Horace Engdahl kallades häromsistens föraktfullt av en kvinnlig journalist i Svenskan för "kulturens Alice Timander". Efter att ha avfärdat honom som inget annat än "kulturbyråkrat". Ingen riktig författare. Hennes artikel föranledd av att Engdahl inbjudits till en författarsammankomst i Helsingborg, vilket framkallade högljudda protester från en vänsterpartist (jag var nära skriva "stalinist") och andra.
Endast några torftiga aforismsamlingar i sin verkförteckning, enligt SvD-journalisten. Inte vet jag om hon ens läst honom, kanske bara googlat på hans namn.
Utan tvekan gjorde Engdahl bort sig när han titulerade Kulturprofilen "vivör", lyfte fram honom som ett föredöme för unga män.
Engdahl lever i fel tid och fel land. Han är djupt otidsenlig, tillhör 1700-talet och salongerna. När man gick runt och kråmade sig i peruk och puder. Men nog är han en särdeles duktig stilist, ingen tvekan om den saken, till skillnad från skribenten i SvD. Men jag har, om sanningen skall fram, svårt att läsa honom efter turerna i och runt Svenska Akademien. Tyvärr smyger det sig in i texterna. Fast det inte borde. Man skall ju skilja på text och person, hålla sig till det förra.
Inte vet jag, lika lite som alla andra, vad som hände mellan Arnault och hans kvinnor bakom stängd dörr. Och jag finner det olustigt att han skall schavottera i spalterna innan det i domstol fastställts vad som hänt. Och han i förekommande fall har fällts - efter vederbörlig och saklig prövning. Allmänintresse? Kyss Karlsson! Sensationslystnad och klickekonomi. Gamar som hånflinar. Skadeglädje och blodtörst.
Vad är det för grym parodi på ett rättssamhälle där mobben och lösa rykten kan döma en person på förhand? Olustigt. Metoo var ur rättssynpunkt direkt farligt. Med en hetsande förgrundsfigur som Cissi Wahlin. Som dock kläddes av, förlåt!, i Uppdrag Granskning. Anklaga andra gick bra, men inte att själv bli kritiskt granskad. Hörde jag hyckleri och dubbelmoral?
Jag har själv en gång tvingats svara inför en chäf, som jag inom parentes kände det djupaste förakt för eftersom han var eländig och oduglig på sin position, efter att studenter anmält mig efter en föreläsning. På minst sagt lösan grund. Det kändes obehagligt att stå där och försvara sig, när jag ansåg att det inte fanns något som helst skäl till det. Men det var som om det heller inte gick att försvara sig. Ingen rök utan eld, som det brukar heta. Och ormen till chäf njöt.
Att inför fotografernas kameror komma till rättssalen med Arnault i handfängsel. Förnedrande och onödigt. Medeltida fasoner. Kunde man inte lika gärna satt honom i stupstock utanför Börshuset till populasens beskådan och spottloskor?
Egentligen borde man bara rycka på axlarna åt de kulturfina. Och åt skrupelfria klickjournalister. Ur led är tiden. Inte bara för Horace.
PS. Borde inte Frostenson få svara för jäv och nepotism?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar