fredag 30 november 2018

Fattigpensionärernas fiende stavas S



















I Linköping medan jag övernattar på Elite Stora Hotellet, ett trivsamt logi som attan med atmosfär och genuin känsla i de åldrade väggarna, mitt i stan och njuter med barnasinnet intakt av alla tända ljus i en stad som pyntar sig inför julen och sannerligen vet hur det skall göras så det blir riktigt och rätt, kastar jag ett getöga på Rapport i SVT. 

I sändningen påstås att moderaterna i riksdagen går fram med en budget i vilken de vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad S vill. 

Spontant rycker jag till, själv en av de seniora, lurad och bedragen med skamlöst låg pension efter långt yrkesliv. Det känns fel. Det låter ju som upp- och nervända världen. Det borde väl för sjutton vara S, arbetarepartiet presenterar de väl sig fortfarande om jag inte missat något och Internationalen sjunger de med väl fortfarande med knuten näve i förstamajtågen och under partikongresserna, som står på pensionärernas sida? Inte de som förr kallade sig Högern. Med Knatten Ulf i spetsen. 

S står ju för social trygghet, på de fattigas och förtrycktas sida. Det skulle salig mor, uppvuxen i fattigsverige under knappa förhållanden i en barnrik arbetarfamilj, slagit fast. Men blivit mycket besviken över dagens situation och det socialdemokratiska partiet. 

En gång för många år sedan uppe i Gällivare under en särdeles stimulerande afton med minst sagt högljudda samtal, vargtass utan begränsning som bränsle efter generös middag med renstek och hjortron till efterrätt, tillsammans med vännerna som ledde LKAB-strejken kom det från Harry: Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende. 

Såsom uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem reagerade jag med ryggmärgen. Fienden är väl den på "andra" sidan?! Inte våra egna. Jag sa dock ingenting. Harry drog man sig för att ta en diskussion med. Fråga bara de gamla LKAB-lakejer till direktörer och basar, om nu någon finns kvar.

Därefter och under alla år med S vid regeringsmakten. Bevis på bevis för vad S egentligen står för. Fattigpensionärerna som bara blir alltfler, majoriteten kvinnor (var det inte en feministisk regering Löfven ledde?). Strejkrätten som den forna vänsterpartisten Ylva Johansson och hennes gelikar strävar efter att begränsa, dra gifttänderna slutgiltigt ur facket. Nå, det är endast Hamn som har kvar det garnityret. LO är arbetsköparnas bästa vän. Svansen på hunden.

"Dessa de mycket fattiga, dom gör det mig ont att se", skaldade poeten född i Karlstad men förknippad med Filipstad och Klarakvarteren som var mager om bena, tillika om armar och hals. Hemlösa människor - i ett land som kallar sig välfärdssamhälle! Och då tänker jag inte på de "ensamkommande", alla dessa utifrån invällande som ljugit om sin ålder. Eller tiggarna från Rumänien. Utan på våra egna, ursprungsbefolkningen. Vanliga människor. 

Fattighjonen är tillbaka, fattigsverige. Alltmedan Löfven och kompani cyniskt njuter det bekymmerslösa livet. Och pladdrar vidare.

Bortom det fagra munvädret och alla tomma löften som alls inte betyder någonting: det S visar i konkret handling berättar sanningen om S. Sedan må Suhonen och andra sprida sina illusioner. De tjänar, dessa intellektuella hjon.  

Nog borde folket vid det här laget känna fienden på gången. Men det vete satan. Jag känner växande misströstan om mitt eget folk. I de mörkaste stunderna tänker jag att huvudproblemet är det förslavade blågula folket. Det folk som låter sig förslavas.  



Man får aldrig bort dem från köttgrytorna
















Ny ledning för Region Gävleborg tillkännages det. Tja, ny och ny. Jag betraktar de nygamla,  de flesta välbekanta ansikten, och skakar på huvudet. Vilket gäng! Och dessa skall förvalta mina skattepengar. Gud bevare mig och de arma gävleborgarna!

En vitskäggig sosse i röds slips, det enda röda på honom, i grunden nationalekonom. En av de ytterst ansvariga för fanflykten från vården i Gävleborg de senaste åren. En av de ansvariga för den usla arbetsmiljön, ökänd nationellt och det varnas för att jobba i Gävleborg bland sjuksköterskor och läkare, som ligger bakom fanflykten. Han borde åkt ut med skägget före. Men icke.

Ett tidigare socialdemokratiskt kommunalråd från Hofors. Liksom de andra, med ett par undantag, ser hon påfallande glad och nöjd ut. Detta kommunalråd som kvistade in till Gävle för att ta ansvariga utgivaren för GD i örat. Efter att den senare publicerat en artikel, en recension, om Hofors där SKF kallats Bergen-Belsen. Artikelförfattare? Ja, gissa. 

Vi må hoppas att det tidigare kommunalrådet efter fadäsen gått grundkurs i statsvetenskap och fattat vad en grundlag är. 

En miljöpartist som ville ta bort, eller kraftigt minska subventionerna, gratisbiljetterna på stadsbussarna för seniorer. För dyrt, tyckte miljöpartisten. Jag trodde i min enfald att de gröna ville stödja kollektivtrafiken, av miljöskäl. 

Minns plötsligt en gång ett seminarium uppe hos henne i hennes privatbostad i Hälsingland. Jag inbjuden för att tala om medborgarlön. Inget rinnande vatten. Det måste diskas i stillastående dylikt. Och vi var ett antal personer. Skriftställaren som är så kräsmagad ...

Och så ett av de största sylthuvudena, det vill inte säga lite, som gått i ett par skor. Med en imponerande förmåga att skaffa sig livslång som det förefaller anställningstrygghet, jag menar uppdragstrygghet. Jag utelämnar namnet.

Om jag röstade, vilket jag naturligtvis inte gör, skulle jag tänka: Det spelar ju ingen som helst roll vad man röstar på. De formerar ju sig ändå som de vill. De kan missköta sig hur mycket som helst. Men de sitter kvar. 

Politiken som yrke och födkrok. Strunta i väljarna.

onsdag 28 november 2018

I twittrandet och facebookandets ensamhetstid



















Jag glömmer aldrig vad gode vännen Gunnar Adler-Karlsson en gång lakoniskt yttrade i ett teve-program om jobb och arbetsmarknad, i samme program medverkade socialdemokratiska arbetsmarknadsministrar och andra höga potentater: Politikerna varken kan eller vill göra något åt arbetslösheten. Om de trots allt skulle vilja, kan de ändå inget göra. 

Det är klart, dessa välavlönade politiker som inte delar vanliga människors, särskilt arbetslösas, levnadsvillkor måste få det att låta som om de kan göra någonting. Det handlar om legitimitet. Därför "satsar" de miljarder på meningslös "arbetsmarknadspolitik" för att hålla uppe "sysselsättningen". Enligt mitt förmenande kunde de lika gärna slänga pengarna i sjön. 

För inte lär de låta dem omvandlas till en människorna frigörande medborgarlön. Då sågar de ju av grenen de själva sitter på. Liksom grenarna för alla kapos som häckar på arbetsförmedlingar och inom arbetslöshetsindustrin. Dessa kapos som får sin utkomst genom låtsas-åtgärder. Och genom att hålla tummen i ögat på de utsatta. Politikerna och deras kapos behöver helt enkelt arbetslösheten. Med fortsatt disciplinering och omyndigförklaring av människor. 

Gunnars beska men insiktsfulla kommentar återkommer när jag läser det som blev den välskrivande sociologen Zygmunt Baumans sista bok: Retropia. (Utgiven på Daidalos 2018.) Som av en händelse förlorade vi samma år två välskrivande sociologer, förutom Bauman vår egen Johan Asplund. Den senare onekligen mer originell i sitt sociologiska teoretiserande än Bauman. Eftersom även Ulrich Beck lämnat oss, har den fåtaliga skaran av välskrivande sociologer betänkligt glesats ut. 

Bauman inser och skriver i klartext om politikernas maktlöshet i en globaliserad värld. Det är övernationella ekonomiska krafter som styr. Där finns den reella makten, bortom gränser, inflytande och kontroll. Den är ansiktslös och undanglidande. Som medborgare kan vi inte rösta bort de ansiktslösa. Det råder ingen demokrati i den globaliserade världen. 

Vi har endast att skörda konsekvenserna av de ansiktslösas skrupelfria agerande. Vem skylla på? Inte konstigt att konspirationsteorier frodas. Och att det letas syndabockar att ta ut frustrationen och hjälplösheten på. 

