I twittrandet och facebookandets ensamhetstid

Jag glömmer aldrig vad gode vännen Gunnar Adler-Karlsson en gång lakoniskt yttrade i ett teve-program om jobb och arbetsmarknad, i samme program medverkade socialdemokratiska arbetsmarknadsministrar och andra höga potentater: Politikerna varken kan eller vill göra något åt arbetslösheten. Om de trots allt skulle vilja, kan de ändå inget göra. 

Det är klart, dessa välavlönade politiker som inte delar vanliga människors, särskilt arbetslösas, levnadsvillkor måste få det att låta som om de kan göra någonting. Det handlar om legitimitet. Därför "satsar" de miljarder på meningslös "arbetsmarknadspolitik" för att hålla uppe "sysselsättningen". Enligt mitt förmenande kunde de lika gärna slänga pengarna i sjön. 

För inte lär de låta dem omvandlas till en människorna frigörande medborgarlön. Då sågar de ju av grenen de själva sitter på. Liksom grenarna för alla kapos som häckar på arbetsförmedlingar och inom arbetslöshetsindustrin. Dessa kapos som får sin utkomst genom låtsas-åtgärder. Och genom att hålla tummen i ögat på de utsatta. Politikerna och deras kapos behöver helt enkelt arbetslösheten. Med fortsatt disciplinering och omyndigförklaring av människor. 

Gunnars beska men insiktsfulla kommentar återkommer när jag läser det som blev den välskrivande sociologen Zygmunt Baumans sista bok: Retropia. (Utgiven på Daidalos 2018.) Som av en händelse förlorade vi samma år två välskrivande sociologer, förutom Bauman vår egen Johan Asplund. Den senare onekligen mer originell i sitt sociologiska teoretiserande än Bauman. Eftersom även Ulrich Beck lämnat oss, har den fåtaliga skaran av välskrivande sociologer betänkligt glesats ut. 

Bauman inser och skriver i klartext om politikernas maktlöshet i en globaliserad värld. Det är övernationella ekonomiska krafter som styr. Där finns den reella makten, bortom gränser, inflytande och kontroll. Den är ansiktslös och undanglidande. Som medborgare kan vi inte rösta bort de ansiktslösa. Det råder ingen demokrati i den globaliserade världen. 

Vi har endast att skörda konsekvenserna av de ansiktslösas skrupelfria agerande. Vem skylla på? Inte konstigt att konspirationsteorier frodas. Och att det letas syndabockar att ta ut frustrationen och hjälplösheten på. 

Målande, med hög igenkänningsfaktor, beskriver Bauman en samtid som kännetecknas av ett "återvändande till jaget". Men det är inget stolt och integrerat, utan ett tomt och ensamt jag som identifieras i de sociala mediernas tid, där närhet inte existerar. 

Bauman tecknar bilden av ett atomistiskt samhälle. Vi är som atomer som twittrar och facebookar. Famlar vilsna omkring med blicken nedborrad i smartlurarna. Vi söker hungrande efter spegelbilder. Stukade och tilltufsade narcissister på det förvridna sätt som Christopher Lasch skrev om i The Culture of Narcissism. Ta bara våra självrefererande profilbilder på Facebook och hur vi byter dem, för att framkalla likes. 

Vi är inga solitärer på klotet utan utlämnade till varandra, no man is really an island, men inte på en gemenskapens sammanförande nivå. Det existerar inga digitala by- eller grannskapsgemenskaper, bara tillfälliga nätbubblor. Utifrån detta låter sig inget kollektivt motstånd mot den osynliga makten organiseras. Försök som Occupy-rörelsen är bara desperata fläktar i stormen. 

Det brukar talas om ostalgi när det gäller DDR och andra öststater. Med detta menas en nostalgisk längtan tillbaka till ett förflutet som aldrig var. Ett idealtillstånd, en önskan om hur det borde ha varit, paradise lost. Nostalgi präglar förmodligen också många i väst som vänder de etablerade politiska partierna ryggen. Tillbaka till framtiden! Retropia! Enligt Bauman kan detta bara vara en återvändsgränd. Men vilket är alternativet? 

Apropå Tyskland så har Sahra Wagenknecht tillsammans med andra startat rörelsen Aufstehen. Ett försök att fånga upp och samla partilösa vänstermänniskor bortom identitetspolitik, genusfixering och annat som lett vänstern fel och bort från de verkliga maktfrågorna. Frågan är om Aufstehen, som måste ses i ljuset av det växande AfD (Alternative für Deutschland) kan bli något annat än en marginell företeelse. 

Baumans skickligt tecknade samtidsbild är mörk, nästan oförsonligt dissekerande. Det inbördeskrigsliknande tillstånd som de europeiska staterna tycks närma sig i en allt snabbare takt noterar han. Och vad han bedömer som stammens återkomst, med ett vi och dom-tänkande. Kan tillämpas på dagens Sverige med sina parallellsamhällen som fått fäste och inifrån trasar sönder det som förr var gemensamt och höll samman. 

Den av "vänstern" avfärdade Samuel P. Huntington (The Clash of Civilisations) har skrivit träffande om det "kulturernas krig" som svenska politiker i sin skräck att beskyllas för islamofobi vägrar att se. Därmed kan samhällsförhållandena bara förvärras.