Den misshandlade förintelseförnekaren

Noam Chomsky, själv jude, har utan att tveka försvarat hans yttrandefrihet. Jan Myrdal likaså. Stefan Lindgren i 8 dagar. Säkert också Knut Lindelöf, Uppsalapublicisten, den osviklige rättighetsadvokaten. Men inte så många fler. Inte öppet i alla fall. Sannolikt rädsla för guilt by association. 

Revisionist kallade han sig själv. Förintelseförnekare av dem som ville tysta och förbjuda honom att tala. I Tyskland och Österrike, två tidigare nazianstrukna länder, är det i lag förbjudet att förneka Förintelsen. Straff kan utdömas även retroaktivt. David Irving en av dem som dömts efter denna lag. (https://expo.se/2006/02/tre-års-fängelse-för-david-irving)

Den i oktober i år bortgångne, litteraturprofessorn, professuren fråntogs han, Robert Faurisson attackerades med knytnävsslag när han kom till Sverige för att framträda offentligt. Utanför sitt hem misshandlades han svårt när han rastade hunden, hamnade på sjukhus efter att ha sprayats med tårgas och liggande på marken sparkats sönder och samman.

Mer än en gång slog en domstol fast att han var en seriös och grundlig forskare, implicerandes att han förtjänade tas på allvar. Dock fann en domstol honom "ondsint".

Faurisson menade själv att revisionisterna bara gör det alla kritiska tänkare, för vilka inget ämne är heligt eller oantastligt, borde göra: söker sanningen. Bortom tabun och "värdegrunder" och vad som är påbjudet att tycka och tänka av mäktiga grupper. Och vad sökandet än kostar. Faurisson betalade ett högt pris för sin envetenhet, på alla plan. 

Man blir nyfiken på vad det var som fick honom att kompromisslöst fortsätta. Inget stoppade honom. 

Han hävdade, det var det som framkallade det blinda och oförsonliga hatet mot honom, att Förintelsen är en myt. Och han framhöll att siffrorna över antalet dödade i Auschwitz kraftigt skrevs ned som en följd av revisionisternas undersökande insats. Sant är otvetydigt att en sådan nedskrivning gjordes. Det har officiellt fastställts av museiledningen. Faurisson trodde att siffrorna skulle fortsätta att justeras nedåt i och med att fakta kom i dagen.

Ur giftskåpet plockar jag fram hans självbiografi Mitt liv som revisionist. Skarp i argumentationen är han på sina ställen. Många referenser. Siffror som anförs. Man tvingas plocka fram motargument. Om man inte bara slappt eller instinktivt på ett intellektuellt bekvämt sätt skall avfärda honom. (Jag misstänker på god grund att många viftar bort honom a priori: de har inte läst honom eller någon annan revisionist.) Andra gånger är han svävande och oprecis. Som när han kortfattat avhandlar, och avfärdar, Wannsee-konferensen om den slutgiltiga lösningen 1942. 

Och hans försvar för Josef Mengele har man svårt att smälta. Han slår utan vidare kortfattat fast att Mengele inget hade att ångra eller be om förlåtelse för. (I polemik mot Mengeles son efter att denne avslöjat att fadern aldrig uttryckte någon som helst ånger eller kände dåligt samvete för sina gärningar i Auschwitz.) Men anför inga bevis för sin ståndpunkt. 

Stundtals är han ironisk och frätande sarkastisk. Hånar internationellt uppburna förintelseforskare som Hilberg och andra. Pekar avklädande på när de farit med osanning och sedan tvingats revidera, eller rakt av ta tillbaka och krypa till korset, sina påståenden. 

Liksom Norman Finkelstein, också jude och som jag inför ett fullsatt auditorium hörde föreläsa i Durban, och som skrivit den omdiskuterade Förintelseindustrin (https://www.bokus.com/bok/9789173248204/forintelseindustrin/) menar Faurisson att det finns vested interests, som man brukar säga, i Auschwitz och Förintelsen. Den senare är och förblir ingenting annat än en myt. (Nota bene, han förnekar inte per se att judar förföljdes och mördades i Tredje Riket.) Det finns de som tjänar på att försvara och upprätthålla denna myt. (Se t ex också Ekstrand, Israels behov av Auschwitz: http://www.fria.nu/artikel/96769)

Faurissons argument, allt det han anför som bevis för sin revisionistiska ståndpunkt, behöver skärskådas ordentligt. På ett seriöst, nagelfarande och intellektuellt acceptabelt sätt. Utan att man därför skall behöva beskyllas för att vara hans frände. 

Bakom den uppblossande antisemitismen i Sverige, varför agerar inte politikerna?, och Europa står migranter, förblindade judehatare, från Mellanöstern. Denna skränande och brandsättande mobb har inget med revisionismen att skaffa. 

Ursäkta, men jag kan inte låta bli att tänka: Man slår den på käften som man måste tysta för att man innerst inne vet att ens övertygelse måste hållas bortom all ifrågasättande diskussion. Övertygelsen har stelnat till ett orubbligt försanthållande som det under inga som helst omständigheter får petas på. 

Frågan är om det gagnar offren, alla som mördades.