Målande, med hög igenkänningsfaktor, beskriver Bauman en samtid som kännetecknas av ett "återvändande till jaget". Men det är inget stolt och integrerat, utan ett tomt och ensamt jag som identifieras i de sociala mediernas tid, där närhet inte existerar. 

Bauman tecknar bilden av ett atomistiskt samhälle. Vi är som atomer som twittrar och facebookar. Famlar vilsna omkring med blicken nedborrad i smartlurarna. Vi söker hungrande efter spegelbilder. Stukade och tilltufsade narcissister på det förvridna sätt som Christopher Lasch skrev om i The Culture of Narcissism. Ta bara våra självrefererande profilbilder på Facebook och hur vi byter dem, för att framkalla likes

Vi är inga solitärer på klotet utan utlämnade till varandra, no man is really an island, men inte på en gemenskapens sammanförande nivå. Det existerar inga digitala by- eller grannskapsgemenskaper, bara tillfälliga nätbubblor. Utifrån detta låter sig inget kollektivt motstånd mot den osynliga makten organiseras. Försök som Occupy-rörelsen är bara desperata fläktar i stormen. 

Det brukar talas om ostalgi när det gäller DDR och andra öststater. Med detta menas en nostalgisk längtan tillbaka till ett förflutet som aldrig var. Ett idealtillstånd, en önskan om hur det borde ha varit, paradise lost. Nostalgi präglar förmodligen också många i väst som vänder de etablerade politiska partierna ryggen. Tillbaka till framtiden! Retropia! Enligt Bauman kan detta bara vara en återvändsgränd. Men vilket är alternativet? 

Apropå Tyskland så har Sahra Wagenknecht tillsammans med andra startat rörelsen Aufstehen. Ett försök att fånga upp och samla partilösa vänstermänniskor bortom identitetspolitik, genusfixering och annat som lett vänstern fel och bort från de verkliga maktfrågorna. Frågan är om Aufstehen, som måste ses i ljuset av det växande AfD (Alternative für Deutschland) kan bli något annat än en marginell företeelse. 

Baumans skickligt tecknade samtidsbild är mörk, nästan oförsonligt dissekerande. Det inbördeskrigsliknande tillstånd som de europeiska staterna tycks närma sig i en allt snabbare takt noterar han. Och vad han bedömer som stammens återkomst, med ett vi och dom-tänkande. Kan tillämpas på dagens Sverige med sina parallellsamhällen som fått fäste och inifrån trasar sönder det som förr var gemensamt och höll samman. 

Den av "vänstern" avfärdade Samuel P. Huntington (The Clash of Civilisations) har skrivit träffande om det "kulturernas krig" som svenska politiker i sin skräck att beskyllas för islamofobi vägrar att se. Därmed kan samhällsförhållandena bara förvärras.

tisdag 27 november 2018

Gringubbar är en bristvara!






















Alex Schulman, en välfriserad krönikör i Aftonbladet som jag så gott som aldrig läser eftersom han insnärjd i sin hipster- och Södermalmsdiskurs inte lockar till närmare bekantskap, har begått en bok om morfadern Sven Stolpe och hans bestående hat, det var nog fullt ut besvarat, mot Olof Lagercrantz. Efter att denne på 30-talet haft ett kort förhållande med Stolpes Karin. Det glömde eller förlät aldrig den långsinte Stolpe. Enligt barnbarnet.

Knut Lindelöf har en omistlig hemsida. På denna har han publicerat den hittills bästa recensionen av Schulmans bok: https://www.lindelof.nu/sven-stolpe-som-den-personifierade-ondskan 

Intressant detta med bakomliggande och styrande motiv för hat och aversion. Vi vill ju gärna tro att sådana djupt subjektiva, höll på skriva tarvliga, motiv förmår vi hålla i schack såsom varande de rationella och fina varelser vi i vårt högmod inbillar oss vara. Vi är ju gubevars "objektiva" och "sakliga" när vi skriver om andra. Pyttsan! Det kan ha varit Strindberg som frejdigt yttrade: God polemik förutsätter att man inte läser sin motståndare. 

I Upsala hade jag i början på min studietid en korridorkamrat, en glad lax som gärna ställde till med fest i köket och drog i sig en flaska billigt rödtjut eller tre, som studerade medicin och haft Stolpe som lärare på läroverket i Mjölby. Stolpe fick ju inte i det akademiskt fyrkantiga och grå Upsala det betyg han borde haft på sin lärda doktorsavhandling. 

Ingen universitetskarriär därmed för honom. Utan ett lektorat på ett läroverk i landsorten. Ännu mer - det skall vi som oreserverat älskade gubbfan applådera och vara glada för - en bana som fri författare. Tack och lov kunde inte universitetets ordningsmän slå sina klor i och försöka vingklippa honom! Han kom undan. Liksom Foucault och andra den fria andens förvaltare. 

Lektionerna var enligt min korridorkompis rena högtidsstunderna. Eleverna satt som trollbundna med gapande munnar. Stolpe var i sitt esse och fyrade av den ena dråpliga anekdoten efter den andra om alla de författare han personligen känt. Alla med en given plats i litteraturhistorien. Uppburna och dekorerade. Men förmänskligade med alla fel och brister i Stolpes levandegörande anekdoter. 

Och lektorn slängde morrande resolut ut de böcker han värderade som icke värda att läsa för eleverna genom fönstret. Rakt ned på skolgården. Det skulle vara i dag, det! I det intellektuella förfallets värdegrundsskolor. När lärarna är bakbundna och i händerna på eleverna. Noga måste passa sig så att de små liven inte slår dem på käften eller anmäler dem. 

Jag imiterade sedermera Stolpe genom att inleda föreläsningar på mina ledarskapskurser med att kasta eländiga managementböcker i papperskorgen. Till mina studenters förfäran. Så gör man ju bara icke. 

Stolpe har sedan länge gått ur tiden. Satan vad vi saknar sådana eldfängda och stora personligheter som Stolpe! Giganter, lärdomsbjässar med knivskarp tunga. Offentlighetens gringubbar. Inte fjäskande för någon. En hållning som renar språket. Nu är det väl bara skriftställare Myrdal kvar. 

I rutan och i spalterna förekommer flitigt, som om han inte hade något annat för sig, en vithårig gnällgubbe - med sin yviga kalufs en kopia av Gustav Skå-Jonsson om någon längre minns honom - vid namn Grejder. Men han lirar ju i en annan division än de redan nämnda. En betydligt lägre. 

Foto: TT

fredag 23 november 2018

Tillbaka till jaget med Anna Odell?




















Jag hörde Anna Odell intervjuas i P1 tidigt i morse om sin nya film. Där hon och Mikael Persbrandt spelar huvudrollerna. Det lät som om det är en spektakulär, introvert film med fingerade (?) sexscener involverande henne och Persbrandt. Recensionerna pekar i samma riktning: spektakulärt och introvert. 

Tveksamt om jag skall se filmen. Hennes framträdande i P1 var inte övertygande, ingen vidare reklam för filmen. Lät närmast som plattityder i mina öron, med formuleringar typ "hur det är att vara människa" och liknande.

Inte en revoltens uppkäftiga, oborstade Odell. Den samhällsmedvetna och inopportuna konstnären. Bortom floskler och gångbara markörer. Vi lever ju gu´bevars i Pride-festivalernas och identitetsdiskursens relativiserande tid.

Hennes sociala konst, Joseph Beuys begrepp, har imponerat på mig. Interventionistisk och effektiv. Med hjälp av en genomtänkt och välplanerad aktion - helt i Beuys anda - kunde hon visa på psykiatrins repressiva arbetssätt. Det subjektiva och godtyckliga i diagnostiserandet. Personlighetsdeformerandet och objektgörandet.  

I och för sig var hon inte först med att spela psykiskt sjuk, wallraffa och återkomma med en inifrånskildring. Skakande sådan, som fick psykiatrikern Eberhard och andra biokemiskt orienterade människobehandlare att gå i taket, de kände det väl som att de kläddes av. Togs på bar gärning med öppnade dörrar till den med Erving Goffmans term totala institutionen. 

Pockettidningen R gjorde något liknande på ett mentalsjukhus utanför Strängnäs en gång i tiden. Vill minnas att den insatsen också väckte stort uppseende samt framkallade vrede från personalen. 

Konstnären Marie Bondesson gestaltade i ett fyndigt projekt vad som pågår inne på Psyket på Gävle Sjukhus. Stor ilska hos institutionsbärarna. 

Jag träffade Odell för några år sedan i samband med en mycket välbesökt - hon drar folk -vernissage på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Hennes blick lika skarp som på de mediala bilderna. Skar igenom mig. Man kände sig avslöjad, som om man haft något fuffens, salig mors uttryck, för sig. Jag blev lite skakig i mötet med henne IRL.

Kanske är filmen med "alfahannen", som hon kallar honom, Persbrandt en illustration av det Zygmunt Bauman i sin sista bok Retropia identifierar som det själv-refererande stridsropet "tillbaka till jaget". Glöm samhälle och yttre omständigheter. Gå inte utåt, gå inåt. Och möt den allra största ensamhet. 

Narcissism? I så fall en förvrängd variant av densamma - en osund narcissistisk samtidskultur i den sociala mediernas flytande tid. Ett tomt jag som söker sin spegling och plats i existensen. I det atomistiska, genomkommersialiserade anti-samhället. Christopher Lasch skrev träffande om detta i The Culture of Narcissism.

onsdag 21 november 2018

Ensamhetens hushåll - vad med goda grannar?













Två tidigare kolleger under Uppsalatiden skrev Habermasinspirerat, de hade verkligen snöat in på tysken, om grannskapet som sociologiskt fenomen och den typ av kommunikation mellan människor som blir möjlig där. Habermas har som bekant, med ett explicit normativt anslag, ägnat många boksidor åt offentlighetsbegreppet. 

Grannskapet - kan man tala om det som en lokal offentlighet? Där man kanske inte direkt avhandlar de större samhälls- och ödesfrågorna, det erbjuder inget agora som på de gamla grekernas tid.  

Den nyligen, till mångas sorg, bortgångne Johan Asplund skrev, i den sociologiske klassikern och anfadern Georg Simmels fotspår, om den anonymitet och medföljande frihet som storstaden möjliggör. Främlingar går omkring på gatorna, man lämnar varandra i fred för det allra mesta. Sitter på U-Bahn som i Berlin utan att möta varandras blickar. Många i stället med blicken nedborrad i sina smart phones. Döva och blinda för omvärlden och vad som sig där försiggår. 

I Sandviken sa vi "främmande" om gäster. "Vi skall ha främmande på lördag." Även om det kunde vara människor man kände mycket väl sedan länge. 

58 procent av hushållen i dagens Fjollträsk är ensamhushåll. Den numera normala, höll jag på skriva, hushållsmodellen. Alla dessa singlar, hur mår de egentligen? Känner de sig ensamma i sina bostäder? Ensamhetens gissel skrev Zygmunt Bauman målande om i sin sista bok Retropia. (Jag återkommer till den framöver.) Det atomistiska samhället där sociala medier med Facebook i spetsen ersätter kontakter IRL

Jag bor i en bostadsrättsförening där alla känner alla, man växlar alltid några ord när man stöter ihop, hundar viftar igenkännande på svansen. Det medför trygghet och inte så lite av samma känsla som i den småputtriga tv-serien Goda grannar med Anders Nyström och Helena Brodin i huvudrollerna. (Bilden ovan.) En serie jag sett i repris ett par gånger - för välbefinnandets och hjärtevärmens skull. 

Där vi bodde förr, i ett stort hyreskomplex, kände vi ingen av grannarna, inbrott i källarförråden var legio. Det blev mentalt påfrestande att försöka leva med det. Till slut gick det inte att bo kvar.

Lokalsamhället har jag skrivit om -  bland annat i Arbetets död och medborgarlön. Blev till och med citerad i en ledare i Land av alla publikationer. Jag pekade på dess förtjänster - men också vad det kan innebära av konformitet och exkludering. Ingen må komma in och trasa sönder. Intränglingen måste därför oskadliggöras i ett gemensamheten värnande syfte. Och man gör bäst i att följa outtalade regelverk. 

I två hus nära mig på gatan har inbrott för första gången förekommit. På blanka eftermiddagen. Det börjar oroligt talas om behovet av en gated community. Ett skyddande grindsamhälle. 

måndag 19 november 2018

Bort med gulingarna!




















Amalthea 1908. Ådalen 1931. Händelser framkallade av att gulingar tagits in. I Ådalen öppnades det dödsbringande eld mot arbetare i demonstration för sin självklara rätt. 

Gulingar kallades de som lät sig utnyttjas som strejkbrytare, lät sig städslas i arbetsköparnas hätska kamp mot arbetarnas självständiga organisering. Mest känd en figur vid namn Josef Nilsson. 

Sandviken i början på 1900-talet: gulingar anländer till bruksorten för att med företagsledningens goda minne bilda en gul fackförening. Men sandviksarbetarna är på plats, gulingarna bjuds på ett hett mottagande så fort de klivit av tåget på stationen, jagas resolut bort. 

Ofta har jag tänkt på detta hur gulingarna drevs bort när jag från mitt vardagsrumsfönster dagligdags noterar hur öststatsregistrerade långtradare - vanligtvis från Rumänien och Bulgarien men även Polen - står uppställda utanför Gevalia ett stenkast bort. Oorganiserade, uselt betalda chaufförer som dumpar löner och saboterar de anställningsvillkor som erövrats på svensk arbetsmarknad. Fuskar med körjournaler. 

Ofta övernattar chaufförerna i bilarna. En eländig tillvaro, långt från hem och familj. Vad är det för samvetslösa åkare som ligger bakom och kan härja ostört?

Varför har jag inte sett några utsända från Transport dyka upp och helt sonika jaga bort gulingarna? För gulingar är de och skall behandlas som sådana. De vet vad de gör. Inbilla mig inget annat. Och jag känner ingen som helst sympati för dem. De utgör inga viljelösa "offer". 

Polisen genomförde razzior häromveckan på byggarbetsplatser runt om i Gävle. Samma sak där: oorganiserade med villkor som borde vara totalt oacceptabla. 

Frank Baude, liksom jag starkt kritisk mot "vänsterns" genusideologisering och identitetspolitik, skrev om detta för en tid sedan i Proletären: hur den svenska arbetsmarknaden, med Baudes Göteborg som ett talande exempel, förstörs genom lönedumpning av oorganiserade som struntar i allt vad reglerad arbetstid och anständiga löner heter. 

Genast ryckte en läsare ut och fördömde. Hade Baude skrivit i Dagens Nonsens hade det tagit hus i helvete hos de korrekta medelklassarna i Söderreservatet som fått allt om bakfoten och inte förmår tänka klart. Jag håller helt med Baude. Gulingarna måste bort. 

Under EU:s överstatliga paraply med åberopandet av den fria rörligheten och de oskyddade nationsgränserna får de förstörande krafterna hållas. Inte ett pip från Löfven, trots att han är gammal fackbas, om än krypande arbetsköparvänlig sådan. Han måste tycka att det är helt i sin ordning med dessa splittrare. Skamligt. 

Bort med gulingarna! 

Fotnot. Gula, arbetsköparvänliga fackföreningar dök först upp i Frankrike i början på 1900-talet. Den gula färgen ställd i motsats till arbetarrörelsens röda. 


lördag 17 november 2018

Rätten att bli utsugen på heltid





















Efter att ha förlorat en upphandling varslar städ- och matlagningsbolaget Sodexo i Gävle 340 anställda om uppsägning. En tämligen åldrad personal. Många kvinnor.

Från fackförbundet Kommunal tror man, maktlösa och helt i händerna på arbetsköparna kan man ju inget säkert veta, att många kommer att erbjudas återanställning hos det nya bolaget, men då i form av deltidstjänster. Facket är bekymrat, efter att ha uppmanat medlemmarna att "ha is i magen", är det allt man har att komma med frågar sig den otålige: Man klarar sig inte på en halvtids städlön. Nä, så sant som det är skrivet. Men varför har man inte kämpat för anständiga löner? 

Var är kamporganisationen? Bara att sluta sjunga som man en gång gjorde: The union makes us strong.

Det socialdemokratiskt impregnerade Kommunal, som väl skänker åtskilliga miljoner av medlemmarnas pengar till moderpartiet i valtider, slåss inte för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Heltid skall det vara. Och den viftande lilla svansen V hänger på. Även om man pliktskyldigt piper något annat från och till. 

Jag minns ett direkt fasansfullt uttalande från Löfven när han klev på 2014. Ingen härligare känsla finns än när vällingklockan ringer om morgonen och man får kliva upp och hugga i. Han pratade, nästan tårögd, om den positiva känslan hos barnen när mamma och pappa ger sig i väg till ett jobb. Gör din plikt, men kräv ingen rätt. Eller hur man brukar idissla. 


Vore man elak och ocensurerad skulle man utbrista: Är han inte riktigt klok, den där Löfven?! För egen del har han nu i många år klarat sig från vad han skulle kalla ett riktigt arbete. Lever gott och mer därtill på att inte löneslava. Det räcker med armbågar och stapplande munväder.

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen borde i anständighetens namn byta beteckning till Socialdemokratiska Arbetslinjerörelsen. Arbete till varje pris. Arbeit macht frei, borde man sätta upp som devis på LO-borgen. För ett antal år sedan använde man faktiskt bussreklam som sa: Arbete ger frihet. (Eller om det stod: Arbete är frihet.) Sedan upplyste någon historiskt bevandrad om vilka associationer det kunde framkalla. Och man drog snabbt tillbaka. 

Glöm fördelningspolitik från sossarnas sida, rättvisa och solidaritet. Det handlar till syvende och sist om rätten att bli utsugen - på heltid. Till skitlön i fallet Sodexo. 

Av S blev det degenererade "arbetarparti" som Paul Lafargue varnade för på 1800-talet: ett parti som älskar löneslaveriet. Kärleken till arbetet - en farlig sjukdom. Skrev Lafargue i sin eldfängda pamflett Rätten till lättja. Det var han det. Marx svärson. 

torsdag 15 november 2018

Berlin - det sjunkna Utopia














Finns det överhuvudtaget en vackrare skildring av det svunna Berlin än David Bowies ljuvliga Where are we now? (https://www.youtube.com/watch?v=2eYCZ7lZ0uw) Hundra gånger, och fler därtill, har jag lyssnat till den, försjunkit i drömmar och längtan. 

En ömsint, milt vemodig bild från en mångsidig konstnär som i hjärtat förblev berlinare. Jag inbillar mig att den bild som Bowie mjukt och försiktigt framkallar är den bild många av oss som lockas till Berlin har på näthinnan ännu i dag. Förträngande de uslingar som i den heliga profitens namn begår rovdrift på vår älskade stad. 

Utopia. Det sjunkna Berlin. Som om Muren fortfarande stod och delade staden. Atmosfären det Kalla krigets. Ockupanter och revolt, demonstrationer och manifestationer. En levande och brusande stad att leva och röra sig i för levande människor. Som ingen annan. 

Jag läser, med inbromsning för att inte läsa ut, Volker Kutschers tegelsten Babylon Berlin. Boken skildrar inlevelsefullt och initierat den omvälvande, konfliktfyllda perioden mellan 1929 och 1938. Jag brukar säga att hade Skriftställaren fått välja sin samtid hade han valt perioden efter Weimarrepubliken och fram till 1933. 

En inspirerande tid som ingen annan för politik och konst - och existens. Skapande och destruktion. En dialektisk tid. Skarpa, oförsonliga motsättningar genererar dramatiska samhällstillstånd. 

Boken har blivit en formidabel succé överförd till serie i tysk tv. Med boken i nypan kan du söka upp alla de gator och platser som ymnigt förekommer i den och som noga anges. Den är såtillvida rena guiden och kartan. En sannskyldig fröjd för den genuint Berlinintresserade. Om du inte redan är berlinare, blir du det efter att ha läst Kutscher. Jag lovar. 

Man blundar och ser framför sig SA-män i sina bruna uniformer. Våldsamma sammanstötningar mellan kommunister och nazister. Hör Goebbels tala och hetsa i Sportpalast. Lyssnar till skramlet och skrålet inne på de stimmiga krogarna. Rör sig i vimlet, som vore det fångat av Grosz. Reser tillbaka till det Berlin som var. Originalet.

Hösten 1993 bodde vi i Berlin under min gästprofessur. I Kreuzberg. DDR var inte långt borta. Min värdprofessor på Freie Universität fnyste överlägset om de efter 1989 nu tillgängliga östra stadsdelarna: - Där vill väl ingen människa bo! Han nämnde särskilt Friederichshain öster om Alex (Alexanderplatz).

Pyttsan. Nu har den lattepimplande kreativa klassen, som Richard Florida döpte den till, flyttat in. Privatiserade, inte sällan föregånget av långvariga strider, bostäder prismässigt rusat i höjden. Jag förstår av Berliner Zeitung, som jag dagligdags läser, att nu skall även de ståtliga paradhusen utmed Karl-Marx-Allee (en gång Stalin-Allee) som löper just genom Friedrichshain, säljas. Penningen styr. Girigheten. Det andra världskriget inte förmådde, det fixar girigbukarna. 

Hösten 1993 var Berlin billigt att leva i. Inget tillhåll för hipsters och jollpettrar. Ett Berlin som sjönk. Det skimrande Utopia. 

Den alltför tidigt framlidne Bowies fråga kvarstår: Var är vi nu?

Är vi lyckliga?

Bild: Det forna varuhuset Tascheles beläget på Oranienburgerstrasse i Östberlin. Länge ockuperat och brukat som allkonsthus. Då ett av de populäraste turistmålen i Berlin. Nu tomt sedan flera år. Väntar på vad som skall hända. 

onsdag 14 november 2018

Kulturprofilen och mannen från 1700-talet

















Horace Engdahl kallades häromsistens föraktfullt av en kvinnlig journalist i Svenskan för "kulturens Alice Timander". Efter att ha avfärdat honom som inget annat än "kulturbyråkrat". Ingen riktig författare. Hennes artikel föranledd av att Engdahl inbjudits till en författarsammankomst i Helsingborg, vilket framkallade högljudda protester från en vänsterpartist (jag var nära skriva "stalinist") och andra. 

Endast några torftiga aforismsamlingar i sin verkförteckning, enligt SvD-journalisten. Inte vet jag om hon ens läst honom, kanske bara googlat på hans namn. 

Utan tvekan gjorde Engdahl bort sig när han titulerade Kulturprofilen "vivör", lyfte fram honom som ett föredöme för unga män. 

Engdahl lever i fel tid och fel land. Han är djupt otidsenlig, tillhör 1700-talet och salongerna. När man gick runt och kråmade sig i peruk och puder. Men nog är han en särdeles duktig stilist, ingen tvekan om den saken, till skillnad från skribenten i SvD. Men jag har, om sanningen skall fram, svårt att läsa honom efter turerna i och runt Svenska Akademien. Tyvärr smyger det sig in i texterna. Fast det inte borde. Man skall ju skilja på text och person, hålla sig till det förra. 

Inte vet jag, lika lite som alla andra, vad som hände mellan Arnault och hans kvinnor bakom stängd dörr. Och jag finner det olustigt att han skall schavottera i spalterna innan det i domstol fastställts vad som hänt. Och han i förekommande fall har fällts - efter vederbörlig och saklig prövning. Allmänintresse? Kyss Karlsson! Sensationslystnad och klickekonomi. Gamar som hånflinar. Skadeglädje och blodtörst.

Vad är det för grym parodi på ett rättssamhälle där mobben och lösa rykten kan döma en person på förhand? Olustigt. Metoo var ur rättssynpunkt direkt farligt. Med en hetsande förgrundsfigur som Cissi Wahlin. Som dock kläddes av, förlåt!, i Uppdrag Granskning. Anklaga andra gick bra, men inte att själv bli kritiskt granskad. Hörde jag hyckleri och dubbelmoral?

Jag har själv en gång tvingats svara inför en chäf, som jag inom parentes kände det djupaste förakt för eftersom han var eländig och oduglig på sin position, efter att studenter anmält mig efter en föreläsning. På minst sagt lösan grund. Det kändes obehagligt att stå där och försvara sig, när jag ansåg att det inte fanns något som helst skäl till det. Men det var som om det heller inte gick att försvara sig. Ingen rök utan eld, som det brukar heta. Och ormen till chäf njöt. 

Att inför fotografernas kameror komma till rättssalen med Arnault i handfängsel. Förnedrande och onödigt. Medeltida fasoner. Kunde man inte lika gärna satt honom i stupstock utanför Börshuset till populasens beskådan och spottloskor?

Egentligen borde man bara rycka på axlarna åt de kulturfina. Och åt skrupelfria klickjournalister. Ur led är tiden. Inte bara för Horace. 

PS. Borde inte Frostenson få svara för jäv och nepotism?