Partiledaren som slutade som trivselambassadör

Tom Alandh är näst Stefan Jarl min favorit bland svenska dokumentärfilmare. Jag tror att jag sett allt som gått att se av honom på SVT. Men hans två senaste produktioner har lämnat mig likgiltig. 

En om hans far. Hans handlag som filmare fortfarande styvt, men det kändes som om han tvingades fylla ut med material han tidigare använt. Det förlänade det annars självbiografiskt såriga verket en lätt pliktskyldig ton.

Filmen om Håkan Juholt, Partiledaren som kom ut ur kylan, hyste jag stora förhoppningar om. De skruvades upp efter alla upprepade puffningar - nu skulle jag äntligen få veta vad som sig bakom kulisserna tilldrog. 

Jag såg den på Hotell Läckö i Lidköping vid Vänern. En i mina samtidströtta ögon historiskt "avstannad" stad där vi genom åren har bevittnat flera 1 maj-tåg med blåsorkester och allt. Och bibringats den nostalgiska känslan av den socialdemokrati som var. 

Juholt som kortvarig partiledare, manövrerades bort med draghjälp av skandalsökande medier som Expressen och andra gamar, förmedlade samma tillbakablickande känsla av den socialdemokrati som en gång var, min mammas socialdemokrati. Den "äkta" socialdemokrati som hon förblev lojal mot ända in i döden.

Men Alandhs dokumentär stannar i ytligheter och floskler, bilden av Juholt och hans öde fördjupas inte. Kameran följer Juholt som ambassadör på Island. När han fixar och donar i köket och klarar sig utan personal, eller bjuder in till party med Elvis Presley-musik. 

Elvis är Juholts store idol. I en scen i filmen tittar han i ensamt majestät på en upptagning från jag tror Las Vegas. När Unchained Melody framförs av en uppsvälld Elvis på upphällning, rösten svajar, gråter Juholt. 

Men, vänta nu. Jag struntar i uppräknandet av sillsorter och annat som enligt Juholt bara måste finnas på hans bord när gäster väntas. Varför störtades Juholt - egentligen? Alandh - kom igen!

Vad är det för motsättningar som råder inom S och där mannen från Oskarshamn - som innerligt avskyr symbiosen, "klägget" kallar han det, mellan huvudstadens journalister och politiker - hamnade på fel sida? 

Hatades han av dem som kallats "kanslihushögern"? Eller av pragmatikerna? De cyniska realpolitikerna? 

De maktberusade som anade att han med sin vänsterretorik kunde störa samarbetet med borgerliga partier? Väck inte den björn som sover, jag menar det folkliga missnöjet. 

Jag blir inte klokare av att se dokumentären. Ingen av de inblandade, kuppmakarna och intriganterna, ville tala med Alandh. Mejlade avvisande, om de svarade överhuvudtaget - som Mona Sahlin. 

En, säger en, får han telefonkontakt med: förre LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. När hon, efter att ängsligt uttryckligen ha frågat, får veta att hon blir den enda i gänget som uttalar sig om den fula dumpningen av Juholt, hoppar hon genast av. Utan att säga ett knyst. Beklämmande.

Inte vet jag om Juholt hade förmått återuppliva den socialdemokrati som dog. Mammas socialdemokrati som kämpade för rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Dokumentären lämnar mig inte besked, kvar stannar förvirring och uppgivenhet. 

Och jag är tveksam, en fluga gör ingen (S)ommar. Glöm ideologiska spetsfundigheter, makten framför allt. Jöken sista spiken i kistan. 

Numera är Juholt ambassadör i Sydafrika. Mysgubben, såsom Alandh framställer honom och politiskt ofarliggjord, är åter inne i värmen - på behörigt avstånd. Men fel värme. 

Damberg vår räddare i nöden?

Jag inhämtar på SVT Nyheter att var fjärde lärare på olika sätt har hotats av elever. Tänker omedelbart två saker. För det första att det kan föreligga ett mörkertal, att det är värre än vad Lärarförbundet (jag tror det är källan) signalerar. 

Känsligt för den enskilde läraren att tillstå hot, avslöja att densamme kanske tappat greppet på sin egen arbetsplats. Eller så tas nu bladet från munnen, det har helt enkelt gått för långt. Kan vara så också. Hoppas på det senare. 

Undrar i nästa stund vilka som hotar sina lärare, barn till från utlandet inkommande? Frestas tro det. Vi urinnevånare är föraktade av dessa, enligt dem inte värda någon respekt. Bland oss lärarna. 

Det händer saker i skolan som skulle ha varit fullkomligt otänkbara på min tid. Jag minns ett enda fall, en teckningsläsare i realskolan som trakasserades. Han hade nerverna utanpå skjortan, lättrubbad och tacksam att ge sig på. Så fult av eleverna, oförlåtligt.

Men det var den ende. Annars tukt och förmaning som gällde, ordning och reda. 

Och även om jag alltmer kom att lida av skolleda, musiken och mitt rockband trängde undan skolan, lärde jag mig mycket och som stannat kvar. Det märker jag än idag. 

Det värsta är att jag tänker att i Löfvenland saknas ett överjag. Och naturligtvis är det kopplat till 2015 och därefter. Det ger oss inte hela sanningen, men en stor del av den. En migrations- och integrationspolitik som inte varit någon - ett enda stort haveri.

Sverige har förvandlats från internationell förebild till avskräckande exempel, "se upp så det inte blir som i Sverige". Jag skäms. 

Samhällsbegreppet är relativiserat. Vi lever inte i ett homogent land längre, det land jag växte upp i och som också präglade skolan. Det talas om parallellsamhällen - vad sjutton är det, får jag lust att utbrista. 

Det kan bara finnas ett samhälle, allt annat är kaos och närmast  något som liknar ett nedbrytande inbördeskrigstillstånd. Framför mig ser jag Libyen, Balkan - sönderfall. När en stark centralmakt saknas. Måste vi hamna där?

Det farliga är den utbredda rädslan för att inte klart utsäga att vissa kulturer och sociala tillstånd är bättre än andra, därför till varje pris måste försvaras. 

Jag kan inte längre förstå hur ett överjag - gemensamma normer och värderingar som håller samman samhället - skall kunna återskapas. Häromdagen skrev Birgitta Sparf om Rinkeby och var inne på detsamma. 

Jag orkade inte läsa hennes inlägg till slut, sorgen för stor över hur det numera är. Mitt land har tagits ifrån mig, en tung känsla som varje dag infinner sig. 

Vi är förlorade. Jag slår på tv:n till lunchtoasten. Damberg surrar, en S-märkt apparatskij och billig amatörskådespelare som bistert försöker hålla statsrådsmasken. Räddaren i nöden? Skulle inte tro det. Tror han det själv? Men maler på. Vem tar honom längre på allvar?

Ingen fara!

Jag hör hockeyspelare efter hockeyspelare stolt deklarera att de strävar efter att "hjälpa" laget. De säger inte att de vill "bli en i laget", utan de kommer just för att hjälpa. Jag tänker i mitt stilla sinne: lagandan, klubbandan - vart tog denna vägen? Den kräver ingen "hjälp" och hör sen. 

Är pengarna boven i dramat, måste detta med kärleken till en klubb kastas på nostalgins sophög? När "mitt" lag Brynäs ledning uttalar sig om en spelare, kan det komma: "anställd". Jag bara väntar på att få höra "medarbetare". 

Alla dras över en kam. Anonymiseras, förvandlas till utbytbara kuggar i det organisatoriska maskineriet. Utan kontrakt tillgängliga på en "marknad", så talar "sportchefer" och "klubbdirektörer".

Herregud! Var är elden? Giv mig bättre tider åter!

Ibland skriver jag om "Brynäsandan" och utgår ifrån att alla förstås vet vad som åsyftas. Kanske tarvas en utläggning. 

Jag brukar notera "Virvelvinden från Vuollerim" på stans gator, Lars-Göran Nilsson. Blixtsnabb på isen, avsågad klubba som han höll i med en hand. En fröjd att bevittna hans framfart på isen. 

Jag har en gång, utan att lägga band på mig, tilltalat honom på trottoaren. Till och med pekat på honom och vördnadsbjudande med darr på stämman utbrustit: - En av de största! Jag tror inte att han tog illa upp. Tvärtom. 

Nå, han avslöjade en gång hur han till en början skrämdes av den tuffa stämningen i Brynäs omklädningsrum inför en match. Nästan så att han tänkte hoppa på Lapplandspilen och återvända norrut, tyckte det var rent otäckt hur spelarna gick an. Rena tigerburen. 

Det skreks och bråkades högljutt, med Tigern (!) i spetsen, om hur man skulle spela. Det var spelarna - alla spelare men kanske med de tongivande i spetsen - och ingen mer eller mindre allsmäktig "coach" som bestämde taktiken.

Väl samstämda och överens slöt man leden, skrinnade sammanbitna ut på isen för att sopa densamma med motståndaren. Det kallar jag Brynäsanda! Alla för en - en för alla. Som bortblåst förliden säsong under Peter Andersson som lekte boss och höll på, kulturförstörare. 

Klart det gick åt skogen. 

Häromdagen på Leufsta värdshus i Norduppland, i samband med en rejäl och mättande lunch på fläsk och raggmunk. En man klev artigt och förekommande åt sidan när jag var på väg till bordet. Jag tackade förstås, möttes av svaret: - Ingen fara! 

Ett uttryck som smittar, ofta kan höras. Inte: - Ingen orsak. Aldrig det civiliserade, gentlemannamässiga: - Jag ber. Utan: - Ingen fara. - Nå, vilken tur då! Höll den knarrige gammgubben på att muttra i Leufsta. 

Själv försöker jag så gott det går att vara uppmärksam på föreliggande smittorisk, inget vaccin finns för närvarande att tillgå. Jag vill ju gärna hjälpa (hoppsan!) det svenska språket att bestå i en vårdad, nyanserad form.

Bild: hockeysverige.se

Ro hit passet!

 

Varje morgon läses Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. Tilltalet i mejlen från den senare, det vill säga chefredaktören Christine Richter, är alltid så förbaskat trevligt: "Guten Morgen, lieber Herr Ekstrand!" 

Och därefter färska nyheter från Europas hjärta, det känns med ens som vore jag på plats. De välbekanta ljuden, dofterna, gatorna. 

Dagen kunde sannerligen inte börja bättre. De svenska morgontidningarna lämnar jag därhän, av hälsoskäl. Onödigt sätta fart på det redan höga blodtrycket med alla rapporter om våld och kriminalitet i ett förfallande Löfvenland, till synes ingen ände på eländet. Bespar mig!

Bara att tillstå, jag är svag för det formella och korrekta. Att man använder titlar, inte säger "du" som i det europeiska utkantslandet Sverige. Där allt vad hyfs och artighet är som bortblåst. 

Om du vill veta hur bra det en gång var, leta fram "gamla" svenska filmer på SVT Play. Så hövligt som det låter i dessa, så skall och borde det än idag låta. Och hör sen.

Jag minns hösten 1993 när jag varje månad hämtade mitt stipendium från en tysk stiftelse som finansierade min vistelse som gästprofessor vid Freie Universität. Tilltalet där på Tyska Vetenskapsakademin utmed Dresdener Straße i Berlin som höll i pengarna! 

När högste chefen var på plats, en barsk äldre kvinna i vit blus och blå dräkt, då hette det från den alltid lika korrekta Frau Müller som betalade ut pengarna: "Herr Professor Doktor Ekstrand." Annars nöjde hon sig med "professor". Men nu fanns det öron. 

- Jo, jag tackar jag, sa han som förväxlades med Oscar II i Konsumbutiken. 

Man säger inte "du" i Tyskland. Jag begick misstaget att en gång dua institutionssekreteraren. Det gjorde jag inte om. Hon markerade genom att några gånger lägga tyngdpunkten på "Professor" i Professor Ekstrand. Då fattade jag min blunder. 

- Alla fall, som Lindeman säger för att ta ny sats. 

Berlin öppnar sig äntligen, om än långsamt, efter de förkvävande pandemi-restriktionerna. Utomhusserveringar, Biergärten, museer, Freibad som det i Wannsee, Freiluftkino  i Kreuzberg und so weiter. Härliga tider, strålande tider! 

Jag besökte Berlin förliden oktober, greps av den nedbrytande känslan av ängslig spökstad med bemaskade människor som tysta ryggade och höll avstånd. Inte mitt älskade pulserande Berlin.

Men, nu. Längtan överfaller mig med full kraft. Berlin aldrig så vackert som denna tid på året: med grönskande lindar och Spree som glittrar. Men frågan är om jag som svensk måste hålla mig tills det där vaccinationspasset kommer, det lyser ju varnande rött om covid-Sverige. 

Drömmer om att få sätta mig på planet med riktning den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg Lufthafen Willy Brandt i Östberlin, därefter med S-Bahn och U-Bahn mot universitetsstadsdelen Dahlem. Blundar och längtar. Oh, mein Gott, vad jag längtar. 

Hit med passet, Drygerman! Eller vad han nu heter det zombieliknande statsrådet med den släpiga, sömniga rösten. Berlin väntar ju!

Bild: Balkong i Prenzlauer Berg, Östberlin. 

Tupparna i Toscana

Toscana, detta böljande paradis med alla sina vingårdar, de senare populära att uppköpas av amerikanska filmstjärnor med många bucks på fickan, motsvarade på alla plan mina mycket högt ställda förväntningar. 

Precis så vackert som jag föreställt mig det, som spelades upp en feel good-film. Jag hade kunnat svära på att jag hörde ljuv bakgrundsmusik, typ Vivaldi eller Corelli.

En stor upplevelse att få komma till den med behag åldrade staden San Gimignano (bilden) med de omtalade tornen. Strosa runt på gatorna iförd halmhatt och sandaler, läcker gelato, smakande limone, i nypan. 

Men varmt, så attans varmt under hela vistelsen mitt i den värsta högsommaren. 

Temperaturen kunde avläsas med hjälp av den raggiga byracka som vaktade, nåja vaktade och vaktade, vingården där vi hyrde en lägenhet. Var det mycket varmt, lufsade han försiktigt ut och lade sig under ett stenbord i trädgården, till skydd mot den brännande solen. 

Och förblev där liggande under dagen. Djupt sovande vad som än utspelade sig runt omkring honom. Vid solnedgång slank han in i huset, till vilket ytterdörren alltid stod halvöppen.

Var det alltför hett för att det skulle vara det minsta behagligt att vistas utomhus under den brännande solen, lämnade han inte huset. Utan förblev snusande i sin flätade korg i den behagliga svalkan inomhus, gosedjur mellan framtassarna. En ekorre i tyg.

Det krävdes ingen termometer, bara att hålla ögonen på jycken. Avvek aldrig från sitt inlärda beteende. Efter hur hunden agerade kunde den väntande dagen planeras, vilka kläder som var lämpliga. 

En tidig morgon väcktes jag av ett förfärligt, högljutt kuckelikuande strax utanför huset. Det trängde in trots tjocka träluckor för fönstren. Nyfiket snabbt upp med fönstret för att undersöka vad det i himmelens namn var fråga om. 

Under värdinnans sovrumsfönster några tuppar som med sträckta halsar gav ljud på hög volym upp mot fönstret. De var definitivt ute efter att väcka sin matmor, påkalla hennes uppmärksamhet.  

Fönstret öppnades långsamt, som skedde det motvilligt av någon anledning. Den yrvakna värdinnan kastade, efter ett skuldmedvetet ”scusa”, ut något ätbart till de hungriga. Det var som om ljuden ändrade karaktär när tupparna väl börjat frukostera. 

Lät mer belåtet, mindre uppfordrande och irriterat. Så där ja, nu är allt som det ska. Dagen kan äntligen börja och inte på fastande mage. 

Varje morgon och samma tid exakt samma procedur. Uppe med tuppen, som man brukar säga - kunde inte stämt bättre än här. Aldrig att den unga värdinnan, inte under vår vistelse i alla fall, föregrep frukosterandet genom att kliva upp före tupparna och överraskande ta dem på sängen. 

Värdinnan talade utmärkt, felfri engelska. Men jag pratade aldrig med henne om det som förundrade mig: Att det inte var bara en enda tupp på gården. 

Jag trodde i min okunnighet inte att tuppar - dessa vandrade fritt omkring på gården, dag som natt efter vad jag förstod, något hönshus inte att upptäcka - kunde samlas i flock utan att det utbryter kurr med vassa näbbar och klor. Emedan det skall demonstreras vem som är herre på täppan.  

Tupparna i Toscana kunde utan tvekan samleva utan att bråk uppstod. Kanske är de av en särskild sort dessa i Toscana. En sort som aldrig tuppfäktas, aldrig gör upp om vem som skall vara boss. 

Och som inte mycket mer begär av tillvaron än att frukosten serveras på samma tid varje dag. Kanske befjädrade damer att förlusta sig med. Men jag såg ju aldrig några, måhända fanns de på granngården i fjärran.

Utan damer - osökt tänker jag Cornelis´Hönan Agda - inget liv att tala om för en tupp. Det kan jag inte tro. Att dagligen serveras frukost räcker inte.

Prata först och tänk sen!

Det hände på mina ledarskapskurser, framförallt från utländska studenter och "trots" att de plöjt tjocka så kallade managementböcker, att en undran skickades ut: 

- Vad utmärker ett gott ledarskap, Dr E? 

Mitt enkla svar alltid detsamma, utan vare sig akademisk finess eller krånglighet:

- Om du känner dig fri och obesvärad, vågar agera och ta till orda utan att vara rädd för att göra det - då råder ett gott ledarskap.

Med andra ord skapandet av en frigörande atmosfär, där man vågar vara sig själv. Frestande referera till hockeylaget Brynäs förliden säsong och en gammaldags auktoritär tränare, Peter Andersson, som inte förmådde åstadkomma en dylik atmosfär. 

Kanske hade någon intalat honom att han var karismatisk. Därför kunde styra och ställa med de professionella spelarna, peka med hela handen. Det barkade åt skogen som vi vet. Brynäs var på fallrepet men spelarna fixade det. 

Jag har alldeles nyligen haft förmånen att under en veckas tid observera spanjorers lunchbeteende. Kors i taket, vad söderns folk snackar och tjattrar under sena och långa luncher med mycket mat! Oavbrutet, värre än italienare, ett annat snacksaligt folk. 

Jag förstod inte ett smuck, men gavs förklaringen att de tuggar om - ingenting. Snacket ett självändamål. Håll grytan kokande, som de uppmanar inom Frälsningsarmén.

Jag kunde tröttna på knäpptysta sessioner, påminnande om likvakor, med mina studenter (de högljudda, glada italienska alltid undantagna). Otåligt från Dr E:

- Prata först och tänk sen!

Salig mor var ordförande i Husmodersföreningen i Sandviken. En gång var en höjdare  från Stockholm hedersgäst vid ett medlemsmöte. Flott namn, kan tyvärr inte minnas det, Ankarstjärt eller nåt sånt.

Vår granne Hilda, medlem, i husmodersdräkt (se bild) på plats i Folkets Hus B-sal. Hilda brukade utkämpa ordentliga råkurr med sin Ture. Jämnt skägg, våfflor åt båda hållen. Så inget skäl ringa landsfiskalen för att denne skulle rycka ut och avbryta kvinnomisshandel. 

Det kunde lika gärna vara Ture, "de tävlar i samma viktklass" som amatörboxaren farsan konstaterade, som förlorade på poäng. Och dagen efter en fajt sträckte de och pussades som vore de nyförälskade, till allas vår ohöljda förtjusning. Ett sällsamt passionerat par på Bruket. 

När det inbjöds till frågestund i det anrika Folkets Hus som sedermera dessvärre brann ner, begärde Hilda först av alla ordet. Mamma anade omedelbart oråd, men vad skulle hon göra: - Varsågod! Hilda: - Men vilka fina tänder, fru Ankarstjärt har!

Tablå. And the rest was silence. 

Om jag så här i efterhand bedömer min mors ledarskap i nämnda förening, och särskilt vid detta tillfälle, måste jag dela ut betyget gott. Hilda lade ju inga band på sig, helt ohämmad.

Men om aftonen till kokkaffet och smörhönorna suckades det från fru ordföranden: - Hon är allt bra händig! 

Ut och jobba med dig!

”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Ung, kvinnlig anställd inom den stora koncernen som naturligtvis inte vågar framträda med sitt namn. Risk för repressalier från tyranniska chäfer om man tar bladet från munnen, öppet kliver fram. Yttrandefrihet på en svensk arbetsplats? Glöm det. 

Exemplet är inte unikt, ingen enstaka röst. Utan vittnar snarare om något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om förhållandena på Espresso House och andra arbetsplatser, liknande vittnesmål från rädda medarbetare, måna om sitt jobb. 

Management by fear, detta ökända fenomen som borde vara utrotat inom moderna organisationer. Men förefaller vanligare än någonsin. 

Förr slog sig Sverige för bröstet med sin fulla sysselsättningspolitik och anställningstrygghetens arbetsmarknad. Ett föredöme för andra länder denna blågula arbetsmarknadspolitik. 

Allt som bortblåst och väck över en natt. Nu talar vi dagligdags om sms-ekonomi och gigekonomi. Fenomen som normaliseras i språkbruket, som vore de oundvikliga naturtillstånd och inte kunde motverkas. 

Ord är viktiga, tenderar omedvetet att framkalla positiva associationer. Varför inte säga som det är? Daglönarsystem. Timspring. Slaveri. När profitörerna förskönande surrar om "flexibilitet" och "job-on-demand".

Tillfällig anställning utgör en allt vanligare anknytningsform till en arbetsplats. Allt mer avlägsen blir den fasta anställningens trygghet. 

Och man skall ovillkorligt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät: försämrad a-kassa, svårare att bli sjukskriven. 

Ut och jobba med dig, du rättslöse! Vad väntar du på? Är du arbetsskygg?

Arbetsköparens marknad och fackets försvagade roll. En för den inkomstberoende lönearbetaren minst sagt olycklig kombination. 

Även professionella, högutbildade och som genom sin formella legitimation borde vara självgående och starka på en arbetsplats, hotas av otrygghet och utsatthet. Sedan länge sker en försvagning av de professionella, en deprofessionalisering. 

Ingen professionell grupp - journalister, läkare, universitetslärare - är längre fredad och undantagen. 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Den senare fördömdes av arbetsköpare och fack. På samtidens arbetsmarknad utgör däremot den senare figuren idealet. 

Dock ofrivilligt. Och det gäller att stå med mössan i handen, om man vill komma ifråga för ett "gig".  

Det oorganiserade prekariatet växer. Allt fler, i skiftande branscher, dras ned i liknande prekära villkor. Samtidigt brist på sammanhållning och just organisation, var och en sig egen (o)lyckas smed. 

Marxister brukar skilja mellan klass i sig och klass för sig, prekariatet (dock ingen klass i den traditionella marxistiska  bemärkelsen) tillhör den första kategorin. Splittrat och heterogent, icke-relaterade individer i samma situation. 

Only the fittest survive, en devis att kludda på toalettspegeln. Att betrakta varje morgon. 

Ken Loach´s verklighetsnära film Sorry we Missed You (2019) fångar på pricken den "nya" arbetsmarknaden, det hänsynslösa arbetslivet. Rena rovdriften på människor, i längden pallar ingen. Bara en fråga om när man inte orkar längre, utan brakar ihop. 

Lägg till robotisering i allt högre takt. Kampen om de kvarvarande, icke-robotiserade och okvalificerade jobben ökar. Huggsexa vidtar, inga höga krav blir möjliga att ställa för den hugade. 

Enda alternativet: grundtrygghet i form av en generell medborgarlön. Men var är den folkliga mobiliseringen, den politiska rörelsen? Jag ser varken det ena eller det andra. 

PS. Inom ramen för EU:s "sociala pelare" diskuteras nu så kallade "minimilöner" för samtliga länder inom unionen. Gamle fackbasen Löfven har inte satt ner foten, tvärtom. Hög tid med andra ord att ta kamp.

 

Första dagarna på SKA

Mina första två dagar på SKA, den statliga korrektionsanstalten, belägen i ett tidigare vårdhem i Upplands-Väsby är nu avklarade.  

Anstaltsföreståndaren, som heter Greider men inte är släkt med den pompöse skribenten enligt vad han själv uppgav utan att jag frågat honom om det, informerade mig detaljerat om de trettio behandlingsdagarnas uppläggning. (Antalet dagar kan vid behov förlängas, underströk han.)

En uppläggning enligt den på justitiedepartementet upprättade manualen, med klara riktlinjer för landets samtliga nyinrättade korrektionsanstalter. Hur många till antalet och var utplacerade? Oklart. 

Jag antar att dessa uppgifter skall undanhållas offentlig kännedom - åtminstone ett tag till. För att undvika eventuell uppståndelse och kritik. Och förhindra flykt från dem som misstänker att de kan komma vara av intresse för ett omhändertagande. 

Jag hade inte riktigt hämtat mig efter transporten från bostaden med Securitas till anstalten, utan satt mest och gapade under dragningen, fann inte ord. 

Tre doser ideologi om dagen - morgon, lunch och afton - i injektionsform. Greider gled undan när jag sporde om det exakta innehållet: - Det vet jag inte så noga, jag är ingen medicinare. Men effekterna är positiva, jag lovar. 

Dosens styrka anpassad efter vad som framkommit under den obligatoriska gruppterapi som schemalagts förmiddag och eftermiddag.

Det slog mig vid den allra första gruppsessionen i lördags att samtliga närvarande, ett tjugotal av båda könen, representerar medvetandepåverkansindustrin. SVT-journalister (ett känt ansikte), även youtubare och influencers. 

Personerna från de senare kategorierna mig okända, förefaller fladdriga och ytliga. Kanske nervösa och obekväma.

Varför jag med min blogg med blygsam spridning hämtats med tvång (utan förvarning eller angiven orsak), den undran besvarades med en närmast förebrående, kylig tystnad från de legitimerade korrektionsterapeuterna (KP) tillika gruppdiskussionsledarna (GL). 

Som om det borde vara självklart för mig, och att jag inte borde spela förvånad. 

Jag råkade höra brottstycken ur ett samtal inne på föreståndarens kontor, med namns nämnande på framtida behandlade att hämta till SKA. Men lyckades inte, trots öronen på helspänn, urskilja några namn innan dörren snabbt stängdes. Efter att jag upptäckts.

Jag häpnade när jag vid presentationsrundan förstod att flera av oss är här helt frivilligt. Dessa är som mest aktiva, pratar mycket och med ångerfylld stämma. Hyllar de givna doserna som de hoppas skall vara dem till stor hjälp vid den fortsatta yrkesutövningen.

Jag smugglade med mig min favoritförfattare Thomas Bernhard, anade att det var säkrast inte skylta med honom. Första aftonen, natten mot söndag, under täcket med ljus från mobilen som jag ljugit om att jag inte hade någon:

”Vi tror oss ha levt och har i verkligheten avlidit. Vi tror att det hela var en läxa och det var ändå inget annat än strunt.”

Tröstens klarsynta ord i denna bedrövliga situation. Sannolikt kommer jag varje afton att plocka fram Bernhard. Beroende förstås på hur jag mentalt och intellektuellt kommer att må, när doserna om någon tid börjar verka på allvar.

Rymma härifrån förefaller omöjligt. 

Någon mer rapport lär förmodligen inte följa, svårt kommunicera med omvärlden. 

Personlighetsförändringen kommer, enligt Handbok för ideologisk korrigering som är något av en husbibel på detta ställe, i sinom tid att märkas på bloggen. När nu det sker. 

Om skrivandet inte helt upphör, det kan bli ett behandlingsresultat. Enligt föreståndare Greider. Småleende, nästan fryntligt. 

Bild: Statliga Korrektionsanstalten (SKA), Upplands-Väsby.

Väck inte det krig som sover!

Du måste problematisera var något av det första som grabben från Bruket fick lära sig på universitetet. Detta var förstås långt före dagens till ett okritiskt förhållningssätt uppmanande värdegrundsuniversitet. 

Inte ta förhållanden för givna och oföränderliga - och bara att beskriva. Utan vrida och vända på påståenden, även om de kan förefalla orubbligt skrivna i sten. 

Kliv av de betryggande käpphästarna, uppmanade sociologen Johan Asplund i en av sina fyndiga böcker. Träna ditt aspektseende, förmågan att se en sak från olika sidor. Förvåna dig själv, nära att  jag tillfogade. Upptäck världen som om du aldrig tidigare stött på den. 

Jag läser Nathan Shachars bok om spanska inbördeskriget, Sin egen värsta fiende. Träffande titel på en bok som gavs ut första gången 2016, nu som e-bok, med anledning av att åttio år förflutit efter att inbördeskriget bröt ut. 

Läsningen av Shachar innebär en problematisering av den bild jag för länge sen förvärvade och tämligen stelnackat genom alla år behållit av detta sällsamt grymma krig. 

En bild byggd på läsning av Enzensberger, Orwell, Koestler, Hemingway och andra som fanns på plats - med starka sympatier för den folkvalda republiken. En bild kanske alltför starkt färgad av Ken Loach´s version av kriget i filmen Land och frihet. 

Framförallt i synen på stalinisterna och deras söndrande agerande, bärande en stor skuld att det gick som det gick med försvaret av republiken. 

En polariserad bild med röda och fascister, goda och onda, höll jag på att skriva. Shachar repar den. Och jag behöver det, trots att jag inledningsvis under läsningen håller emot. 

Även om Shachar bär ideologiska glasögon är han hederligt sanningssökande och imponerande grundlig. Han tar ned kriget på mikronivå, till avlägsna byar utanför de stora, omtalade och dokumenterade fronterna. Tar mig till ett för mig totalt okänt Spanien.

Återskapar skickligt och lyhört stämningar både då och nu, djupdyker, porträtterar enskilda individer som i likhet med många andra kastades in i det krig som få egentligen ville ha, enligt Shachar. 

Kanske tynger de ideologiska glasögonen just på denna punkt. Det fanns ju för kampen mot Franco brinnande anarkister och andra hängivna. De många tusen frivilliga, icke minst svenskar, som i solidaritetens namn drog till Spanien icke att förglömma. 

Francos fortsatta mördande efter 1939 lyfts fram. Inbördeskriget tog såtillvida inte slut detta år. Jakten på den hänsynslöse, morbide Francos fiender, dem han definierade som såna och ofta godtyckligt, fortsatte. 

Ett besinningslöst, hatiskt slaktande av de egna. Bortom all rim och reson. 

Att resa runt som vi nu har gjort under en vecka i inbördeskrigets spår i Valenciaregionen är att starkt beröras för att använda ett närliggande ord i brist på bättre sådana. 

Den långa tunneln som sprängdes ut i berget i Denia, tjänande som skyddsrum gentemot italienska bombplan. Mussolini och Hitler kom med soldater och flygplan Franco till broderlig hjälp. (Picassos målning Guernica efter att den nazistiska Condorlegionen terrorbombat är det väl få som inte kommit i kontakt med.) 

Svensk-norska sjukhuset i Alcoy, med frivillig sjukvårdspersonal som åkte ner till Spanien och gjorde en storartad insats. Vi lyckas ta oss in i den imposanta byggnaden. 

I aulan, med väggar som viskar något ohörbart till oss, stöter vi på en man från Marocko som arbetar med att renovera densamma. Han avslöjar, närmast stolt, att fadern erhöll spanskt medborgarskap genom att ingå i Francos livgarde.

Skyddsrumsmuseet i Alicante. Ner under jorden följer vi guiden till ett skyddsrum som enligt många borde lämnas till det förflutna och utgör en kontroversiell fråga - och som rymde 1 200 människor.  

Man kan föreställa sig hur det var den gången genom flygalarmet som guiden slår på. Därefter det olycksbådande ljudet från de italienska propellerplanen med Mallorca som bas. Fallande bomber, skakningar när de träffar. 

Ljuset fladdrar till och slocknar, med ens svårt att andas. Allt verklighetstroget, en ruskig känsla av autenticitet kryper in under huden.

Inbördeskriget i Spanien är ett oläkt sår som aldrig läker. Det hyschas runt det, men massgravar upptäcks ständigt och påminner om det. Att förtränga suddar inte bort. De döda glömmer inte. 

Jag försöker inleda ett samtal om kriget med en sympatisk borgmästare från socialistpartiet. Men frågan är känslig, oerhört känslig. Väck inte det krig som sover. 

Bild: Svensk-norska sjukhuset i Alcoy. Nu Teknisk högskola.

Ökad insikt, därför inte lyckligare

 

Jag minns när vi, utan att veta vilket äventyr som väntade oss, på HBO började se In Treatment med Gabriel Byrne i rollen som psykoanalytikern Paul Weston. Det råkade inträffa under en vistelse i Durban. 

Snart satt vi som klistrade, kunde inte sluta titta, slukade avsnitt efter avsnitt, ville att det aldrig skulle ta slut. Tilläggas kan att det inte var någon lättsmält, underhållande serie som knep oss med hull och hår. 

Och nu har vi funnit en ny, nåja med några år på nacken, säsong och minst lika bra som de tidigare. Även denna kunde med fördel användas i levandegörande undervisningssyfte: här demonstreras i dramatiserad form hur seriös samtalsterapi går till, utan att svårigheter och problem förminskas eller döljs. 

I en pågående, aldrig friktionsfri, ofta smärta och sorg och inte sällan vrede framkallande dialog mellan terapeut och patient. Weston använder den termen, patient, om dem som söker upp honom för terapi. En session i veckan.

Ingen dyker hundraprocentigt motiverad upp hos Weston där i New York, övertygad om och inställd med hela sin person på att jagets förändring nu skall och måste ske. 

Patienten tvekar, kämpar med en långsamt gryende självinsikt, bjuder motstånd och bromsar, agerar provokativt, frestas avbryta, försöker locka fram tolkningar ur den skickligt sig tillbakahållande Weston, överantvarda det egna ödet i terapeutens förment hjälpande händer. 

När det är patienten själv som måste göra jobbet, om man vanvördigt formulerar det så. Terapeuten är en tillbakadragen medhjälpare, förlösare för starkt ord, finns där men försiktigt och lyhört, aktivt lyssnande.

Serien visar att ökad självinsikt är möjlig. Livet behöver inte framlevas i självblindhet och famlande, missbrukande sig själv och andra. Men det kräver tålamod och arbete - och mod. 

Handen på hjärtat. Blir man lyckligare? Nej, inte nödvändigtvis. Men sannare mot sig själv - därmed mot andra.

Byrne är fullkomligt lysande i sin roll. Kroppsspråket kongenialt med och ett viktigt inslag i Paul Westons arbetssätt, minsta lilla rörelse betydelsebärande. Patienten läser ju hela tiden av honom, försöker tvinga ut honom på hal is, "avslöja" honom.

Från den förra, inte ovanligt när det står och väger: "Det händer ju ingenting, det här leder inte till någonting." Ett kritiskt, men viktigt ögonblick. 

Det liknar ett kammarspel, allt sker i ett enda rum med stängd dörr. Och det kräver stor uppmärksamhet och närvaro av tittaren, så att man inte missar någon nyans i den pågående, dynamiska processen. Missar ett avgörande moment, när ett genombrott är på väg att ske. 

Citerar fritt ur minnet den östtyska författaren Christa Wolf: "Vad innebär det, människans uppvaknande till sig själv?" Det kunde sägas vara det som i all sin komplexitet, svårighet och sårighet gestaltas i In Treatment.

Och det förtjänar tillfogas. Paul Weston är, förstås, lika mycket människa som sina patienter: olycklig, fruktande allvarlig sjukdom, trassliga relationer med sina barn, djupt missnöjd med sig själv. 

Det gör serien ännu starkare att vi får tillgång till dessa sidor hos den professionelle psykoanalytikern Weston. 

Fortsättning följer...

När jag handledde studenters uppsatsarbeten var jag noga med att framhålla titelns stora och direkta betydelse. Titeln som blickfångare och inpiskare till texten, mycket viktigt. I vad som ibland kallas en uppmärksamhetsekonomi, det gäller att sticka ut. 

Titelsättandet och sättandet av rubriker är en konst som varje rutinerad ordmakare och gammal murvel vet. Att respektera. Den gamla uppmaningen gäller: försök själv, så får du se hur lätt det är! 

Jag minns inte många, glömska är grönska och tack och lov för det, av alla de uppsatser jag kom att handleda under många år. Ofta var jag med och skapade titlarna. När jag blev alltmer otålig, till slut tröttnade, smackade jag dit titeln själv. 

Höll på säga att det var som när barnmorskor förlöser med tång, men det är att ta i. Dock inte långt från sanningen, många studenter tröga i bollen. 

Det omöjliga utanförskapet om den tjeckoslovakiske dissidenten Václav Havel hette en uppsats. Men den titeln tror jag dock infann sig tidigt - hos undertecknad. 

På högskolan blir alla Gävlebor: en studie byggd på alla utländska studenters inträde. Högskolan och föreläsarna drog alla över en kam, bortsåg från kulturella och andra skillnader, ville inte erkänna dem. (Detta långt före samtiden med straffandet av dem som påtalar skillnader som faktiskt föreligger.)

Det visade sig framförallt när det skulle arbetas i mindre grupper, samarbetet haltade. En student från Taiwan placerades i samma grupp som kineser, uppvaktade kursansvarig: - Vet ni inte att vi inte tål varann?! 

Kvinnliga studenter led av kvinnoföraktande, muslimska manliga studenter. Och så vidare.

Inte ska väl Humphey Bogart gråta satte jag som titel på en självbiografisk bok ur min hand. En mig överrumplande, skulle Robbie Robertson säga, lyckosam titel. 

Liksom Tupparna i Toscana, om jag får säga det själv. Titeln på en samling betraktelser med djur inblandade. Men den titeln "tappade" mark. Flera av betraktelserna triviala och oanvändbara. Jag fick inte till det, tidigt kände jag det men skrev trots det vidare. 

Som i en hockeymatch, tänker förstås mitt älskade Brynäs och förliden säsong som var som en Golgatavandring. Tidigt kommer man in i ett spelmönster, sedan svårt att bryta. Fast man märker att det inte fungerar. 

Så nu väntar Tupparna på en text. Tanken är att samla ett urval bloggar, sådana som jag själv spontant tycker speciellt mycket om, till en e-bok. Jag väntar på Danmark, inresa uppskjuten, och att få slå mig ned med datorn i knäet i annexet till huset i Tversted och skriva. 

Med andra ord: fortsättning följer...

Bild: olandsbladet.se

Glöm Åsa-Nisse, det är du som har problem

Den lilla byn Gästrike/Hammarby (urinnevånarna säger bara Hammarby) några mil från Sandviken luktade sulfit, eller om det var sulfat, från den kontinuerligt producerande grottekvarn som sedan många år är nedlagd. 

Där tyckte jag som barn mycket om att vara, hos Irma och Brynolf som betedde sig mot mig som jag ville att vuxna skulle bete sig: jag lämnades ifred med mitt. 

En höjdpunkt var att i Folkets Hus se filmer på matiné med radarparet Åsa-Nisse och Klabbarparn. Nå, radarpar och radarpar. Men en viktig side-kick, som vi säger nuförtiden, var den senare till den uppslagsrike huvudfiguren.

Det blev några filmer där i Folkets Hus tillsammans med högt skrattande likasinnade, både vuxna och barn. I den knökfulla salongen prasslade vita godispåsar från kiosken, stämningen hög. Han var ju bara för tokig, den där Åsa-Nisse, med sina uppfinningar och upptåg.

Men det tyckte inte filmbesserwissern Nils-Petter Sundgren som hånfullt - jag höll på skriva folkföraktande - avfärdade den folkkäre. 

Häromdagen ännu en Åsa-Nisse att lägga till min digra samling: "Åsa-Nisse i agentform" från 1967. Med handlare Sjökvist som hemlig agent, rena James Bond i småländsk terräng, förklädd till kvinna. Bara en sån sak.

Filmen tar oss till Stadshotellet i Eksjö och en munter tangoafton. Samma kväll framträder Mikael Ramel och Steampacket, liksom Anna Öst. Snoddas Nordgren dyker upp i Sjökvists bod, sorterande potäter. 

Carl-Gustaf Lindstedt som radiopirat, i samma kläder med pinglor och allt som han bar i Hylands Hörna där han titt som tätt dök upp som Gubben i lådan. 

Någon, inte lika frälst på Åsa-Nisse som undertecknad, kanske skulle frestas grymta: Men vad i Smålands allra mörkaste skogar är det här? Ofta hänger ju en scen inte ihop med nästa, vem har klippt och vilken är den konstnääärliga idén bakom det hela. Jag bara frågar.

Just denna film regisserade Arne Stivell, annars tror jag Ragnar Frisk höll i tyglarna. Eller lät bli, om man säger så. 

Nå, hold your horses. Jag föreslår att du ser dessa filmer som collage, eller som när du tittar i ett fotoalbum. Något slags röd tråd finns, men det är allt. Njut av varje bild, i detta fall varje sekvens. Inse charmen i fragmentarisk estetik. (Visst lät det flott? Jag kan, jag också.)

Och jag föreslår vidare: istället för att rikta en kritisk blick mot Åsa-Nisse, rikta den mot dig själv. Varför måste filmer och världen hänga ihop enligt dina riktlinjer och ditt subjektiva tycke? Spänn av. 

Men nyfiken är jag på hur mycket John Elfström, som gjorde en lysande roll som procentare i en filmatisering av "Swedenhielms" och visade vilken stor karaktärsskådespelare han var, fick betalt. 

Jag sporde en filmvetare - märkligt yrke, by the way - som jag känner. Han stod genast beredd att servera mig en massa krångliga filmteorier han med dyra studielån insupit på universitetet, men kunde inte svara på en enkel fråga.

Ansikte utan ord

Inte varje dag, men ofta sker det och jag är alltid lika oförberedd. Jag möter plötsligt hennes ansikte. Hon riktar blicken mot mig, outgrundlig och svårtolkad. 

När hon levde kunde hon vara både humoristisk och sarkastisk. Snabb i skallen, det satt aldrig fast. 

En gång i vår lilla lägenhet på Barrsätragatan i Sandviken tröttnade hon på mina flitiga, utdraaaaagna mandolinövningar (tanken var att jag efter mandolin skulle börja med fiol, blev aldrig så) och undslapp sig något riktigt dräpande med syrlig röst. 

Minns inte exakt hur orden föll, men den elaka tonen retade upp mig. Jag kände mig sårad och förnärmad, "kränkt" säger man nuförtiden, har alltid haft lätt för att hamna där - och reagerade impulsivt utan att hejda mig. 

Jag avbröt mitt energiska, nästan maniska tränande, tremolo med plektrum en viktig del, på Nu skall vi skörda linet som skulle framföras vid våravslutningen i kommunala musikskolan. Med ett ursinnigt vrål kastade jag mandolinen med full kraft efter henne.

Instrumentet som jag lånat av en Frälsningssoldat, avlägsen släkting till min mor, träffade lyckligtvis inte henne där hon pilsnabbt rusade iväg, utan for in i väggen så det sjöng i strängarna och knakade i halsen - men höll.

I den bruksmiljö där jag växte upp var annars inte de utsagda orden det viktigaste, utan undertexter och kroppsspråk. Det gällde att lyssna efter och till det ordlösa, antydningarna. 

Det kan leda till att man tränar upp en kommunikativ, för att uttrycka det med ett fint ord, förmåga. Ännu mer till oro för att höra fel och misstolka, fortsätta grunna på vad som kanske i det tysta sades. Det underminerar. 

Genom hela livet detta lyssnande efter det som inte med ord sägs. Icke minst på arbetsplatser, och som vi vet råder på dylika i Sverige en tystnadskultur som är förgörande. 

Det har hunnit gå några år sedan min storasyster efter en mycket svår sista tid gick bort. Inte varje dag, men ofta, ser jag hennes ansikte framför mig. Det är som att befinna sig ensam i ett mörkerrum, långsamt sker framkallningen. Allt är tyst, öppet för tolkning.

Jag käkar upp min keps, jag lovar

Jag minns en övernattning i en trång våningssäng en iskall vinter sent 70-tal i radhustrista Ballerup utanför København, på min väg med tåg och färja till Aalborg och vännen Erik. 

Värden i Ballerup, Helge och knuten som fackföreningsforskare till Handelshøjskolen i den danska huvudstaden, hade sett konsertfilmen The Last Waltz med The Band och var alldeles tagen. Milt uttryckt. 

Lika tagen som jag blev häromdagen när jag slukades av musikdokumentären Once Were Brothers. Titeln efter en sorgsen, tillbakablickande sång av The Band´s frontfigur Robbie Robertson. 

Dels blev jag vemodig så in i baljan vid minnet av mitt eget band, som förstås aldrig var i The Band´s klass. Men känslan under rep och att stå på scenen: göra något tillsammans, generera dynamik. Ibland ett rent flow, magiskt, oförglömligt - att det kan bli så. Och det bara händer, oförutsägbart. 

Fullkomligt hänryckt av den kreativitetsbefrämjande miljö som Bandet skapade, i källaren till en vanlig kåk och med en enkel bandspelare. Fatta, det sitter i huvudet, inte i tekniken. 

I Woodstock, där de bodde kollektivt och hela tiden skrev ny musik. Clapton kom upp till Woodstock, hoppades få joina bandet. Men, icke. Han föreslog att de skulle jamma, snabbt till svar: - Vi jammar aldrig, vi skriver nya låtar!

Och alla involverade, yrstyva musiker, i denna oavbrutet pågående skapelseprocess. Även om Robbie var the great guy. Kompositörsgeniet, poeten. Oerhört målmedveten ända sen tonåren, visste vad han måste göra med sitt enda liv, bergtagen av Screamin’ Jay Hawkins. 

En tät sammanhållning i The Band, de var brothers, som var hur stark som helst. Innan drogerna, värst heroinet, kom in i bilden och skar i Bandet. Ett skäl till att Robbies vackra hustru utbildade sig till drogterapeut. 

Jag sitter alldeles tagen och förbi och tänker: - Varför, oh lord, kunde inte jag ha fått uppleva en sån arbetsplats, eller varit med och skapat en som den i Woodstock, i källaren till det skära huset? 

Svinfult hus, men rena idéfabriken. Ingen gräns dragen mellan arbete och fritid. Dygnet har tjugofyra timmar, that´s all. 

De gräsliga arbetsplatser jag spenderade oersättlig livstid på: så mycket energi som krävdes "bara" för att mentalt överleva! Så ofria, så oinspirerande "medmusikanter". Varför stannade jag kvar, var jag inte riktigt klok? 

Omtänksamma vänner, bland dem en yngre dramaturg på Folkteatern som jag skrev och iscensatte saker tillsammans med, försökte sparka mig i baken för att jag skulle ta mig fri. Men jag gled fegt undan. Skyllde på nåt.

Jag hade fördomar om Bandet, bara att tillstå med rodnande kinder. Kompgrupp till Dylan, inte mer. Jojo. En av de musikaliskt bästa och mest tongivande grupperna. Inspirerade Springsteen, Morrison, Neil Young  och andra hot shots. Glöm Dylan i detta sammanhang.

Och så en rolig grej: Robbie avslöjar i Martin Scorseses fullödiga produktion, han är för övrigt bra på musikdokumentärer den där Scorsese, att texterna bara kommer till honom. Han överrumplas av dem. 

Jag knyckte genast det fiffiga ordet för hur det går till när jag själv skriver: jag blir med text. Jag överrumplas. 

Och jag överrumplades, kneps med hull och hår, av filmen, den finns hos C More. Av varenda minut. Njöt. Grät utan att hejda mig när Once Were Brothers framfördes mot slutet av Robbie. Blev alldeles varm. Jublade. Sjöng högt med i The Weight, I Shall be Released och The Night They Drove Old Dixie Down. Hänfördes.  

Vad du gör, se den! Jag käkar upp min keps om du inte älskar den lika mycket som jag, jag lovar och svär.

En hockeystjärnas rätt till privatliv?

Ludwig Wittgensteins Tractatus, denna kryptiska och dunkla men samtidigt sköna pärla på ett begränsat antal sidor, har jag läst många gånger. Alltid lika förundrad, eller hur reaktionen skall förstås, och tilltalad. 

Jag hör ekon från den försokratiske Herakleitos, förvisso kallad "den dunkle", och aforismernas Friedrich Nietzsche. Alldenstund gränsen mellan poesi och filosofi upplöses som i vatten, och ett annat språk tar vid.

Efter det per definition omöjliga försöket att konstruera en speglingsteori, styrd av föreställningen om att verkligheten kan speglas rakt av utan sömmar i teorin, gav den skarphuvade Wittgenstein upp. 

Han utvecklade därefter sin, vad jag uppfattar som, sociologiska teori om språkspel. Nytert och pragmatiskt konstaterade mannen som lämnade elituniversitetet Cambridge för anspråkslös folkskola på norska landsbygden: - Man hör när något är fel.

Svårare än så är det inte, och jag har förtjust citerat det många gånger. Risk för att man stannar i avtrubbande självklarheter, inte tänker vidare? Jag tror inte det. Sanningskriteriet ligger i det utsagda. 

Jag laddade ner, jag är ju e-boksfantast numera gu´bevars, Torbjörn Tännsjös Privatliv. Kanske för att jag i otålig hastighet inte letade något bättre alternativ. Tännsjö, med ett markant poserande drag, har ju aldrig tillhört mina favoriter.

I denna e-bok vrider och vänder han på just begreppet privatliv och vad vi enligt honom som enskilda individer bör och kan kräva när det gäller vårt privata liv och vår autonomi. Hur mycket måste vi få behålla för oss själva, i värnandet av vår integritet? 

Inte mycket, om jag förstått Tännsjö rätt. Tännsjö argumenterar för det genomsiktliga, hans term, öppna samhälle (efter Karl Poppers klassiker The Open Society and Its Enemies) där både makt och medborgare granskas. 

Åt båda håll skall det vara öppna kort, symmetri råda. En utopi, skulle makten verkligen någonsin gå med på det? Glöm det! Medborgarna skall inte äga någon insyn i vad Storebror företar sig, däremot skall de kontrolleras och övervakas. 

Tännsjö är akademiskt utbildad filosof till facket, texten inte lättsmält. Jag läser, trycker bort, återvänder. Ger mig inte. Men hans argumentation tycks mig krystad - och faktiskt onödig.

För mig är vissa saker självklara, de behöver inte motiveras. De talar för sig själva. I stort som smått. 

Man misshandlar inte kvinnor. Man rånar inte. Man tar av sig mössan inomhus. Man skriker inte "hora" till sin lärare. Man tilltalar inte äldre människor du. Man öppnar inte nationsgränser och låter välfärden som vi arbetat ihop till urholkas genom massinvandring. Och så vidare.

Det bara är så. Det hörs när man uttalar det.

