Finns det överhuvudtaget en vackrare skildring av det svunna Berlin än David Bowies ljuvliga Where are we now? (https://www.youtube.com/watch?v=2eYCZ7lZ0uw) Hundra gånger, och fler därtill, har jag lyssnat till den, försjunkit i drömmar och längtan.
En ömsint, milt vemodig bild från en mångsidig konstnär som i hjärtat förblev berlinare. Jag inbillar mig att den bild som Bowie mjukt och försiktigt framkallar är den bild många av oss som lockas till Berlin har på näthinnan ännu i dag. Förträngande de uslingar som i den heliga profitens namn begår rovdrift på vår älskade stad.
Utopia. Det sjunkna Berlin. Som om Muren fortfarande stod och delade staden. Atmosfären det Kalla krigets. Ockupanter och revolt, demonstrationer och manifestationer. En levande och brusande stad att leva och röra sig i för levande människor. Som ingen annan.
Jag läser, med inbromsning för att inte läsa ut, Volker Kutschers tegelsten Babylon Berlin. Boken skildrar inlevelsefullt och initierat den omvälvande, konfliktfyllda perioden mellan 1929 och 1938. Jag brukar säga att hade Skriftställaren fått välja sin samtid hade han valt perioden efter Weimarrepubliken och fram till 1933.
En inspirerande tid som ingen annan för politik och konst - och existens. Skapande och destruktion. En dialektisk tid. Skarpa, oförsonliga motsättningar genererar dramatiska samhällstillstånd.
Boken har blivit en formidabel succé överförd till serie i tysk tv. Med boken i nypan kan du söka upp alla de gator och platser som ymnigt förekommer i den och som noga anges. Den är såtillvida rena guiden och kartan. En sannskyldig fröjd för den genuint Berlinintresserade. Om du inte redan är berlinare, blir du det efter att ha läst Kutscher. Jag lovar.
Man blundar och ser framför sig SA-män i sina bruna uniformer. Våldsamma sammanstötningar mellan kommunister och nazister. Hör Goebbels tala och hetsa i Sportpalast. Lyssnar till skramlet och skrålet inne på de stimmiga krogarna. Rör sig i vimlet, som vore det fångat av Grosz. Reser tillbaka till det Berlin som var. Originalet.
Hösten 1993 bodde vi i Berlin under min gästprofessur. I Kreuzberg. DDR var inte långt borta. Min värdprofessor på Freie Universität fnyste överlägset om de efter 1989 nu tillgängliga östra stadsdelarna: - Där vill väl ingen människa bo! Han nämnde särskilt Friederichshain öster om Alex (Alexanderplatz).
Pyttsan. Nu har den lattepimplande kreativa klassen, som Richard Florida döpte den till, flyttat in. Privatiserade, inte sällan föregånget av långvariga strider, bostäder prismässigt rusat i höjden. Jag förstår av Berliner Zeitung, som jag dagligdags läser, att nu skall även de ståtliga paradhusen utmed Karl-Marx-Allee (en gång Stalin-Allee) som löper just genom Friedrichshain, säljas. Penningen styr. Girigheten. Det andra världskriget inte förmådde, det fixar girigbukarna.
Hösten 1993 var Berlin billigt att leva i. Inget tillhåll för hipsters och jollpettrar. Ett Berlin som sjönk. Det skimrande Utopia.
Den alltför tidigt framlidne Bowies fråga kvarstår: Var är vi nu?
Är vi lyckliga?
Bild: Det forna varuhuset Tascheles beläget på Oranienburgerstrasse i Östberlin. Länge ockuperat och brukat som allkonsthus. Då ett av de populäraste turistmålen i Berlin. Nu tomt sedan flera år. Väntar på vad som skall hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar