Jag hörde Anna Odell intervjuas i P1 tidigt i morse om sin nya film. Där hon och Mikael Persbrandt spelar huvudrollerna. Det lät som om det är en spektakulär, introvert film med fingerade (?) sexscener involverande henne och Persbrandt. Recensionerna pekar i samma riktning: spektakulärt och introvert.
Tveksamt om jag skall se filmen. Hennes framträdande i P1 var inte övertygande, ingen vidare reklam för filmen. Lät närmast som plattityder i mina öron, med formuleringar typ "hur det är att vara människa" och liknande.
Inte en revoltens uppkäftiga, oborstade Odell. Den samhällsmedvetna och inopportuna konstnären. Bortom floskler och gångbara markörer. Vi lever ju gu´bevars i Pride-festivalernas och identitetsdiskursens relativiserande tid.
Hennes sociala konst, Joseph Beuys begrepp, har imponerat på mig. Interventionistisk och effektiv. Med hjälp av en genomtänkt och välplanerad aktion - helt i Beuys anda - kunde hon visa på psykiatrins repressiva arbetssätt. Det subjektiva och godtyckliga i diagnostiserandet. Personlighetsdeformerandet och objektgörandet.
I och för sig var hon inte först med att spela psykiskt sjuk, wallraffa och återkomma med en inifrånskildring. Skakande sådan, som fick psykiatrikern Eberhard och andra biokemiskt orienterade människobehandlare att gå i taket, de kände det väl som att de kläddes av. Togs på bar gärning med öppnade dörrar till den med Erving Goffmans term totala institutionen.
Pockettidningen R gjorde något liknande på ett mentalsjukhus utanför Strängnäs en gång i tiden. Vill minnas att den insatsen också väckte stort uppseende samt framkallade vrede från personalen.
Konstnären Marie Bondesson gestaltade i ett fyndigt projekt vad som pågår inne på Psyket på Gävle Sjukhus. Stor ilska hos institutionsbärarna.
Jag träffade Odell för några år sedan i samband med en mycket välbesökt - hon drar folk -vernissage på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Hennes blick lika skarp som på de mediala bilderna. Skar igenom mig. Man kände sig avslöjad, som om man haft något fuffens, salig mors uttryck, för sig. Jag blev lite skakig i mötet med henne IRL.
Kanske är filmen med "alfahannen", som hon kallar honom, Persbrandt en illustration av det Zygmunt Bauman i sin sista bok Retropia identifierar som det själv-refererande stridsropet "tillbaka till jaget". Glöm samhälle och yttre omständigheter. Gå inte utåt, gå inåt. Och möt den allra största ensamhet.
Narcissism? I så fall en förvrängd variant av densamma - en osund narcissistisk samtidskultur i den sociala mediernas flytande tid. Ett tomt jag som söker sin spegling och plats i existensen. I det atomistiska, genomkommersialiserade anti-samhället. Christopher Lasch skrev träffande om detta i The Culture of Narcissism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar