Nocturne Animals på C More. I regi av Tom Ford. Han som också gjorde A Single Man med Colin Firth fullkomligt lysande i huvudrollen. En film om sorgen efter en förlorad älskad, en bottenlös sorg, en sorg som aldrig bleknar det minsta eller går över. En ätande, frätande sorg som endast döden i sin tillfälliga barmhärtighet och nåd kan befria en från.
Jag såg filmen som jag inte läst eller hört något om en kall och snöig vintereftermiddag i Göteborg. Jag var där för att föreläsa, strosade runt och slank in på en biograf. Kärlek mellan homosexuella, inte direkt Skriftställarens favorittema. Men den gestaltade sorgen slog undan benen på honom. Starkt berörd lämnade han biografen.
Nocturne Animals kunde varit gjord av Haneke. I den nakna skildringen av utstuderad grymhet och hjälplöshet. Klaustrofobisk fasa. En i bil färdandes familj attackeras på en öde väg i Texas plötsligt och omotiverat av tre nidingar i en rishög. De tvingar familjefadern att bromsa in och stanna. Kvinnan i familjen och hennes dotter kidnappas, våldtas och mördas. Utan att mannen förmår förhindra det.
Mannen, som plågar sig själv med att han inte kunde försvara de sina, tar upp spåret efter förövarna. Och med hjälp av en mycket svårt cancersjuk polis, som inget har att förlora eftersom han är bortom repressalier, får han till slut fatt i männen som frisläppts eftersom inga bevis finns, och de skyldiga skjuts.
Mannen, som aldrig hållit i en pistol, tar kål på en av gärningsmännen efter att ha provocerats av honom och kallats feg. En kula rakt in i hjärtat.
Han får sin hämnd. Men han drabbas inte av några samvetskval. Som åskådare upplever man, nästan jublande, rena katharsis. Hämnden känns helt berättigad. Man lever sig in i mannens känslor, även när de övergår i glödgande hat. Kunde hållit i pistolen. Vädrar blod.
I filmen darrar gränsen mellan fiktion och verklighet. Utspelar sig allt i ett romanmanus? Ingen verklighetsbakgrund? Allt till syvende och sist fruktansvärda fantasier hos en kvinnlig läsare av samma manus? Osäkerheten förstärker filmen.
Klart man skall se en sådan film i Aten! Det Aten som gudarna, inklusive nemesis, aldrig lämnat.
Men i morgon lämnar Skriftställaren Aten. Förvissad om att återkomma. Kanske redan i vår.
Foto: Den döda tar avsked av en efterlevande. Museet för kykladisk konst i Aten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar