Gringubbar är en bristvara!

Alex Schulman, en välfriserad krönikör i Aftonbladet som jag så gott som aldrig läser eftersom han insnärjd i sin hipster- och Södermalmsdiskurs inte lockar till närmare bekantskap, har begått en bok om morfadern Sven Stolpe och hans bestående hat, det var nog fullt ut besvarat, mot Olof Lagercrantz. Efter att denne på 30-talet haft ett kort förhållande med Stolpes Karin. Det glömde eller förlät aldrig den långsinte Stolpe. Enligt barnbarnet.

Knut Lindelöf har en omistlig hemsida. På denna har han publicerat den hittills bästa recensionen av Schulmans bok: https://www.lindelof.nu/sven-stolpe-som-den-personifierade-ondskan 

Intressant detta med bakomliggande och styrande motiv för hat och aversion. Vi vill ju gärna tro att sådana djupt subjektiva, höll på skriva tarvliga, motiv förmår vi hålla i schack såsom varande de rationella och fina varelser vi i vårt högmod inbillar oss vara. Vi är ju gubevars "objektiva" och "sakliga" när vi skriver om andra. Pyttsan! Det kan ha varit Strindberg som frejdigt yttrade: God polemik förutsätter att man inte läser sin motståndare. 

I Upsala hade jag i början på min studietid en korridorkamrat, en glad lax som gärna ställde till med fest i köket och drog i sig en flaska billigt rödtjut eller tre, som studerade medicin och haft Stolpe som lärare på läroverket i Mjölby. Stolpe fick ju inte i det akademiskt fyrkantiga och grå Upsala det betyg han borde haft på sin lärda doktorsavhandling. 

Ingen universitetskarriär därmed för honom. Utan ett lektorat på ett läroverk i landsorten. Ännu mer - det skall vi som oreserverat älskade gubbfan applådera och vara glada för - en bana som fri författare. Tack och lov kunde inte universitetets ordningsmän slå sina klor i och försöka vingklippa honom! Han kom undan. Liksom Foucault och andra den fria andens förvaltare. 

Lektionerna var enligt min korridorkompis rena högtidsstunderna. Eleverna satt som trollbundna med gapande munnar. Stolpe var i sitt esse och fyrade av den ena dråpliga anekdoten efter den andra om alla de författare han personligen känt. Alla med en given plats i litteraturhistorien. Uppburna och dekorerade. Men förmänskligade med alla fel och brister i Stolpes levandegörande anekdoter. 

Och lektorn slängde morrande resolut ut de böcker han värderade som icke värda att läsa för eleverna genom fönstret. Rakt ned på skolgården. Det skulle vara i dag, det! I det intellektuella förfallets värdegrundsskolor. När lärarna är bakbundna och i händerna på eleverna. Noga måste passa sig så att de små liven inte slår dem på käften eller anmäler dem. 

Jag imiterade sedermera Stolpe genom att inleda föreläsningar på mina ledarskapskurser med att kasta eländiga managementböcker i papperskorgen. Till mina studenters förfäran. Så gör man ju bara icke. 

Stolpe har sedan länge gått ur tiden. Satan vad vi saknar sådana eldfängda och stora personligheter som Stolpe! Giganter, lärdomsbjässar med knivskarp tunga. Offentlighetens gringubbar. Inte fjäskande för någon. En hållning som renar språket. Nu är det väl bara skriftställare Myrdal kvar. 

I rutan och i spalterna förekommer flitigt, som om han inte hade något annat för sig, en vithårig gnällgubbe - med sin yviga kalufs en kopia av Gustav Skå-Jonsson om någon längre minns honom - vid namn Grejder. Men han lirar ju i en annan division än de redan nämnda. En betydligt lägre. 

Foto: TT