Min första bok av Danius. En julklapp från min yngsta dotter.

Positiv överraskning. Boken lästes ut i ett nafs medan jag mumsade på gröna kulor. Danius skriver oakademiskt. Korta meningar. Enkelt språk. Inga semikolon. Det flyter på. Förutom några smått irriterande förnumstigheter. Skönhetsfläckar.

Min fördomsfulla förhandsuppfattning om den förra akademisekreteraren kommer på skam. Färgad av mediala bilder på henne medan hon levde som högdragen dam i flotta, svindyra blåsor. Anna Wahlgrens dotter. Poserandet i generna.

Den gamla sanningen: författare och text måste hållas isär. Så att inte den förra ställer sig i vägen för den senare. Riskerar motarbeta sin egen text. Beröva den suveränitet. Stänga till  för förbehållslös läsning.

Jag kan inte låta bli att tänka, som ett talande exempel, Charles Bukowski. Många läser ”snuskgubbens” romaner som rena självbiografier. Utifrån den föreställning de förvärvat av honom som rumlare.

Jag vet en läsare, fångad av Bukowskimyten, som blev besviken när han fick veta att författaren inte alls drack så mycket som man skulle kunna tro om man satt likhetstecken mellan honom och hans romanfigur Henry Chinaski.

Nå, mina studenter och deras skrivkramp. Snarare oförmåga. Jag borde avrått dem från att skriva överhuvudtaget. Men det hade bara kränkt dem och renderat mig en anmälan till någon chäf. Efterföljande energikrävande tjafs. Orkade inte.

Så jag godkände skräpuppsatser. Och frigjorde därmed tid för mitt eget skrivande. Där vrålrunkande aldrig sker.

Bild: Strindbergs skrivbord i Blå Tornet i Stockholm

DDR-berättelse som stannat kvar

Christa Wolfs "Nachdenken über Christa T", på svenska "Vem var Christa T.?", läste jag för flera decennier sedan. Den grep mig omedelbart, berörde starkt den unge och livsmeningssökande Skriftställaren. 

Den melankoliska berättelsen om den unga, självständiga och sjuka kvinnans öde har stannat kvar. Mottot för boken, ur det allt sämre minnet fritt återgivet: Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?

Upphovsman till mottot den tidigare kulturministern i DDR, poeten Johannes R. Becher som författade den svulstiga texten till DDR:s nationalsång. Omtalad för sitt svåra drogberoende. Kunde iakttagas påverkad på krogar i centrala Östberlin. 

Såsom tillhörande toppskiktet var han per definition oantastlig.

Efter Murens fall drog snart ryktet i gång som med många andra som ansetts obefläckade. Christa Wolf, som förärades en våning på Friedrichstrasse av staten, påstods haft samröre med Stasi. Hon förnekade det envist, sårat. Hävdade att hon varit övervakad. 

Än i dag oklart vad som egentligen ägde rum. Kanske ryktet bara illasinnat. Måhända hade hon rört sig i en gråzon. Samtalat med Stasi utan att därför av säkerhetstjänsten klassats som Inofficiell medarbetare som uttrycket löd.

Liksom teatergeniet Heiner Müller på Berliner Ensemble och andra mot den realsocialistiska staten inte hundraprocentigt lojala. 

Den vildvuxne Müller förnekade aldrig att han träffat Stasi. Ryckte på axlarna åt det. Antydde i en intervju att han genom att ibland dricka kaffe med Stasi kunde skydda skådespelare på teatern. 


Under många år korresponderade Christa Wolf med en väninna i Väst. Så snart ryktet kom i svang om närheten till Stasi bröt väninnan omedelbart kontakten.

Berliner Zeitung har utförligt redogjort för denna relationshistoria. Breven finns samlade i en bok. 

Jag har flera gånger stått vid Christa Wolfs sobra gravsten. Besökare lämnar pennor. Det har till dags datum blivit en ansenlig mängd. Wolf hade många läsare.

Graven finner man på kyrkogården Dorotheenstädtischer Friedhof. 

Denna fridsamma kyrkogård med gravar under vita björkar vid sidan om huvudstadens larm som härbärgerar celebriteter som Hegel, Brecht och Heinrich Mann. Likaså den tidigt bortgångne Becher. 

Även en sådan som Herbert Marcuse, den uppburne studentgurun när det begav sig på 60-talet på Freie Universität. Skedde förvisso inte utan heta diskussioner. Skulle den röde samhällsrevoltören verkligen hedras med en grav som staden Berlin vårdar? 

Men så blev det. Marcuse fick sin sista vila i Berlin.

Kyrkogården belägen bakom det hus där Wolf Biermann bodde fram till sin utlåsning från DDR. Ett hus som ännu icke rustats upp. Alltmer förfallet. Kanske råder ägandestrider som annorstädes i Berlin. Därför händer inget med det. Läget torde vara mycket attraktivt. 

Frågan infinner sig osökt: Vaknade Christa Wolf någonsin upp till sig själv? Christa T., var det hennes alterego? Föregrep hon i fiktionens form, och uppskruvat, sitt eget öde under och efter DDR?

Dags för omläsning!

Doppareda´n

"Albert & Herberts Julkalender", den överlägset bästa tv-julkalendern någonsin, såg jag detta år de sista dagarna av i Öppet arkiv i SVT. 

Jag hade, skam sägandes, inte undersökt om möjligheten fanns i Öppet arkiv. Hade i stället letat fram min gamla trötta och undanställda dator, batteriet helt slut, med dvd-uttag. 

Samt ur bokhyllan hämtat min dubbel-dvd med fadern och sonen på Skolgatan i gamla Haga. Herkules, icke att förglömma. Denna i alla väder trogna, slitstarka kamp.

Njutbart samspel mellan Cederhök och von Brömsen. Improvatoriska inslag. Skrattet nära flera gånger hos Hebbe lelle när fassan drar på med oefterhärmligt minspel. Och så Alberts härliga idiom. Ord och uttryck som väl ingen göteborgare numera tar i sin mun. 

Sist men inte minst gatorna och husen i gamla Haga. Som jag själv hann uppleva innan urbanvandalerna drog in och förstörde. Trots idoga protester. 

En yngre sociolog, kommer inte på namnet i skrivande stund, fångade i en tjock bok den Haga-atmosfär som sedan länge är förskingrad och borta. I rivningskåkarna huserade konstnärer och kreativa figurer av alla de slag. Proggband och bokförlag. 

Tillsammans med törstiga och luggslitna människobarn. 

En öppen och levande stadsdel. Jämfört med nu. Medelklassgetto. Plånbokens seger över anden. 

Dörren till det förflutna öppnas. Hjärtats dörr. Alltid på glänt. 

Jularna i Sandviken på 50-talet med tillresande släktingar. Trångt om benutrymme men värme, skratt och traditionell julmat. Nästan alla som var med och doppade i grytan är borta. Nu står jag på tur. Besynnerlig känsla. Vara äldst. Vart tog alla åren vägen? 

Det gamla Bruket är borta. Även i en politisk mening. Jag har debatterat nyligen i Arbetarbladet, husorgan i mitt föräldrahem, med arbetarförfattaren, som han själv nostalgiskt titulerar sig, Bernt-Olov Andersson.

Om hur SD tar över på bruksorterna i regionen. Socialdemokratins hundraåriga hegemoni är bruten. En debatt som tycks mig viktig. Ty vad händer nu? Också när massinvandring och kriminalitet färgar vardagslivet på de tidigare bruken. 

En debatt svår att föra. Försvar och sorg slår blockerande till. Ideologiskt snedvridande blick. Vägran att erkänna verkligheten. Socialdemokratins svek. 

Tyvärr har artiklarna lagts bakom betalvägg, detta otyg, på nätet.

Alla ni, mina kära vänner: God Jul! Som de uppmanade i den amerikanska polisserien "Spanarna på Hill Street": - Be careful out there!

Bild: GP

En skyddsängel vid namn Lena

Över min säng i den lilla lägenheten på Barrsätragatan i Sandviken tavlan som någon skolad surpelle kanske skulle frestas avfärda som kitsch: skyddsängeln som vaktar över de intet ont anande barnen 

Min salig mor brukade säga: - Jag har Gud med mig. När något otäckt kunde hänt. En olycka. Hon menade att en skyddsängel hållit sina skyddande vingar över henne. 

Faran är ju ständigt närvarande i vardagen. Bilden med barnen och ängeln rymmer även latent hotande sjukdom och död. 

Denna grå och dimmiga decemberdag strax innan jul varit upp till Onkologen på Gävle Sjukhus för att överräcka en flaska glögg till henne som jag kallar min skyddsängel: sjuksköterskan Lena. 

Glögg till jul. Vitt vin eller något bubbel till sommaren. Det har blivit tradition för mig att göra så.