Egendomligt nog överrumplades, för att låna Robbie Robertsons träffande uttryck, jag av föreliggande text när jag inhämtade i Gefle Dagblad 5/5 att Brynässtjärnan Patrik Berglund inkallats till häktningsförhandling: misstänkt för kvinnomisshandel.* 

Han blir uthängd till allmän beskådan med efterföljande fördömanden, som den offentliga person han är. Rätten till skyddat privatliv, vad skulle Tännsjö säga om detta fall? 

* https://www.gd.se/artikel/just-nu-patrik-berglund-haktad-misstankt-for-valdtakt-och-misshandel
Foto: Andreas L Eriksson

Alla dessa kossor

 

"Likt gulnande fotografier, min älskade, våra minnen hastigt förblekna." Jag citerar, helt fritt ur minnet, den konstnärligt mångbegåvade John Berger som sista åren av sitt liv bodde på den franska landsbygden, minns inte exakt var. Så vackra, melankoliska ord! Till eftertanke. 

Genom en granne, en bonde, som bad honom hålla ett vakande öga på korna när denne reste bort, kom Berger att närmare observera hur hjorden betedde sig. Han startade från ett nolläge, visste inget om kors beteende, sannolikt försedd med diverse förhandsuppfattningar.

En hjord kor utgör inget enhetligt, rollerna och beteendena skiftar. Ledarkorna har sin speciella uppgift, veteranerna sin. Individualisterna är som de är, filosofiskt egenartade och går sin egen väg utan att be om lov. Fascinerande läsning för en djurälskare! 

Lika fascinerad blev Berger genom sina studier.  Och han förmedlade det intresseväckande i en av sina böcker. 

Minns plötsligt ett oväntat möte med en kompakt kohjord nedanför Ales stenar i Skåne en tidig sommarmorgon. Vi behövde passera hjorden som nyfiket spärrade vägen för oss. Och jag tog kommandot, som Palme sa i ett beryktat i ingripande på Gotland när han hade bråttom. Slutade visst i KU för hans del. 

Korna i fagra Kåseberga makade sig stillsamt åt sidan utan några protester, släppte förbi oss efter en försiktig handpåläggning från mig på en av de behornade i första ledet. 

Idag, när jag vet mer, skulle jag vara betydligt försiktigare i samröret med kor. "Kolugn" eller "snäll som en ko" säger man nedlåtande. Det stämmer inte på en fläck. Bara fördomar och okunskap. 

Hotade kan kossorna bli livsfarliga som mer än en angripare, eller bara någon nyfiken, har fått erfara. Människor kan till och med dödas. Respekt!

För ett par år sedan tillfrågades jag om att medverka i en hedersskrift, eller vad det heter när man okritiskt uppvaktar ett festföremål, för en tidigare kollega som skulle stämpla ut från arbetslivet.

Inom parentes hade hon målmedvetet strävat på i politiskt korrekt riktning, därigenom lyckats kapa åt sig en professur i "genusvetenskap" eller något liknande modeämne. 

Jag minns inte varför antologin förseddes med huvudtiteln Ko, hade med hennes agrara förflutna att göra. Och jag ombads i mitt bidrag få in något med "ko", en tämligen omöjlig uppgift. Ko-losalt svårt, förlåt. Jag tror dock att jag nånstans i texten lyckades peta in en ko. 

Mina asscociationsbanor kommer jag aldrig att bli klok på. Men slutsatsen blir: läs John Berger. 

Och mynten rullade ljudligt utmed golvet

Den säkert för de flesta okände författaren Bengt Hallgren, torde med sin fabulerande stil varit en favorit både för Lars Gustafsson och Sven Delblanc, skrev roliga böcker. En underbar sådan om ett original till filosofilektor i Arvika. 

Utspelar sig på den gamla goda tid när det medförde social status (och hög lön) att vara lektor på ett läroverk, doktorsexamen tror jag krävdes.

Som på anrika Vasaskolan i Gefle, med en speciell "lektorstrappa" upp till aulan, där endast lektorerna tilläts gå till sina lektioner. Jag har själv vördnadsfull knallat i den, känt historiens vingslag.

Nå, Hallgrens lektor var ombedd infinna sig hos rektorn som bekymrat men vänligt framförde: 

- Jag ser att lektor Hallgren lämnat in betyg  på klass N2. 

- Ja! (Något otåligt.)

- Men, snälla goa lektorn, dom hade ingen filosofi det gångna läsåret! (Vädjande.)

- Då ska dom inte ha något betyg heller! (Argsint.)

Lektorn drog snabbt med reservoarpenna två tjocka streck över namnlistan, så var det bra med det. Ingen fördömande chäf till rektor. Till skillnad från nu, när New Public Management överlusat skolorna med onödiga chäfer som älskar att kringskära de professionella. 

Pratade häromdagen med broder Hasse, livsnjutare, som tillbringade några terminer vid Stockholms Universitet. En av föreläsarna, CS, var en knasig en - i en dålig bemärkelse skall tilläggas. 

Ideologiskt impregnerad, ville absolut inte ha några kritiska diskussioner under sina pass. En tråkmåns av sällan skådat slag.

Vi återkommer egendomligt nog ofta till denne CS. Nu slog det mig, vilket framfördes till Hasse: - Den ende du kan namnge och kommer ihåg från universitetet är denne CS, har du tänkt på det? Vi borde upplysa mannen om att han är oförglömlig.

Från min egen grundutbildningstid i Upsala har två föreläsare stannat kvar. Båda usla, må man väl kanske säga, pedagoger, men intellektuellt ytterst stimulerande. Inga knep eller konstigheter, de bara var.

OJ väckte mitt intresse för u-landssociologi och det landade i en hundra sidor lång uppsats med Kuba som exempel på ett land under utveckling. Tjugoåringen skrev sjövilt, utan handledning, ville inte störas av någon dylik. Men den godkändes.

OJ fyllde kylskåpet i personalköket på institutionen med ölburkar, till de magra kollegernas förtrytelse. De fick ju inte plats med fil eller youghurt, deras lunch efter att radhus införskaffats på banklån. Att betalas med blygsam lön. 

JE väckte medvetandet om massmediernas allt större betydelse, introducerade namn som Chomsky, Marcuse och andra. Men inte under föreläsningarna, han kom alltid uttråkad av sig mitt i en mening. Samtidigt svårt höra vad han muttrade, liksom introvert för sig själv. 

Men i pauserna kom han loss, samtidigt rökandes Gauloise sans filtre. Bara en sån sak! Vilken lirare, tyckte den imponerade grabben från Sandviken. Ett märke samme grabb inte ens kunde stava till, men gott luktade det om den inpyrde, kedjerökande JE.

Båda ovan nämnda döda.

Det gäller att koppla greppet om sin publik. JA, en  jeppe på Försvarshögskolan och psykolog till facket, visste mycket väl om att han inte var någon underhållare. Ryktet hade nått honom. Något borde göras, fick han för sig. En snilleblixt, nu skulle de få!

Inför en föreläsning med hundra föga förväntansfulla deltagare som pliktskyldigt, obligatorisk närvaro ett krav, med släpande steg infunnit sig: - Gör så här, tag ett mynt och håll det mellan två fingrar. Om ni somnar, ramlar det till golvet och ni vaknar.

Han vänder sig med självbelåten min om, börjar röra sig mot katedern för att inleda sin dragning. Då, ljudet från hundra mynt som släpps i golvet och rullar vidare.