Räkna in mig bland de omöjliga!

De anpassade och kuvade, de i själen inspärrade, använder många, negativt laddade ord för att distansera sig från dem som vägrar att anpassa sig och följa flockens informella normer: omöjliga, nej-sägare, rättshaverister, går ej att ha i möblerade rum ... 

Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors begick en studie av människor i arbetslivet som just hamnat, det vill säga placerats, i kategorin omöjliga. Resultatet publicerat i boken Syndabockar. Det intressanta och samtidigt lite skrämmande är att de studerade visade upp en rad egenskaper som vi alla borde ha. 

De mobbades, både av chefer och kolleger, mer eller mindre subtilt på grund av detta att de var som folk som min morfar skulle ha sagt. Ofta direkt tarvligt bemötta, enkom för att de betedde sig moraliskt och rättrådigt. De var inte som majoriteten: tigande inför orättvisor och oegentligheter, kuvade. 

Kanske handlar det inte om egenskaper, och inte om enskilda individer. Alla grupper behöver en syndabock, någon att ta ut saker på, skylla på. Ett relationistiskt perspektiv bör anläggas så att man inte stannar i en individualistisk förklaringsmodell där just individuella egenskaper blir det centrala. 

I ett syndabocks- och relationistiskt perspektiv kan i princip vem som helst råka illa ut. Där människor samlas, framförallt på arbetsplatser, är aldrig nedrigheterna långt borta. 

Tankarna infinner sig denna varma novemberdag, när jag knallar runt i Aten, som är Lasse Hillersbergs dödsdag. Och jag ser honom och hans teckningar framför mig. Han gick bort 6/11 2004. Den skarpe satirikern - satan vad han är saknad i den rådande korrekthetens kvävande klimat - kunde nog räknas in bland de omöjliga. 

Och den figurerande i samma tidskrift, Puss, som Lasse: Lena Svedberg. Den vassaste, mest oförskräckta (hoppsan, nästan ett flockord), av satiriker. Tog sitt liv till sina vänners förtvivlan men fienders - läs flockens - glädje.

Ulrike Meinhof skrev jag en bok inspirerad av. Hon, en av de ledande inom stadsgerillan Rote Armee Fraktion, stämplades som "den tyska statens fiende nummer ett". Därmed kunde hon avfärdas, klappjakt beordras, hennes liv förkortas. Ingen dialog, inget samtal, behövde föras med henne. 

Och det är väl poängen med stigmatiseringen: med de omöjliga behöver man inte tala, man behöver inte lyssna till dessa förtappade. De fega och undfallande kan fortsätta att vara fega och undfallande. Gömma sig i flocken. 

Ett liv har vi. Ett enda. Att leva detta enda liv anpassa och kuvad, i själen inspärrad och snart bortglömd? Gömma sig i flocken? Nej, aldrig. Räkna in mig bland de omöjliga! Fri man som en av de fria männen i det antika Aten.  

Foto: Sokrates cell där han intog det dödande giftet.