Jag vet inte hur hon skulle reagera om jag uteblev. Men hon blir lika glad varje gång jag stövlar in på hennes tjänsterum i slutet av korridoren. Passerar väntrummet där ängsliga patienter väntar på att bli inropade. Tv eller radio som högljutt står på. 

I tjugo år har vi haft kontakt. Ända sedan mitt insjuknande och jag efter diagnos hamnade hos Onkologen i Gävle. Ganska snart överflyttning till Akademiska i Upsala efter reviderad diagnos. Tumörens subtyp hittades - tack och lov. 

Kontakten med Lena har bestått.

Det har varit så viktigt för mig. Känslan veta att hon finns där blott ett mejl eller telefonsamtal bort. Under alla år med tecken som kanske var illavarslande symtom. Det är så man reagerar när cancern bosatt sig i ens liv. 

Och som jag orolig tyckte behövde följas upp. Då fanns Lena där. Bums ordnades remiss till provtagning eller tid hos onkolog. Aldrig några problem. Betryggande. 

Under åren har jag kommit i kontakt med sjukvårdspersonal som utmärkt sig för motsatsen. Framkallat otrygghet. Onödig friktion. Termen lånad från en psykoterapeut jag glömt namnet på.

Enär Immunförsvaret är känsligt. Icke minst psykologiskt. Och lyhört. 

Lena, en oskattbar gåva till mig. 

Verklighetsblind arbetarromantiker

Fastnar i en nyskriven text från en Sandviksgrabb, numera vitskäggig som Skriftställaren, som jag dessutom råkar vara bekant med:

https://etidning.arbetarbladet.se/341/Arbetarbladet/268465/2019-12-15/10990395/Medlopare-som-ljuger-om-Sverige-ar-farliga

En djupt intellektuellt ohederlig text. Den upprörde Bernt-Olov Andersson skriver insinuant och svepande, samtidigt försnävande. I stället för att redovisa konkreta fakta - för att bevisa det han nu vill bevisa - tillämpar han guilt by association. 

Föga övertygande. Han slirar. Hetsar och förråar det offentliga samtalet genom att benämna politiker "medlöpare". Drar sig inte för att använda en Auschwitz-överlevare för att skrämma eventuella sympatisörer för SD, Hédi Fried. 

Osmakligt. Som om Jimmie Åkesson och hans gäng i hemlighet umgicks med förintelseplaner. Kanske i maskopi med M och KD?

Andersson förblindas och förgrovas av sina aversioner. Drar absurda paralleller till Nazityskland. Indirekt, vilket han nog inte själv förstår, hjälper han det parti han avskyr. Se bara på aktuella opinionssiffror - och det efter all brunsmetning. 

Av det förhatliga, i hans stängda blick, SD:s väljare finns numera säkert en hel del på Bruket. Arbetarklass. Beklagar, Andersson. De är inga högerextremister. Snarare besvikna och övergivna socialdemokrater. Utan några kvarstannande illusioner om S.

De ser vad de ser, även i den gamla S-borgen Sandviken. Verkligheten styr. Inte ideologier. 
Vi pratar inte DN och elfenbenstorn i Marieberg här. Utan kriminaliserad vardag - för den som inte blundar. Upphörande välfärdssamhälle. Våld och social oordning. Sönderfall. 

SD är numera större än S bland männen inom LO. Beklagar igen, Andersson. Den helyllesproletär du drömmer om, samma som de mytologiserade i de realsocialistiska länderna och på KPML(r):s gamla affischer, kanske aldrig funnits? 

Andersson tituleras "arbetarförfattare". Något han är stolt över. I forna sandvikaren Stig Sjödins fotspår. Jag byter det mot "arbetarromantiker". Samma järnverk som han nostalgiskt återvänder till gång på gång i sina texter gick min morfar ner i redan som trettonåring.

Han hade inget val. Bara glömma tonår och ungdom, börja jobba och bidra till försörjningen. Hade han haft ett val, hade han omedelbart vänt Verket ryggen. Och därmed fått ett bättre liv.

Hans bror gick också ner i Verket. Min pappa. Plus många andra manliga släktingar. Därför att de måste försörja sig. En utslitande, livslång fabrikstillvaro. 

Göra karriär som verklighetsförnekande arbetarromantiker? Jag betackar mig.

Bild: Aleksej Stachanov, sovjetisk mönsterarbetare, använd i propagandan

Ackis, som man säger i Upsala

Återigen på Akademiska Sjukhuset i Upsala som kommit att bli ett återkommande inslag i mitt liv. Vaktmästare tjänstgjorde jag som nere i de långa, slingrande kulvertarna. En sammanhållning jag inte upplevde på någon annan arbetsplats. 

En chef som ingen annan. Försvarade oss, nästan längst ned i sjukhushierarkin, i vått och torrt. Mot vilket högdjur det än månde vara. Så där som riktiga chefer skall göra. 

Sommaren 1969. Många studenter var vi som iklädda blå slips, grå skjorta och vit kort rock drog sängar därnere i kulvertarna. Många öl blev det, om sanningen skall fram, om kvällarna i studentkorridoren på Djäknegatan. Högljudda politiska diskussioner. 

Sedan efter tre decennier patient. Onkologen, slitna lokaler med ångest i väggarna. Hematologen, high-tech. Isolerad på en avdelning på den sistnämnda kliniken kunde jag snappa upp bandyljuden från klassiska Studenternas inte så långt borta. 

Plitade i sängen ner en liten, bandyreflekterande text i UNT som uppmärksammades och kommenterades av en i personalen. 

Denna gång moraliskt stöd. Medföljare. Sjukhuset, det är mitt liv, det. För att travestera den karltokiga, min mors uttryck, pigan i ”Söderkåkar”. Sagt med största ironi, förstås. 

Staden ställer in sig på julfirande. Upsalas centrala stadsdelar som passeras på väg upp till Ackis från stationen - det är Upsala för mig. Det Upsala jag mötte när jag, ännu inte hunnit fylla nitton, nervös landade för att skriva in mig på det vördnadsbjudande universitetet. 

Inte samma stad. Moskéer och islamiskt centrum. Vet inte om det senare blivit av. Föregåtts av hätsk diskussion. Hade varit konstigt annars. Ska vi bara lägga oss platt?

Afghanska män, som myndigheterna besynnerligt nog benämner ”barn”, drar omkring. Våld. Knarkhandel. Stadsdelar man inte rör sig i. Det gör inte gärna heller polis och räddningstjänst. Löfvenland - även i Upsala. 

Den eviga ungdomens stad är sannerligen inte som förr. Mörka moln över dess gator med namn man känner igen från böcker av Strindberg och andra. En annan atmosfär. 

Ljusår till Gösta Knutssons (bilden) Upsala. Min syster hade honom som kund när hon jobbade på ett postkontor i staden. Alltid sur och tvär, minns jag hon yttrade om honom. Båda gått in bland skuggorna. 

Tror Bolund vi är korkade?

En av floskelmaskinerna har varit på Gävlebesök. Språkröret Per Bolund - mannen med en gråstens karisma - från partiet som trots sin litenhet kanske ställer till mer bekymmer än något annat för detta land. Han besökte den "svåra"stadsdelen Andersberg. 

Och så kom den förväntade floskeln som ett brev på posten kunde man säga, om det inte var Postnord som skötte leveranserna. Den invandrartäta och problematiska stadsdelen Andersberg, där ingen som har ett val bosätter sig, utgör en "utmaning". 

Ordagrant återgivet, enligt GD 14/12: "Andersberg är ett område som representerar ett Sverige där det finns en del utmaningar."

Vad han egentligen, och tillkrånglat, menade: problemen är mycket svåra. Och jag, inte heller någon annan i den sittande regeringen, har någon lösning. "Utmaningar" signalerar något annat. Ett fult försök. 

Victor Klemperer hette en tysk språkforskare. Mycket läsvärd. Läs hans publicerade dagböcker: "Intill slutet vill jag vittna." Levde i Dresden under kriget. Överlevde terrorbombningarna av staden i krigets slutskede. 

Upplevde både nazismen och DDR inifrån. Hann dö innan Muren uppfördes.

Analyserade den totalitära maktens språk. Medborgarna lärde sig snart att genomskåda det retoriska försöket att slå dunster i ögonen på dem. Förstod att bakom orden gömde sig något annat. Sanningen och verkligheten fanns inte i maktens mer eller mindre fala ord. 

Bulletinerna från fronten under andra världskriget, framförallt östfronten, färgade av Goebbels propaganda, berättade om segrar. 

Eller att de tyska soldaterna åtminstone höll ställningarna. Visade fortsatt kampvilja. Medborgarna visste att det var fråga om raka motsatsen. Nederlaget var ett faktum. 

Men man kunde avrättas för "defaitism" om man sa det högt. 

I DDR stod "den antifascistiska skyddsvallen" som enligt politrukerna skulle skydda mot från Väst kommande styrkor. 

Men alla östtyskar, även Honecker och kompani, visste att Muren stod där för att människor inte skulle fly från det socialistiska paradiset. 

Samhällskritiska författare ålades yrkesförbud. Men per definition kunde inte något sådant finnas i frihetens DDR.

Därmed kunde heller inte ordet användas. Samhällskritik hörde till det icke-tänkbara. Liksom det per definition inte kunde finnas forbollshuliganer. 

Ett problem som inte erkännes som ett sådant kan inte lösas. Välkommen in i gänget, Bolund.

I Sverige har vi - att ett uttryck som "verklighetens folk" hånas är betecknade - sedan länge genomskådat makthavarna, precis som i Tredje Riket och DDR. Bolund kan inte lura oss. Men har mycket bra betalt för att försöka. Och han lär hålla på tills vi får bort honom. 

Som hans gelikar i DDR. 

Törnrosa behöver väckas

Richard Sennetts "När karaktären krackelerar: människan i den nya ekonomin" läste jag med största förtjusning. Rappt och oakademiskt skriven. Om än av en akademiker. Ovanligt. Använde den på mina ledarskapskurser. 

Huvudfrågan: vad händer med personligheten på en nyckfull arbetsmarknad där fasta, relativt trygga anställningar ersätts av korta, osäkra sådana? Och om vi, som Sennett är inne på, ständigt jobbar i olika tillfälliga "projekt". En positivt laddad term. 

Vad sker med oss, som inte har något annat att sälja än vår arbetskraft, på ett djupare plan? Kanske utan att vi är medvetna om det. Kanske vill vi inte ens veta. 

Sennetts "Den nya kapitalismens kultur" var även den en appellerande bok. 

Termen "gigekonomi" fanns inte då. I likhet med Michel Foucault är jag tveksam till att använda termer som riskerar att normalisera det man helst inte vill ha normaliserat. Ord smittar och skapar verklighet.

Jag vill inte ha en “gigekonomi”. Ett arbetsliv med otrygga, osäkra människor. Rön för vinden. 

Rädsla urholkar själen. (Inte för inte hette min bok "Själens revolt".) Motstånd och revolt ställs in. I den bok jag planerar att skriva i vår, om febern håller sig i schack, ämnar jag återkomma till detta. 

Till frågan om den samtida organisationsmänniskan - löst kopplad till en organisation. Vad kan hon göra? Vilken "själens revolt" blir möjlig med ändrade premisser? Kan vi ens längre tala om en "organisationsmänniska"?



Sennetts nya bok "Den öppna staden: en etik för byggande och boende" är jag inte lika förtjust i som de tidigare. Tenderar mot det akademiska, svårtuggade. 

Men glad få rekapitulera och påminnas om tunga namn: Tönnies, Jacobs, Mumford och många andra. Även Walter Benjamin finns med på ett hörn. Sennett är påläst. 

Heideggers stuga på Todtnauberg utanför Freiburg har han sökt upp. Kan berätta om anspråkslöshet och ljusa färger. Snacka om fältstudier. Till samma plats vill jag själv bege mig. 

Bokens huvudfråga mycket berörande och central: hur skapa en LEVANDE stad? En stad är ju inte bara byggnader och gator - det yttre och påfallande. Hur få liv i den? Vad krävs?

Skall allt planeras uppifrån, eller skall staden tillåtas växa spontant underifrån? Sennett lämnar många konkreta exempel på stadsutformning, från New York till Shanghai. Roliga att studera. Illustrationerna viktiga. Inspirerande. Den fria Christiania hade platsat. 

I en tid med ökande gentrifiering och undanfösning av dem som inte har råd att betala är bokens reflektioner mycket angelägna. Lite av en varningsklocka. En politisk dimension pockar på uppmärksamhet: Riskerna med en segregerad stad? 

Minns Göteborg och Malmö. Segregationen växer också i mindre städer. Massinvandringen har även i detta perspektiv varit olycklig. Nyligen våldsamma upplopp i Trollhättan. 

Jag använder, kan inte låta bli, boken som förstoringsglas för att betrakta mitt eget Gefle. Jag blir bedrövad. Förutom den starka segregationen. Delad stad. Så mycket mer kunde och borde ske med och i staden. Potentialer slumrar. Törnrosa behöver väckas. 

Skriver mer om "Den öppna staden" framöver. Den lämpar sig inte för min sedvanliga speedläsning.